Synth blev hårdrock...

För fjärde året i rad styrde undertecknad, dagen efter en fabulös tävling, kosan upp till Stockholm för lite extremsynth av äldre märke. Efter en lugn fredagskväll med släktumgänge och en lugn lördagsmiddag med umgänge med vänner infann jag mig på Regeringsgatan framåt 16-tiden. Typiskt nog gav det annars stabila vädret vika just då och det började regna rätt rejält så jag tog mig väldigt, väldigt skyndsamt till Nalen för min fjärde Bodyfest.

Jag cirkulerade till en början även om just själva cirkulationsområdet var något begränsat i och med att stora salen ännu inte hade öppnat. För en gångs skull kärvade festivalens annars välsmorda schema då den första akten, Ekobrottsmyndigheten, tog över en halvtimme på sig att äntra scenen. Det blev ett alltmer otåligt cirkulerande vilket handlade mindre om att jag ville se akten (som jag inte visste något om) än om att hela schemat riskerade att förskjutas. Framåt 17.10 drog dock det hela igång och ett par ynglingar i solglasögon tillsammans med trummis drog igång musik som väl ungefär var den vanliga blandningen av Nitzer, DAF och Front 242. Texterna var dock lite småroliga med titlar som "Ge mig jäger" (det är tydligen något med synthare och Jägermeister) och "Kängdans, drick en öl". Medlemmarna svepte även Jäger på scen vilket var något jag även såg ett annat band göra förra året.

Efter det såg jag så The Juggernauts (med Borg från Vomito Negro och Klinik) vilken var något mer dynamisk musik men dock inom ramen för rätt vanlig EBM med kraftfull sång och dito rytmer. Blev dock väldigt hungrig under tiden och smet iväg till Kungsgatan för ett enklare mål mat. Bandet höll ännu på då jag kom tillbaka oh gick av scenen 18.45. Till min stora förvåning drog nästa konsert igång 18.54 vilket för en gammal konserträv som jag själv nog var rekord i kort tid mellan två akter. Detta band hette Dupont och var kanske det mest dynamiska och underhållande bandet dittills. Sångaren knallade runt i kilt och senare under konserten dök några personer upp på scenen och började träna med vikter och motionscykel, däribland en välpumpad man i smedförkläde och inte så mycket mer samt en tjej som var på annat vis välpumpad. Ganska kul på det hela taget.

Programmet rullade på snabbt och för varje akt kom man ikapp lite av förseningen som uppstod i början. Dupont gick av scenen 19.23 och teknikerna började pula uppe på scenen. Förutom att de inte var några tekniker utan medlemmar i det legendariska gotiska bandet Cassandra Complex, som jag inte sett på bild på många år. De tog hela 11 minuter på sig med att komma igång efter föregående akt. Sångaren Rodney Orpheus, under glada åttiotalet ibland beskriven som lite självupptagen och humorlös, visade sig åtminstone numera ha en stor dos av just humor och även självironi. Även om CC hade spelat i Sverige förut (bland annat i Jönköping) så var detta den första konserten i Stockholm någonsin och man körde idel klassiker. Mest jublades det förstås under "One Millionth happy customer". Rodney Orpheus lät inte riktigt lika kraftfull längre men det var ändå rätt trogna versioner som serverades.

Efter detta följde det som jag hade trott skulle bli kvällens höjdpunkt men som istället blev kvällens stora besvikelse, slovenska Borghesia. För att illustrera vad jag menar vill jag servera ett litet tankexperiment. Tänk er att Iron Maiden hade varit borta från scenen i många, många år men sedan utannonserade en konsert på någon mindre klubb. Publiken kommer dit och väntar sig att det ska låta som det brukade låta. In på scen kommer Bruce Dickinson och i övrigt helt okända musiker. Man öppnar konserten med två gamla låtar i SYNTHversioner Därefter kör man idel nya och helt okända synthlåtar. Tror ni att publiken skulle uppskatta denna konsert? Tror ni att publiken ens skulle klassa detta band som Iron Maiden? Jag tror att man lugnt kan svara ett stort NEJ på båda frågorna. Och det var precis vad jag upplevde på Borghesia-konserten, fast tvärtom.

Bandet kom in på scenen och jag kände igen den nu något grånade sångaren Dario Seraval men såg inte av mannen med knävelborrarna, Aldo Ivancic, som väl egentligen var bandets musikaliska hjärna. I övrigt bestod bandet av en drös yngre musiker (två män och två kvinnor) och man hade en rocksättning med trummor, bas och gitarr. Man öppnade med "Young Prisoners" från fantastiska "Resistance" (1991) och körde därefter sin kanske mest kända låt, "No Hope, no fear". Därefter blev det idel nytt material i hårdrocksformat. Jag noterade publikens något lama respons samt att leden glesnade något under konsertens gång. Efteråt hörde jag ett par gammelsynthare framför mig fälla domen "A Split Second (kommande akt, min anmärkning) vet man i alla fall vad det är. Det kan inte bli så mycket sämre".

Och ska jag här göra en liten utviktning så hade jag väl hoppats på en lite mer nostalgisk konsert även om jag normalt inte är den nostalgiska typen. Men jag erkänner att jag går på Bodyfest för att höra låtar inspelade cirka 1987 - 93 med band jag ofta inte såg live då det begav sig. Jag är helt enkelt inte så road av att se dessa band göra nya låtar då det, med vissa undantag, ofta inte låter lika bra eller intressant som materialet från gulderan. Jag kan i princip respektera att Borghesia högaktningsfull sket i allt detta men det jag såg på scenen var knappast "mitt" Borghesia. Efter denna chock fick jag i alla fall lugna ned mig med A Split Second som spelade samma kraftfulla synthrock som de gjorde 2011. Konserten fick lite karaktär av repris men det var en bra repris. Efter detta skippade jag den för mig helt okända svenska akten Wulfsband som tydligen aldrig hade spelat live (kollade en inspelning på YouTube och även om det var helt okej så var det i alla fall inte så att jag ångrade att jag tog tricken hem efter flera timmars gående och stående). Och så avrundades en kväll då synth blev till hårdrock och alla inte var helt lyckliga över det. Men det var rätt okej ändå. Fast nästa år skulle jag nog vilja se ett riktigt stort dragplåster i stil med Nitzer Ebb eller Laibach, en nåd att stilla be om.