Album i backspegeln (1954 - 59)

Eftersom jag bedriver ett tämligen hemligt träningsläger så har det blivit en hel del lyssnande även på äldre grejer och det kan kanske vara roligt för läsare att veta vad jag, Robert, lyssnat på från olika perioder. Om man pratar om album så är det ju för min del rätt tunnsått under 50-talet, delvis för att LP:n lanserades först 1948 men även för att det inte fanns så många helgjutna plattor från decenniet. Även när man bläddrar i "1001 plattor..." så finner man album från 50-talet som nog kommit med mer på artistens/gruppens rykte än för att det är särskilt bra från början till slut. Inom den gryende rocken var det ju vanligt att man slängde in ett par megahits och resten snodde man snabbt ihop som avsiktlig utfyllnad. Tänkte nedan presentera tio plattor från decenniet som betyder mycket för mig.

Dinah Washington – Dinah Jams (1954)

Först ut är en liveplatta med Dinah Washington, inspelad 15 augusti 1954. Utmärkta sångerskan Washington är här bara del i en ensemble bestående av bland andra Clifford Brown (trumpet), Junior Mance (piano) och Max Roach (trummor) där man verkligen tänjer ut vad som mestadels är standardlåtar. En fröjdefull konsertupplevelse.

Ali Akbar Khan – Music of India (1955)

Ännu en liveplatta, inspelad 18 april 1955. Skivbolaget ville presentera musik från Indien och hade först tänkt sig att mästaren själv, Ravi Shankar, skulle exekvera ett antal stycken. Som det nu var hade Shankar rejäla problem i sitt äktenskap och ville inte sabotera relationen ytterligare genom att kvista iväg till USA så han övertalade sin svåger. Detta blev det första album med indisk musik som släpptes i väst. Krävande men väl värt en lyssning.

Erroll Garner – Concert by the Sea (1955)

Mer live i form av en mycket känd konsert med pianomästaren Erroll Garner inspelad på den ort som senare blev Clint Eastwoods hemort, 19 september 1955. Garner kör ett antal standards jämte egna låtar och gör det med stor inlevelse. Man kan under konsertens gång ofta höra hans karaktäristiska gnolande, en omedveten ovana han delade med nästa artist på min lista...

Glenn Gould – Bach: The Goldberg Variations (1956)

...nämligen underbarnet Glenn Gould. Denne hade vid två tillfällen, 10 och 16 juni 1955, spelat in Bachs Goldbergvariatioer, ursprungligen menade som skalövningar för en av Bachs elever som hade sömnproblem. Den unge Gould tog sig an verket med stor inlevelse och efter att det utgavs i januari 1956 blev det en av 50-talets mest kända och även bästsäljande klassiska inspelningar. För allmänheten mest känt som bakgrundsmusik då Hannibal Lecter slaktar två fångvaktare i "När lammen tystnar".

Frank Sinatra – Song for Swingin' lovers (1956)

I mars 1956 släpptes ytterligare en av de album där Sinatra samarbetade med den geniale arrangören Nelson Riddle, tidigare mest känd för att arrangerat flera av Nat King Coles största skivframgångar ("Mona Lisa", "Unforgettable"). Sinatra hade till en början varit tveksam men nu hade duon fått upp ångan rejält. På denna tematiska platta presenteras en rad swinglåtar som Sinatra till synes lekande lätt avverkar.

Thelonius Monk – Brilliant Corners (1957)

Den originelle pianisten Thelonius Monk släppte under 50-talet ett antal betydande album såsom "Monk's Music" (1957) och "Thelonius Himself" (1959) men kanske är detta ett av hans mer kända från decenniet. Lätt nyskapande en samtidigt inte alltför svårtillgängligt, på en och samma gång.

Frank Sinatra – Sing for Onely the Lonely (1958)

Mycket har skrivits om Sinatras första tematiska platta, 1955 års "In the Wee Small Hours". Denna platta, som kom tre år senare, följer samma tema med sorgsna ballader som ofta utspelar sig i ödsliga barer eller ensamma rum. Jag föredrar den för att jag helt enkelt tycker låtvalet är starkare. Särskilt toppar Sinatra i "Angel Eyes" eller Johnny Mercers "One for my baby (and one for the road)". Plattan var även Sinatras personliga favorit bland hans album. Jag kan förstå honom.

Charles Mingus – Mingus Ah Um (1959)

Vad Monk gjorde för pianospelet under decenniet gjorde väl Mingus för basspelet, enkelt uttryckt. Under vad som ofta anses som jazzens bästa år någonsin släppte Mingus denna pärla med spännande kompositioner.

Miles Davis – Kind of Blue (1959)

Känns nästan fånigt att ha med denna men man kan ju inte låta bli. Med en enastående ensemble bestående av Paul Chambers (bas), Jimmy Cobb (trummor), Bill Evans (piano) och Cannonball Adderley och John Coltrane (båda saxofon) spelade Miles in en helgjuten klassiker som idag även fått status som muzak på varuhus men som på sin tid ansågs som spännande stämningsmusik där låtarna liksom trevar sig fram. "So what" är förstås den givna klassikern.

Ornette Coleman – The Shape of Jazz to Come (1959)

Hösten 1959, på väg mot 60-talet, släppte Ornette Coleman den platta som visade vägen för jazzen under 60-talet. Dessvärre innebar det väl även att musiken på sikt inte gick att ta så mycket längre, men det är en annan historia. Lagom svårtillgängligt men långt ifrån så olyssningsbart som alla fördomar om fri jazz gör gällande.