Not Quite a Gubster.

Såg häromkvällen Eldkvarns 40-årsjubileum på Cirkus och blev rentav lite förvånad över mig själv och hur exalterad jag blev av en konsert med ett gäng 60-åringar. Tidningen Mad skrev ju en gång skämtsamt att ”Du vet att du är 65 när du börjar känna en allt större samhörighet med Nils Poppe och Harry Brandelius”, illustrerat med en bild på en äldre man som lyssnade på någon av artisterna och utbrast ”Vår generation var det i alla fall kläm i”. Noterar ibland sådana tendenser även hos mig själv då jag plötsligt märkte att jag kände en viss samhörighet med både Plura (som är 20 år äldre än mig) och hans gamle kompis Mauro Scocco (som väl är cirkus 10 år äldre än mig) men förklaringen är väl den att man känt dem så pass länge, så att säga. Man har liksom växt upp tillsammans.

Nu är dock min omvandling till gubster inte fullständig, till min stora lättnad. Tillbringade en stor del av helgen med att försöka plugga in all den där pubrocken som jag aldrig riktigt hade hunnit med. Satt bland annat och matade in en del plattor med Dave Edmunds och det var för min del en riktig pärs (förlåt, alla Dave Edmunds-anhängare). Eftersom jag nu inte är någon stor vän av vare sig 50-talsrock, rockabilly eller country så förstår nog den som kan sin Edmunds varför det blev lite jobbigt för mig. Det var liksom inte så roligt för mig att höra covers på Elvis- eller Hank Williams-låtar eller låtar som närmast var pastischer på sådant som gjorts 15 – 20 år tidigare redan då det spelades in. Men så har jag ju svårt för retro och nästan än mer när man helt medvetet går in för det, oavsett om artisten/gruppen nu heter Dave Edmunds eller Franz Ferdinand eller Fibes Oh Fibes.

Det var lite som när jag helt nyligen fick för mig att jag äntligen skulle ta itu med Nick Lowe. At last, liksom. Så jag dängde på en samling och det började ju så bra med den nästan punkiga ”Heart of the City”. Sedan kom ”So it Goes” där Lowe nästan sjunger som Phil Lynnott. Sedan kom bland annat ”I love my label” som ju också är en helt OK låt. Och någon låt till som säkert var helt OK, minns inte nu. Sedan kom något stycke country. Jag hoppade vidare och tänkte ”Ok, det blir nog bättre igen”. Så kom en 50-talslåt. Jag hoppade vidare. En femtiotalare till. En countrylåt. En femtiotalare. Och så vidare. Och rätt vad det var så hade man hoppat igenom nästan samtliga spår på den plattan.

Så alla rootsrockare/tradrockare/gubbrockare (kärt barn o.s.v.) får bara förlåta mig men jag är bedrövlig på både femtiotalsrock och country. Och varför? Det är väl mest att man vuxit upp med en massa nyare rockmusik och tycker att femtiotalet därmed låter lite gammalt, kort och gott. Gitarrerna låter ibland som humlor, ljudet är ofta burkigt och texterna är… tja. Och då är jag ju ändå långt, långt mer välvillig mot femtiotalsrock än mot country som jag verkligen avskyr. Den enklaste förklaringen är att jag får krupp av blotta ljudet från en steel guitar plus att såväl män som kvinnor inom genren ofta sjunger så erbarmligt inställsamt och über-mesigt. Och jag får en oändlig kavalkad av höbalar, cowboyhattar och sydstatsflaggor flimrande för ögonen när jag hör denna slags musik. Det närmaste jag kommer country är väl när Neil Young plockar in den på sina plattor men då slipper man både steel guitar och mesig sång. Även om det finns spår på ”Harvest” som jag hoppat (nu lade jag en stor mocka i finrummet, men mea culpa, än en gång).

Så i min starkt subjektiva musikvärld så ryker väl det mesta av det där som Morrissey tycker så mycket om: femtiotalsrock, Motown, Phil Spector-produktioner, the lots. Lokko skrev ju i någon av sina krönikor att hans sextiotal tog slut 28 augusti 1964, då Dylan lärde Beatles att röka braj. Det är väl därmed ungefär där som MITT sextiotal börjar: plötsligt försvann flickgrupper, starka producenter med studiomusiker, Brill building och annat som egentligen inte betyder ett dyft för mig personligen. Istället började Beatles och Stones göra riktigt intressant musik, vi fick The Who på amfetamin, hela hippiesvängen och allt annat som jag tycker är rätt skoj med sextiotalet.

