70-talets minst hyllade band.

En gammal artikel i Slitz skildrade den nyligen Sverige-aktuelle Chevy Chase som "80-talets minst hyllade komiker" och därför travesterar jag nu den rubriken genom att skriva om ett band som vore värt vida fler hyllningar än det normalt får (d.v.s. så gott som inga numera), nämligen WISHBONE ASH.

I vår lilla sekt är det väl utan tvivel Kennet som är den store WA-entusiasten och det var även via honom som jag fick upp ögonen för denna suveräna grupp, som släppte sitt mest ansedda album när jag med nätt nöd var född. Detta album, som heter "Argus", beskrevs för övrigt i tidningen Classic Rock som "ett utmärkt exempel på gömda guldkorn", vilket är talande nog i sammanhanget.

Kvartetten Wishbone Ash bildades 1969 och bestod från början av basisten/sångaren Martin Turner, gitarristerna Ted Turner (ej släkt med Martin) och Andy Powell samt trummisen Steve Upton. Den glasögonprydde Powell blev kanske gruppens mest välkände medlem och han är också, som det senare visade sig, den ende som varit med i alla sättningar under åren. I början var dock gruppen väldigt stabil och första sättningen, som bestod 1969 - 73, spelade in albumen "Wishbone Ash" (1970), "Pilgrimage" (1971), "Argus" (1972) och "Wishbone Four" (1973).

En illa skriven artikel om WA i Bonniers Rocklexikon beskriver dem som ett "bluesrockband" vilket verkligen är en sanning med stor modifikation. Det är sant att WA spelade blues, men de spelade jämte det även rock/hårdrock, folkmusik, progg... you name it. Alla dessa influenser lyckades de väva samman på just albumet "Argus". Gruppens sound var även speciellt just genom de båda gitarristerna samspel i kombination med Martin Turners melodiska baslinjer och Uptons bakgrund som jazztrummis. Nackdelen, enligt vissa bedömare är måhända att man aldrig haft någon enorm "punch" i sina sånginsatser, som för all del inte är dåliga. Ofta har Turner backats upp av bl.a. Powell, som för övrigt låter ganska lik sin gamle kollega.

Att man kom att ha två gitarrister berodde på att Upton och Martin Turner då man satte ihop bandet inte kunde bestämma sig för om man skulle ha med Ted Turner eller Powell varför man valde båda. Stilen kom senare att inspirera både Thin Lizzy och Iron Maiden. Det ska även tilläggas att WA även inspirerade "The New Wave of British Heavy Metal" (där ju Iron Maiden ingick) överlag.

1973 hoppade Ted Turner av och ersättes av Laurie Wisefield som tidigare bland annat hörts på John Lennon-låten "Crippled Inside" (1971). Med Wisefield blev de kommande plattorna av något mer varierande karriär även om man gjorde en utmärkt platta med "A New England" (1976). Live fortsatte man att vara en synnerligen dynamisk akt och under dessa år gjorde man bland annat en fantastisk konsert på Rockpalast, vilket var det första jag såg/hörde med denna grupp överhuvudtaget.

Framåt 1980 blev situationen emellertid mer skakig då övriga medlemmar ville att Martin Turner skulle sluta sjunga och enbart spela bas. En irriterad Turner hoppade då av och kom att ersättas av John Wetton. Trots att medlemsbytena kom att bli många framöver gjorde emellertid gruppen några ganska hårda plattor, inspirerade av de nya brittiska band som man i sin tur själv inspirerat. Livesoundet från denna tid kan bland annat höras på en annan utmärkt DVD, "Live at Marquee" (där man spelade i samband med klubbens 25-årsjubileum). 1985 hoppade Wisefield av och efter ytterligare turer åter bildades den usprungliga sättningen och spelade i tre hela år, 1987 - 90.

1990-talet blev mer rörigt och även om några av de gamla medlemmarna var med i gruppen under första halvan av 90-talet föll gruppen sedan sönder totalt kring 1995 och Andy Powell bestämde sig för att köra ensam med varierande musiker. Därmed inte sagt att Powell sparkat musiker efter behag, tvärtom har han månat om stabila sättningar men likväl har en och annan medlem kommit och gått. Eftersom alla fyra ursprungsmedlemmarna har rätt till namnet finns kuriöst nog även en grupp vid namn Martin Turner's Wishbone Ash, lett av sångaren/basisten.

Den aldrig räddhågade Powell experimenterade under 90-talet med techno(!) på några plattor under Wishbone Ashs namn men har senare återgått till ett klassiskt sound. Plattorna som kommit ut under 00-talet är kanske inga storverk men de är å andra sidan heller inte de bottennapp som lätt förväntas av gamla 70-talsgrupper med en originalmedlem kvar. Man HÖR lätt vilket band de är om man lyssnar på skivorna. Det finns rentav en och annan platta även från gruppens gyllene 70-tal som lik förbannat är SÄMRE än vissa av de album man släppt under 70-talet. WA:s senaste studioalbum heter "The Face of Eternity" och är, trots ett megafult omslag, helt klart värd en lyssning. Här bör även rekommenderas någon valfri liveplatta eftersom det är där gruppen bäst kommer till sin rätt.

I skrivande stund har Wishbone Ash haft samma sättning sedan 2007 (de har ofta hållit två - tre år i stöten) och spelade i Sverige senast i februari (på Restaurang Trädgården i GBG). Av naturliga skäl har jag tyvärr inte fått tillfälle se gruppen medn Wishbone Ash är utan tvivel ett av de få gamla 70-talsband med roterande medlemmar som jag likväl vore beredd kolla in. Så pass bra är dels deras klassiska låtar (som de ju givetvis alltid spelar) men även musikernas samspel överlag. Och man kör även nya låtar, under publikens jubel (vilket kan höras på bootlegs från 00-talet). Så nog är Wishbone Ash värda en hyllning!!

Och för den som inget vet om gruppen rekommenderas "Argus" och liveplattan "Live Dates" som inkörsport. Resten ger sig nog självt.