Wild chewinggum weekend.

Eder krönikör kan nu sammanfatta en ganska händelserik långhelg, i alla fall vad gäller musik. Den började därtill ytterligt bra då undertecknad precis innan han skulle ned på torsdagens Creppy Quiz fick en ytterligt glad nyhet och därefter seglade som på små moln ned till den trånga och trivsamma gemenskapen på Creperiet. Tinka och Tjoffen bjöd på ett gott hantverk och den obskyra garagerock som man kanske hade trott att herr Tjoff skulle testa på oss uteblev. Vi var däremot ytterligt nöjda med att vi spikade 50-talet, inklusive Larry Williams (som Beatles tolkade två gånger om). Även om vi var hyggligt nöjda med vår insats (särskilt då vi var tre man) så slutade vi dock på en femteplats medan Top Modern (a.k.a. Unga Moderna, eller delar av detta lag) välförtjänt rodde hem hela rasket.

Efter en lugnare fredag blev det så till att sammanstråla med Kennet om lördag eftermiddag för lite samvaro till tonerna av livealbum från 70-talet innan vi seglade ned till hotellet. Ja, seglade, eftersom det bitvis var så halt så min Rootmos-kumpan hade svårt att manövrera med sina boots på ett ganska halt underlag. Bitvis fick vi ta oss fram arm i arm men jag har lyckligtvis passerat den gräns där jag skulle behöva skämmas för att jag i det offentliga rummet syntes på det viset med en gammal vapendragare.

Tävlingen nere på hotellet var mycket fint anordnad och miljön gör ju sitt till. Därtill visade det sig att vi efter bara några rundor ledde med förkrossande siffror och plötsligt kände jag en viss 98-feeling där. En journalist kom rentav förbi och intervjuade Kennet lite snabbt samtidigt som vi andra försöka lyssna på musiken och föra anteckningar. Eftersom dock tävlingen gick som den gick så vet jag inte om vi lär komma i tidningen. Var dock särdeles nöjd med att Kennet satte en ytterst obskyr Alice Cooper-låt varefter jag satte den minst lika obskyra plattan. Överlag gjorde vi alla bra insatser men vi tappade dock lite på 00-talet och intron och varefter det visade sig att herr Gnu, vår nemesis, och hans vänner sprang om oss med sju poäng. Det hade dock varit mer retfullt om det varit en eller två poäng.

Vi skrattade alla en smula då det visade sig att det kuvert vi erhöll som silvermedaljörer innehöll en rabatt om 1500 kronor till... tatuering! Nu tillhör ju ingen av oss den tatuerade generationen och vi har heller inga anspråk på att göra det så inom en timme hade den vinsten sålts till en hugad spekulant till något reducerat pris. Vi missade någon akt där i början av Rockskallen men hann se ungefär halva Kiss Me Hardy (vilka Kjelle tyckte lät lite som ett modernare Docenterna, och det kan jag nog hålla med om) och därefter cirkulerade vi varefter vi såg stökiga A Friend of Harry's och sköna hip hop-combon Sorkjävla. Rader som "innerstadsbrudar, ja' satsa' på ett Gråbo-luda'" är stor konst.

För övrigt hann jag även knacka gamla Grave- och Entombed-basisten Jörgen Sandström på axeln och be honom spela vad som helst från Slayers "Seasons in the Abbyss" då Tomas och jag cirkulerade på övre dansgolvet. Inte för att jag riktigt hann höra om han gjorde det men om så var fallet gladde det väl alltid någon. Mot slutet av aftonen började vi (som ofta) tappa bort varandra men man såg i alla fall Soundtrack of Our Lives jobba hårt även om både denna och tidigare konserter hämmades lite av att ljudet var lite burkigt och led brist på nyanser. Kunde ibland vara svårt höra vissa saker ordentligt och det var därtill svårare än vanligt att konversera.

Undertecknad seglade sedan hem i natten och har idag mest roat sig med att läsa gamla krönikor för att se när jag senast såg Soundtrack of Our Lives. Det visade sig vara hela 15 år sedan, på Roskildefestivalen 28 juni 1997. Hade jag nog aldrig trott. Kunde även konstatera att jag såg deras föregångare, Union Carbide Productions här i Visby 22 november 1991. Tempus Fugit.