Nu kanske någon listig person med lite koll på min musiksmak säger något i stil med ”aha, men om du tycker allt före 1965 låter lite för gammalt hur kan det då komma sig att du lyssnar på jazz och klassiskt!?” Det är förstås en bra fråga och förklaringen är ganska enkel. Medan rock och pop länge var i stadig utveckling (inte minst vad gäller studioljud och instrument) så har jazz och klassiskt haft ungefär samma instrument hela tiden och har inte åldrats lika mycket. Paradoxalt nog. Äldre jazz bryr jag mig inte mycket om, dels för att rytmerna är mindre avancerade och ljudet på inspelningarna ofta dåligt. Men runt 1955 börjar det skena iväg enormt och jazzen har nog sin bästa tid under den kommande tioårsperioden. John Coltrane tar nog genren så långt det överhuvudtaget är möjligt. Och jag tycker det är skoj. Sedan kommer fusion och lite annat meckigt där under 70-talet och efter det tror jag att jazzen i kreativ mening avled då det inte gick att göra så mycket mer som inte redan hade gjorts. Samma med klassisk musik. Jag kan rentav tycka att själve Mozart låter lite käck och poppig (för sin tid, så att säga) men sedan kommer gode Beethoven och börjar styra upp. Och så lunkar det på i mer och mer radikal riktning. Efter John Cages ”4’33” gick det nog inte att ta konstmusiken så mycket längre. Men jag erkänner utan att försöka låta dryg (det är bara så det är i min värld) att snackar vi femtiotal är det nog troligare att jag sitter och lyssnar på John Coltrane eller Benjamin Britten än på Elvis eller Jerry Lee. Vad ska jag göra åt det? Det är ju inget jag går och skriver folk på näsan utan det råkar bara vara så min smak är. Och härmed lär jag inte på långa vägar kvala in som gubster.

Jag märker ju också att jag ibland lätt tar de förras parti i det engelska 70-talets kollision mellan proggare och punkare. Många tycker ju punkarna var så häftiga för de spelade minsann tvåminuters energiurladdningar till låtar och de var politiska som tusan. De engelska proggarna, däremot, var i mångt och mycket världsfrånvända och opolitiska. Jag tror Genesis skrev någon låt som var politisk men det var dock mycket dunkelt och inlindat i så fall. Yes skrev naturlyrik och hade överlag dunkla och svårtydda stream-of-consciousness-texter. Samma sak med Jethro Tull. King Crimson skrev märkliga fantasy-texter. Det ska för all del erkännas att när The Exploited några år senare skrev låtar med refränger som ”Maggie, you fuckin’ cunt” så var det svårt att missta sig angående avsikten (och man kunde rentav känna en viss sympati för det hela) men det var ju inte så väldigt utmanande för ens analytiska förmåga.

Punkarna var alltså väldigt politiskt radikala men i musikalisk mening ofta väldigt konservativa. På sätt och vis var den engelska proggen och punken varandras diametrala motsatser. Det var ju Yes som var musikaliskt revolutionära då man klippte alla band med blues och rock’n’roll och skapade musik som inte riktigt hörts tidigare medan punkarna i flera fall gick tillbaka till äldre musik. Politiskt var det dock tvärtom och gestalter som Joe Strummer eller Paul Weller förblev politiskt radikala medan exempelvis Rick Wakeman kom att engagera sig för tories. Men för min del erkänner jag utan att rodna att jag tycker det är rätt skoj med knepig musik och texterna får gärna vara dunkla och mångtydiga. Att man sedan hellre dunkar på The Clash än King Crimson när man har lite samvaro med övriga Rootmoset är en annan sak. För inte med den bästa vilja i världen kan jag väl påstå att Genesis eller Yes gjorde storartad festmusik.

Ska jag överhuvudtaget hitta någon kärna eller något genomgående tema i min egen musiksmak så är det nog just böjelsen för det där lite udda, skeva, avantgardistiska. Visst, jag lyssnar sedan på drivor med annan musik men om man alltså ska in till själva kärnan så är det där jag hamnar. Mycket av den hårdrock jag växte upp med har jag lämnat bakom mig men det är kanske ingen slump att jag fortfarande kan lyssna på de ganska proggiga Iron Maiden eller att jag uppskattar Metallicas ultraproggiga ”Master of Puppets”. Vidare älskar jag engelsk progg (inte svensk, som musikaliskt var rätt traditionell), knepig jazz och klassisk musik, knepig elektronisk musik och så vidare, och så vidare. Allt som verkligen vidgar gränser och ger mig nya ljud som jag aldrig riktigt tidigare hört. Men det innebär inte att jag går omkring och är dryg (hoppas jag) utan det är bara så min musiksmak råkar vara. Och därmed är jag väl för evigt utesluten ur kretsen av aspirerande gubbrockare. Jag har väl inte tillräckligt med boogie i mig, för att snacka med Bobby Gillespie. Fast efter den här helgen vet jag i alla fall bättre hur Dave Edmunds låter.