Årets plattor i vår värld.

Nedan nämns något halvdussin album som vi i Rootmoset lyssnat extra mycket på under 2011. Och det är väl rimligen även de album som man lyssnat mest som man bör ha uppskattat mest. Ja, egentligen är det nog mest jag och Tomas eftersom Kjelle och Kennet haft fullt upp med att lyssna på lite äldre grejer. Men i alla fall:

P J Harvey – Let England Shake

My Morning Jacket – Circuital

Sbtrkt – SBTRKT

The Decemberists – The King is Dead

Zomby – Dedication

Gillian Welch – The Harrow & the Harvest

Eftersom musikscenen numera är så spretig så är det ju oerhört svårt att försöka finna allmänna tendenser men några försök kan man ju ändå göra. Man kan ju rimligen konstatera att det under senare år närmast rått en skäggrock-våg som väl förmodligen lär bedarra inom kort, inte minst då banden nu blivit så allmänt kända. Kanske började denna våg när Bon Iver satte ribban för modernare skäggrock genom att 2008 spela in en platta i en timmerkoja i skogen mitt i vintern och sen har det ju rullat vidare med band som Iron & Wine, Band of Horses, My Morning Jacket, med flera, med flera. I England har band som Mumford and Sons bidragit till den arkaiska och lantliga musiken som nu blivit så populär.

Även helt skägglösa band spelar ju det vi kallar skäggrock och den senaste gruppen i raden är The Decemberists, vilka annars mest blivit kända för att de som amerikanskt band varit starkt inspirerade av engelsk folkmusik. På ”The King is Dead”, som jag lyssnade mycket på i vintras, blev de dock mer och mer skäggiga och lät även som ett lätt uppdaterat REM samma år som detta band lade ned. Årets främsta skäggrock stod förmodligen My Morning Jacket för och deras ”Circuital” lär väl i min värld förbli förknippat med sommaren 2011.

The Decemberists förknippas även med Gillian Welch, som ju Tomas kommit att lyssna på mycket i år och även hon verkar i en ganska gammeldags musikalisk tradition som dock ofta har stark intensitet. Överlag var 2011 också de kvinnliga soloartisternas år, i Sverige såväl som utomlands. Här hemma släppte Anna Järvinen, Lykke Li och Veronica Maggio album som uppmärksammades starkt och som kom att toppa de olika bästa-listorna mot slutet av året. I England släppte P J Harvey albumet ”Let England Shake” som av flera Harvey-kännare anses som det bästa hon någonsin gjort. Hon turnerade även och gjorde två laddade konserter i Filadelfia-kyrkan i Stockholm, varav Tomas besökte den ena.

För att det nu inte ska bli för gammeldags vad gäller musiken så lyssnade undertecknad även en del på dubstep under sommaren, främst då Zomby och Sbtrkt, två anonyma artister från London, men även på en del äldre artister inom genren. Lagom när dubstep nu börjat bli ganska uppmärksammat i medierna är det väl troligen läge för genren att mutera eller bara lägga ned och man har ju redan börjat tala om ”post-dubstep”, även om termen låter ganska skitnödig. Själ tycker jag ju fortfarande att mycket av det som Sbtrkt och Zomby (med flera) producerar låter väldigt mycket 90-tal men det är väl därför jag gillar det.

Och sämst i år var utan tvekan Den svenska björnstammen.