David Live

På nätet finns en site vid namn ”Golden Years” som täcker in David Bowies göranden och låtanden 1974 – 80 och där någon entusiast samlat in vartenda pressklipp som man kunnat få tag i angående Bowie under denna period. Det är ganska underhållande att följa Bowie i ”realtid”, d.v.s. när händelserna var färska och man inte satt med något facit i hand. Särskilt kul är det att läsa samtida omdömen om hans skivor och inte minst då ett par liveplattor.

Som jag tidigare nämnt har ju vissa artister, även de stora, varit dåliga på att välja ut liveplattor och vissa bommar att släppa plattor från klassiska turnéer medan de väljer ut sämre dito. Tyvärr hör även Bowie till dem, i mycket hög grad. Bowie har allt som allt (om jag räknat rätt) släppt runt fem livealbum varav tre (från 1974, 1978 och 2004) kom strax efter att de spelats in medan två andra (från 1973 och 1983) kom långt senare. Då har jag heller inte nämnt en del filminspelningar från olika turnéer.

Exempelvis så filmades ju den sista Ziggy Stardust-konserten, 3 juli 1973, och även om filmen kom rätt snart så dröjde det över tio år innan liveplattan kom ut, då något redigerad. Lyckligtvis har man kunnat höra den rakt upp och ned i bootlegversion. Jag drog dock på munnen åt en journalists överdrivna prisande av den första konsertplatta som Bowie släppte rent kronologiskt, nämligen ”David Live” från hösten 1974. Han skriver bland annat att ”detta är förmodligen det bästa livealbum jag hört”. Jag funderar mycket över om han ännu skulle kunna stå för detta uttalande idag. Tror inte det.

Det är mycket möjligt (och detta kommer från en person som VERKLIGEN gillar David Bowie) att ”David Live” kan vara någon av de SÄMSTA liveplattorna jag hört med en större artist. ”Diamond Dogs”, som turnén byggdes upp kring, var kanske inte Bowies främsta album, lite lätt proggig och överlastad i arrangemangen som den nu var. Dock lyckades man till och med få låtarna att låta än sämre på liveplattan och den lilla nerv de nu ändå kan ha haft försvann fullständigt. Och då ska vi heller inte ens nämna de menlösa och blodfattiga tolkningar som görs av klassikerna från Ziggy-perioden. Faktiskt en platta jag inte återvänt till på säkert över 20 år.

Bara fyra år senare släppte den vid denna tid tämligen panke Bowie ännu en liveplatta, ”Stage”, som även den fick rätt vänliga recensioner när man läser samtida pressklipp. Det är lite av en överdrift men dock inte så till den milda grad som när det gällde den gräsliga ”David Live”. Dock består plattan till hälften av låtarna från ”Low” och ”Heroes” vilka är tämligen trogna studioversionerna och därefter följer ett närmast mekaniskt avverkande av Ziggy-låtarna. Ok, det är lite roligare versioner än från 1974 men inte mycket. Sin kanske bästa turné under 70-talet efter Ziggy-eran gjorde Bowie 1976. Kom det någon liveplatta från den turnén, hm? Man fick nöja sig med en radioinspelad bootleg där.

Bowie kom sedan inte att turnera igen förrän 1983 och även om han där hade sockrat till låtarna väldigt mycket inför sin flirt med mainstreampubliken så vete tusan om det ändå inte var roligare versioner av hans gamla låtar än de versioner som publiken bjöds på 1974 och 1978. Dock kom inspelningar från denna turné ut först många herrans år senare även om det ju blev en film av det hela. Faktum är att jag håller hans två liveplattor från 70-talet som så pass halvdana så jag nog hellre lyssnar på plattan från 2004, ”A Reality Tour”. Där hade väl Bowie planat ut lite och tappat nerven men han gör ofta låtarna med viss kompetens och kan även variera sitt gamla material en smula. Det låter heller inte så mekaniskt á la ”nu-river-vi-av-hitsen” som det lät 1978. Förmodligen är det här också den sista nya liveplatta som Bowie lär släppa, om hans pensionering håller i sig…