2012 blir 1972?

När jag nu efter en mer än femårig musikalisk koma vaknade upp igen i början av 2010 så innebar det ju även ett helt nytt musikaliskt landskap där den coolaste indierocken plötsligt verkade ha hamnat i USA istället för i England och där perioden 2010 - 2011 på något vis känns som 1970 - 1971 en gång till. I alla fall i vissa avseenden och då tänker jag väl närmast på all den här skäggiga och lantliga rocken som strömmade över mig under perioden.

För är det inte, i dessa återanvändningens tidevarv, att Bon Ivers "For Emma, Forever Ago" egentligen i andan och i den nya (nygamla) stilinriktning den skapade egentligen rätt väl motsvarar The Bands "Music from Big Pink"? Efter ett 00-tal där kändisarna, likt 60-talsartisterna, levde rätt hedonistiskt (men utan att skapa så mycket bra musik, mest rubriker) dök det plötsligt upp en innerlig kille som satt ute i en insnöad stuga (nåja, han hade det nog rätt bekvämt där men det låter förbannat "äkta" på papperet) och spelade in sina låtar. Och PANG! så vällde de skäggiga artisterna (inklusive de skägglösa med skäggigt sound) fram och kom att dominera friskt där i början av 10-talet då Sverige fick besök av bland andra Band of Horses, My Morning Jacket, Wilco, Iron & Wine Mumford and Sons och nämnde Bon Iver. Fattas nu bara de till soundet så skäggiga the Decemberists också.

Själv har jag lyssnat, trevande och ovant, och det känns väldigt, väldigt mycket 1970 och Atlanta Pop Festival och den där lätta baksmällan efter Altamont på något vis. Och där precis i slutet av 2011 och början av detta år började annan musik leta sig in i mitt medvetande: Nicolas Jaar, AraabMuzik, Skrillex, Deadmau5, Grimes. Jag antar att det kanske är ett tecken på ett subtilt skifte. Kanske är Skrillex en David Bowie för 10-talet? Han har ju i alla fall redan, föga blygsamt, släppt ett album med "Scary Monsters" i titeln och det är en händelse som ser ut som en tanke. För övrigt vore det lite udda att få uppleva 1972 igen samma år som jag blir 40.