...och lite mer 2011.

Så har man nu ytterligare dragit igenom en drös plattor från 2011 som låg på kritikernas favoritlistor och min reaktion har ju varierat från "Lysande! Instämmer till 110 %!" till "Varför i h-e har de ens tagit med den här skiten!?" Ja, ungefär som det brukar vara då. Men ska i alla fall komplettera vår lista med korta reflektioner kring ytterligare några plattor som jag nu blev påmind om inklusive några som tog mig med stor nu under december.

Snackar vi om de här roliga korsningarna mellan rock och elektronisk musik (eller hur man nu ska beskriva det) så kan här nämnas Nicolas Jaars mästerliga "Space is only noice" samt den för mig helt okända gruppen Almunia med plattan "New Moon" vilken jag stötte på via SvD-serien Stockholmsnatts soundtrack till 2011. Verkligen en suverän platta och en grupp jag lär hålla öronen öppna för framöver.

Lite svenskt, så. Bästa svenska plattan 2011 är för min del med överväldigande majoritet Anna Järvinens "Anna själv tredje" med sina drömska och vackra melodier som bara sitter direkt. Och det är inte ofta låtar sitter direkt vid första lyssningen. Vidare kan man konstatera att gamla veteranerna Bob Hund är i fin form och de släppte en utmärkt singel ("Harduingetmankandansatill?") precis på sluttampen av året. Bob Hund har givit mig mycken glädje under åren men den här låten är nog bland deras större stunder. Och givetvis ser jag fram emot plattan i februari.

Och lite retro. De som läser vår blogg troget (tack för det) vet ju vad jag tycker om retro. Men jag kapitulerar verkligen fullständigt när jag stöter på retro som rentav kan överträffa förebilderna. En sådan artist är Jonathan Wilson (också via Stockholmsnatt, det är lärorikt att läsa serier) som verkligen kan sin 70-talsrock. Här får man vacker, arkaisk, psykedelisk rock i stil med CSNY/Neil Young/Californisk västkust/Moody Blues(!) och det är mer 70-tal än 70-talet självt. En verkligt genomarbetad platta som jag bara kan tipsa alla om. "Gentle Spirits" heter Wilsons debut.

Och lite dansmusik. Gruppen med det småknasiga namnet AraabMUZIK skapar någon slags böljade techno som man nog både kan dansa till och ha som bakgrundsmusik vilket ju är helt OK. Annars blev årets stora överraskning inom dans för min del Skrillex som verkligen går in för att återuppliva 90-talets stora stunder samtidigt som man (äntligen) får en skymt av något som kan kallas genuint 10-tal. Att albumet han släppte i år har en titel som refererar till Bowie är extra roligt. Riktigt feta bits och knarriga synthar som man rätt snart lär sig känna igen som just Skrillex.

Och härmed kan väl Rootmoset sägas ha knutit ihop säcken kring 2011 (fast man vet ju aldrig) och så fram emot 2012 års musik.