The Musiknörd Won't Listen

Hörde igår ett rätt skojigt inslag på P3 där man diskuterade vad som egentligen hände med alla de här banden som skulle ”rädda rocken” i början av 00-talet (även om den diskussionen sedan kom av sig lite och istället kom att handla om gitarrens vara eller icke vara inom dagens musik). Man radade upp namn som White Stripes (upplösta 2011), The Strokes (långa pauser mellan plattorna, verkar på väg att dö sotdöden), Kaiser Chiefs (skivorna verkar nu bli allt sämre) och Franz Ferdiand (dito) samt The Hives (dito?) och undrade vad som hänt då man nu konstaterade att annan musik formligen regerade.

Den mest intressanta poängen var när man nämnde att PJ Harveys ”Let England Shake” (som bekant en Rootmoset-favorit under 2011) just nu hade sålt i runt 69 000 exemplar i USA medan rapparen Drake, som jag knappt vet vem det är även om jag snabbt skummat några av hans plattor, samma år släppte ett album som i USA sålde 1,1 miljoner exemplar. På samma vis är det förstås med ett stort antal andra stjärnor som gör lättare dansmusik eller R’n’B och liknande. Alltså att de i fråga om försäljning slår vissa rockband med hästlängder.

Därtill blir det (om jag ska skämta lite om vår egen krets) kanske lite komiskt när man tittar på Popgiss och alla andra giss vi anordnar här i Visby och den musikaliska representation som där förekommer. Ska jag vara ärlig så kanske ”musiknördgiss” hade varit ett mer passande namn med tanke på oss som deltar. För den typiske popgissaren på Gotland är en person som lyssnar på PJ Harvey. Eller Elvis Costello. Eller Neil Young. Och han (det är oftast en han i alla fall) lyssnar INTE på Drake, Jay-Z eller Lady Gaga. Om man generaliserar grovt. Men om tävlingen däremot bestod av den musik som ligger på listorna så skulle den se helt annorlunda ut. Följaktligen är Popgiss lite av ett rockmusikens Fort Alamo. I kommersiell mening är den traditionella rocken (i alla fall just nu) i sönderfall medan dansakter numera börjar sälja ut arenor.

Själv känner jag, som ju inte är den typiske rockern utan faktiskt kan en hel del om dansmusik, kanske inte samma ångest som en del andra personer men jag jublar heller inte över att dansakter kan fylla Globen. För det är ju, som så ofta, ”fel” dansmusik som nu fyller arenorna: den mest utslätade. Inte Skrillex utan tyvärr grejer som Avicii. Hur som helst verkar den här revolutionen pågå i det tysta utan att vi ens diskuterar den. The musiknörd won’t listen.

I övrigt är det faktiskt rätt kul att ta del av vissa personers musikaliska historia, särskilt när man själv befinner sig riktigt långt ifrån den. Förra veckan hörde jag en intervju med Ison & Fille (som i min värld är ännu ett par goa rappare från your average förort även om jag nog såg dem spela sig själva i den galna serien ”Lennartz”) diskutera sina ungdomsfavoriter av vilka de främsta av Wu Tang Clan. Som jag ofta sagt förut så var det ungefär där jag helt slutade lyssna på hip hop men givetvis måste ju all den här senare hip hopen ändå ha betytt enormt för de som var bara några år yngre än mig.

På samma vis var det då jag häromkvällen hörde de redan farligt uttjatade damerna i First Aid Kit sitta och spela sina favoriter där exempelvis Bright Eyes och Joanna Newsom ingick. Ingen av dessa exempel hade jag aldrig hört talas om för bara två år sedan. Tydligen hade tjejerna just Bright Eyes som sina särskilda favoriter (och de fick ju senare jobba med delar av orkestern och även turnera med den). Själv har jag just ingen relation till den här nyare indierocken men det är väl ungefär som om jag skulle försöka förklara Rides storhet 1989 – 92 för någon yngre person.

Annars lär det bli en riktig helaftonshelg nu. Börjar med lite tävling i afton och så lär den väl sluta någon gång på söndag morgon då Soundtrack går av scenen. The Weekend starts here.