Ett stort barn.

Föreställ er en kille från den kämpande arbetarklassen. Han är lågutbildad och en kombination av dyslexi och diverse bokstavskombinationer samt föga pedagogiska lärare gör att han inte precis ökar sin bildning. Han är rastlös och impulsiv och föga lämpad ens för de enkla jobb som står honom till buds. Det enda han till sist är någorlunda bra på är att slakta djur. Sedan startar han ett band och efter bara halvannat år av harvande blir han och hans kamrater berömda och framgångsrika och upptäcker att de kan få så mycket de vill vad gäller kvinnor, sprit, droger och annat som en ung man tyckte var viktigt i början av 70-talet. Föga förvånande så gick det inte så bra utan vår hjälte var därefter mer eller mindre berusad i 20 års tid och hann därtill peta i sig de flesta kända droger som det finns ett namn för. Ungefär så ser Ozzy Osbournes liv ut i komprimerad form.

Som läsaren säkert förstår så har undertecknad tillbringat ett par dagar med Ozzys självbiografi och det är en varierad upplevelse. Ibland skrattar man högt, ibland häpnar man och ibland blir man lite äcklad. Ibland förundras man. Ozzy, som börjar boken med att deklarera att det sannerligen inte är mycket han minns efter alla år med sprit och droger (utöver det faktum att det även gått en längre tid) serverar ändå historier om orgier och tragikomiska missöden så det räcker och blir över.

Man ska inte sticka under stol med att Ozzy under en stor del av sitt vuxna liv burit sig åt som ett svin. Samtidigt är det på något vis lättare att smälta honom än till exempel Keith Richards. Keef koketterar närmast med hur mycket droger han petat i sig och hur grisigt han burit sig åt och man finner det på något vis stötande eftersom man ändå betraktar honom som en rätt intelligent människa som borde veta bättre. Ozzy, däremot, ger närmast intryck av att vara ett stort barn i många avseenden. En kille som inte är alltför klipsk, ofta snäll men ibland även okynnigt grym ungefär som en tioåring och som hela tiden bara råkar snubbla in i de mest absurda historier. Och jag vet inte om Ozzy är tillräckligt smart för att försöka framställa en slags vilseledande bild av sig själv bara för att verka lite trevligare än han faktiskt är. Såvida hans spökskrivare nu inte föreslagit detta för honom. Men jag tror inte det.

Följaktligen är det Ozzy som gör inbrott med torgvantar(!), det är Ozzy som får kicken för att han börjat sniffa farliga kemikalier, Ozzy som finner det som ett oförargligt partytrick att lägga koögon (vilka han stulit från slakteriet) i folks glas, det är Ozzy som aldrig är nykter nog för att ta körkort och som rentav tvingas att på fyllan köra sin första fru till BB när vattnet har gått, det är Ozzy som råkar bjuda kyrkoherden på haschkaka, Ozzy som trycker på larmknappen istället för knappen till luftkonditioneringen och som febrilt får sitta och snorta i sig kilovis med kokain medan han hör polissirenerna närma sig. Och så vidare, och så vidare.

Och härmed har jag väl, utan att avslöja alltför mycket, beskrivit tonläget i boken något så när. Det är väldigt många absurda historier och man undrar ibland om en del är medvetet påhittat eller skrönor ut ett minne omtöcknat av droger där berättaren ändå tror att han har upplevt det hela. Jag lämnar den frågeställningen därhän och nöjer mig med att det ofta är mycket underhållande läsning. Ozzy kan även ge prov på en barsk humor med en del bitterhet i botten. Exempelvis som när han skildrar hur han just upplevt ett otäckt slagmål där han kastats genom ett skyltfönster i den nedslitna stadsdel i Birmingham (Aston) där han växte upp för att därefter höra hippielåtar som ”San Francisco (be sure to wear some flowers in your hair”) varvid han tänker ut en alternativ titel som heter ”Aston (ber sure to wear some glass on your face)”. Och om man växte upp i en grå arbetarmiljö där man i bästa fall kunde få något farligt och tungt jobb på en fabrik som man därefter skulle hålla fast vid under resten av sitt liv så kändes det förstås som rena hånet att höra låtar om ”love and peace” på radion.

Och fast Ozzy själv såg ut som en hippie och skrek ”we love you” till publiken (många trodde han var ironisk) så blev ju Black Sabbath rena antitesen till flower power och summer of love och hela den biten. Istället odlade man en mörk image med låtar om undergång, fasor, psykiska störningar och annat som inte var helt vanligt inom den tidens popmusik. Ironiskt nog sorterades dock Sabbath ofta in under just ”popmusik” där i början av 70-talet eftersom genren på den tiden var ganska bred och under sitt tak plockade in allt som råkade ligga på listorna vare sig det nu var The Archies eller Rolling Stones. Eller Black Sabbath.

Efter att nyligen ha sett filmen om The Anvil och deras motgångar beroende på otur med skivbolag, managers och annat så kan man även konstatera att Ozzy och hans vänner ofta bara var en hårsmån från att gå ett liknande öde till mötes. Det som dock räddade dem i slutändan var väl att de ändå skapade något nytt som var så pass kraftfullt så att det nästan måste nå allmänhetens öron. Men under tiden blev de skinnade av en manager som väl bara tyckte det var bra att killarna i bandet petade i sig sprit och droger i stället för att ställa frågor om ekonomin. Ozzy var närmast på kneken när han 1982 gifte sig med sin viljestarka och tydligen extremt tålmodiga fru Sharon. Den som tror att Sharon skulle ha tagit Ozzy för pengarna lär efter en läsning av boken inse att inga pengar i världen kan uppväga allt vad hon fått stå ut med under äktenskapet med Ozzy, inklusive minst ett regelrätt mordförsök. Så den som vill läsa om ett skandallöst liv med sex, drugs & rock’n’roll får nog rentav mer än vad han eller hon förväntat sig i Ozzys skildring av sitt omtöcknade liv.