Har man tävlat ihop i 19 år får man väl kvala in som tvillingssjälar. Kanske var det därför jag och herr Kristoffersson på var sitt håll lyckades vakna kring 04.40, något så när pigga och alerta inför avfärd till Way out West 2017. För egen del sover jag dessutom alltid lite lätt när jag vet att jag ska iväg på morgonen. Som det nu var så vaknade vi alltså tidigt och så blev det avfärd till Visby flygplats där vi sammanstrålade med andra festivalbesökare i vänkretsen. Det finns i övrigt inte mer att säga än att det blev en lugn flygresa till Göteborg, därefter en halvtimmes busstur till Nils Ericsson-terminalen och en tidig incheckning på alltid serviceinriktade Hotel Clarion Odin.
Efter lite proviantering tog vi oss ett par enorma burgare på Jensens Böfhus (Norra hamngatan 20, mycket trevligt ställe) och därefter blev det en flytande lunch med en av stadens mer bemärkta journalister på Hotel Avalons fina uteservering mittemot "köpparmärra" (som jag fick lära mig att ryttarstatyn på Kungstorget alltså kallas). Efter denna trevliga upptakt tog vi så närmsta spårvagn (tredagarskort kostar 180) till Linnéplatsen. När vi kom fram var himlen blygrå och det var proppat med folk som skulle in. Såg med andra ord lovande ut.
Efter att ha löst in armbanden fick vi köa i en halvtimme och hann därmed bara se slutet på första akten - Radio Dept - vilka gav ett lite dämpat intryck. "Jag trodde de skulle vara mer indie live", som Tomas så väl sammanfattade det. Annars var det mesta sig likt då vi kom in: Stora plakat för Oatley, skyltar om att vara trevlig (dock på en förfärliga svengelska) och så en enda öl (Norrlands guld ekologiskt till överpris) i de östtyskt övervakade barerna kring scenerna. Någon akt som vi inte visste vad de var hade ställt in så vi smet snabbt förbi Azalea för att se nya heta akten Slowgold som ju Tomas lyssnat på. Blev dock bara en kort vända eftersom vi sedan återvände till det alltid pålitliga Linnétältet för att se Angel Olsens hela set. Hennes två senaste plattor kan vi ju båda ganska väl och även om hon måhända var en smula dämpad så var det ändå en helt okej konsert med en lätt artrockig touch.
Efter detta hann vi se större delen av The Shins, där vi ju kände igen flera låtar från deras utmärkta senaste skiva. Flanerade sedan en del och kollade bland annat in Dungen, där DJ:s brukar spela samtidigt som det faktiskt pågick något slags DJ-set på Azalea-scenen. Det var i samband med detta som vi glatt tågade iväg till Max för att få oss lite mat. Det skulle vi inte ha gjort, insåg vi snart. Hälften av terminalerna för beställning hade tydligen brakat och köerna till de återstående var enorma. Vi rörde oss istället ned mot Linnétältet och fick någon thairätt, elegant serverad i kartong. Sittande på en trätralla stoppade vi så i oss denna gourmetupplevelse.
Vi hamnade åter i Linnétältet där jag trodde att man körde någon låt med The Knife under ett soundcheck medan en scenarbetare stod och plockade på scen (ja, jag kollade mobilen och var lite förströdd) innan jag insåg att det rena ljudet faktiskt var en livelåt och att "scenarbetaren" var Tove Styrke. Jag blev därmed glatt överraskad av henne eftersom hon faktiskt framförde en del rätt intressanta nummer och var vidare roligare musikaliskt än kollegorna Tove Lo och Zara Larsson. Och hon hade skrotat gamla hiten "White Light Moment" för länge sedan, uppenbarligen.
Efter det blev det lite luckor igen. Något hip hop-band spelade på största scenen och vi cirkulerade och hamnade mest i Dungen där vi tog igen oss en god stund eftersom man faktiskt blir rätt trött i benen av allt gående och stående, tro det eller ej. Därefter samlade vi så kraft och gick till Azalea för att vid 20-tiden se Pixies, som punktligt gick på (liksom de flesta akter). In kom en ganska tjock Black Francis samt två gubbar och nya och något yngre kvinnliga basisten. Dock var de i väldigt fin form och Tomas, som kan repertoaren som sin innerficka, informerade mig om att de verkade köra väldigt mycket från "Doolittle", vilket jag inte direkt led av. Det var annars rakt på sak och jag tror Francis sa något till publiken vid ett enda tillfälle. Givetvis var detta en ren nostalgitillställning men det var ändå roligt att även ha sett The Pixies och de var inte gamla och trötta även om Black Francis röstläge hade dämpats något.
Efter det överlade vi lite. Avslutande akt på Stora scenen var Frank Ocean, vilken vi struntade högtidligt i. För all del kunde vi gå och se Graveyard i Linnétältet vid 22 men då skulle vi få stå ut med Frank Ocean innan dess och sedan fastna bland alla som ska ut samtidigt. Det ska ju nämnas att vi genomgående skippar den del av festivalen som heter Stay out West, eftersom vi inte vill slösa bort en massa tid på att irra runt och hitta spelställen som vi sedan kanske inte ens kommer in på. Med andra ord kör vi genomgående på akterna i Slottsskogen. Denna kväll tog vi dock det demokratiska beslutet att avvika efter Pixies och hann lagom ta sexans spårvagn till Brunnsparken varvid det blev en kort promenad till Drottningtorget med inköp av jordnötter och annat i Pressbyråkiosken mitt på torget. Därefter eftersnack och TV på hotellet och mer spännande än så blev inte vår första dag.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar