Att vara o-svennig.

På senare tid har jag, nästan till min egen förvåning, återvänt till en del av min barndoms musik (alltså sådant man lyssnade på innan man blev sådär 15) och det har alltså blivit en del hårdrock från det tidiga 80-talet. Köpte i veckan till kraftigt rabatterat pris Saxons fyra första album som väl lär bli min morgonlyssning på jobbet framöver...

Serien Stockholmsnatt har nu publicerat den musik man lyssnade på under 2012 (mest nyare saker):

http://open.spotify.com/user/gylje/playlist/3wKv6um2KcBIdn0hWuzI54

Till min oförställda glädje kunde jag konstatera att mitt idoga lyssnande på ny musik givit effekt då jag, även angående en rätt hipp lista, hade hört eller kände till åtminstone 60 - 70 % av titlarna. Det tar sig, sa mordbrännaren.

Däremot kan jag fortfarande konstatera att jag är nästan bedövande o-svennig angående vissa djupt omhuldade musikaliska ritualer här i Sverige. Jag tänker då på fäblessen för A: allsång och B: coverband. Var igår på julfest och det var inget fel på vare sig mat eller sällskap men lagom när sorlet var så högt så man inte kunde prata utan att kraftigt höja rösten så fläskades det på med coverband som spelade redan söndertjatade låtar från 50-talet eller från julsäsongen. Och så skulle det sjungas ALLSÅNG. Senare skulle det även dansas disco och även dansas lite mer till det hurtiga coverbandet. Det är i sådana här sammanhang jag känner mig som ett UFO. Jag får lust att gå bort och be en DJ slänga på, säg, Clash eftersom jag hellre hör studioversioner av god musik än några liveversioner av sönderspelade låtar som jag ofta inte ens tycker om. Och ska jag dansa ska det jävlar i mig vara Chemical Brothers och inget annat. Och jag kan inte sjunga. Å andra sidan får jag väl bära min djupa o-svennighet med stolthet och känna att jag inte ändå inte helt och hållet är på väg att "loosing my edge", för att citera James Murphy.