The Story of Anvil.

För något år sedan frågade min (också livligt musikintresserade) syster mig om jag händelsevis hade sett dokumentären om Anvil. Jag svarade nej och genom huvudet for väl någon snabb tanke. Anvil? Ja, det var ju ett band som flimrade förbi där någongång i mitten av 80-talet och jag minns en del LP-omslag man såg, bland annat albumet "Metal on Metal" där någon gick loss med en vinkelslip på ett städ (som jag på den tiden inte visste hette just "Anvil" på engelska). Kan heller inte svära på att jag ens hade hört Anvil under mitt annars ganska hårdrockiga 80-tal. De var väl ett sådant där band som man skulle kolla upp någon gång. Men "någon gång" infann sig inte.

Hur som helst så talade ju min syster varmt om dokumentären och det var fler som gjorde det efter henne. Så vitt jag kunde bedöma fick Anvil en smärre revival via denna film och det metal-älskande Sverige såg även till att deras gamla dänga "Metal on Metal" blev etta på Digilistan julen 2010. Och nu har det äntligen blivit av att jag sett dokumentären eftersom jag hittade den till förmånligt pris i en reaback.

Filmen börjar ju med det 80-tal man minns: akter som Whitesnake, Scorpions, Bon Jovi och Anvil spelar på en gala i Japan 1984. Kommentatorn påpekar att alla dessa band blev stora. Utom just Anvil. Därefter följer snabba intervjuer med t.ex. Lars Ulrich, Tom Araya, Slash och Lemmy som alla betygar Anvil sin vördnad samtidigt som de undrar varför det inte blev något av dem.

Så är vi framme vid 2006 - 2007 någonstans. Gruppens sångare/gitarrist Steve "Lips" Kudrow jobbar med att köra ut mat åt en cateringfirma. Trummisen Robb Reiner jobbar på bygge. Övriga originalmedlemmar i Anvil har lämnat bandet för länge sedan. Man har dock plockat in nya (och långlivade) medlemmar även om man driver bandet närmast på hobbybasis och gör klubbspelningar runtom i Kanada för en liten men dock hängiven publik.

Berättelsen är ju i hög grad centrerad kring grundarna Kudrow och Reiner (Anvils svar på Ulrich och Hetfield i Metallica) och deras långlivade vänskap. De båda har känt varandra sedan de var 14 och hade lovat att köra tillsammans tills de stupade. Och det otroliga är att de är just vad de har gjort. Anvil grundades omkring 1977 (även om förlagor fanns) och man har alltså hållit på i omkring 30 år när dokumentären utspelar sig. Och man när fortfarande drömmen om att bli rockstjärnor.

Filmen är mest centrerad kring gruppens förtvivlade försök till en comeback under handlingens gång. Man genomför en katastrofal Europa-turné som organiserats av en entusiastisk men mindre skicklig tjeckisk beundrarinna (som dock blir ihop med en av medlemmarna). Det hela börjar fint på Sweden Rock varefter det hela urartar med missade tåg, inställda spelningar, uteblivna gage och ekonomisk ruin. Därefter försöker man spela in ett album med sin gamla producent från 80-talets relativa glansdagar. Filmen slutar dock i viss positiv anda då man ändå får göra en spelning i Japan, på samma arena där man spelade 1984, och får god respons.

Filmen är både rolig, absurd och djupt rörande. Kudrow/Reiner är verkligt, verkligt nära vänner men de ryker även ihop så flisorna yr och Reiner hinner lämna Anvil minst en gång under filmens gång. Sedan försonas de båda, under tårar. Och släkt och vänner ställer upp, exempelvis då Kudrows syster lånar honom pengar till den skivinspelning som skildras i filmen. Samtidigt kommenterar de mycket godmodiga släktingarna och fruarna det faktum att det kanske inte är helt realistiskt att försöka slå stor som rockstjärna när man redan har försökt i cirka 30 år. Det kan rentav verka smått patetiskt när jag skildrar det men på något vis så glömmer man bort det när man ställs inför särskilt Kudrows närmst naiva entusiasm inför tillvaron.

Och varför slog aldrig Anvil? Många teorier framförs i filmen, förstås. Killarna var glada amatörer, de hade ofta otur med både managers, skivbolag och producenter. Allt sådant spelar förstås i hög grad in. Som musikentusiast har jag ju sett hur lätt man kan marknadsföra rena skitartister med rätt redskap medan artister/grupper av högre kvalitet fått harva på. Ofta har dock dessa artister eller grupper förr eller senare fått ett erkännande genom hårt arbete. När det gäller Anvil kan man ju heller inte anklaga dem för att ha legat på latsidan. De har tvärtom varit bland de mest ihärdiga artister jag stött på. Den sorgliga sanningen är kanske den att deras låtar i slutändan inte var tillräckligt bra. Jag tror att även de som verkligen gillar och kan sin hårdrock får medge att Anvil gör helt OK hårdrock/metal men inte precis något som får jorden att gunga. Det är några schyssta riff och refränger man kan sjunga med i lite och så mycket mer är det inte. Samtidigt unnar man ju dessa trevliga och hårt jobbande killar, som investerat så mycket i sitt band, all framgång. De om några förtjänar det bara för det jobb de lagt ned.

Och man undrar förstås även hur många Anvil det finns där ute som ju överhuvudtaget aldrig lär då något erkännande just därför att de inte har några entusiastiska fans som till sist beslutar sig för att göra en dokumentärfilm om dem...