Sent en lördagkväll.

”Den där Moniker, har han uppträtt än?
”Han uppträdde för fem minuter sedan, morsan.”
”Ja, du ser!”

Följande replikskifte utspelade sig då undertecknad besökte sin gamla mor i helgen och vi båda enligt en gammal tragedi hade hamnat framför TV:n för första ronden av schlagerfestivalen. Entusiasmen var väl heller inte påtaglig hos den tvåhövdade publiken bestående av en musiknörd som inte precis gått in för schlager under sin snart 40-åriga levnad och som därtill distraherade sig med Sudoku samt en äldre dam, distraherande sig med stickning, som mest tyckte att schlagerfestivalen var konstig och tråkig numera när alla sjunger på engelska ”och så minns man ju inte sångerna heller”.

Och på tal om det där med att minnas så genomför jag i skrivande stund ett litet experiment kring just minne. Jag skriver detta mindre än ett dygn efter att ha sett schlagerprogrammet och jag har inte fuskat genom att kika på YouTube-klipp eller genom att åter läsa om startfält utan jag går nu bara på minnet från igår för att se hur mycket jag kommer ihåg. Troligen rör jag rentav ihop ordningen på låtarna. Men jag bjuder på det. Tävlingen hade i år tre programledare, nämligen Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och någon ung tjej som jag inte kommer ihåg namnet på.

Det hela inleddes dessvärre av Sean Banan (som jag till igår trodde hette ”Jan Banan” innan jag såg namnet i tryck). För er som inte hört talas om honom så är han ett slags fjärde klassens Markoolio med brytning. Men medan Markoolio satsar på en mogen publik bestående av tioåringar så går Sean Banan in för det mer juvenila alternativet: femåringar. Jag har som sagt levt med schlagerfestivaler i över trettio år (alltså så länge jag minns dylika program) och jag kan utan att darra på rösten säga att ”Sean I Banan” är den ABSOLUT SÄMSTA låt jag NÅGONSIN hört i schlager-SM och det är en skam att man släpper igenom amatörmässig dynga som låter som om man hade snott ihop den i kulissen cirka fem minuter innan man skulle upp på scenen. Till och med hans tidigare hit ”Ett gott nytt jul” framstår som Stravinskij jämfört med detta knytnävsslag i ansiktet på alla oss som tar musik på allvar. Man undrar hur de sämre bidragen i så fall lät om detta var bland det bättre man fick fram alternativt hur mycket Sean Banan slantat upp i mutor?

Efter detta musikaliska Harrisburg kom så någon grupp vid namn Absorbing Dots eller något i den vägen som bestod av några tjejer som lät lite som Dixie Chicks. Just nu minns jag mest att en av tjejerna som trakterade cello var väldigt snygg. Överlag vill jag minnas att jag tyckte att låten var helt OK men den åkte naturligtvis all världens väg i den senare omröstningen. Efter den kom Moniker med någon låt om att han ville vara Chris Isaac. Hade han bara sjungit på svenska kunde vi kanske fått en ny fet kalkon i stil med Forbes och deras låt om Beatles men så blev det nu inte. Det är allt jag minns. Och det var alltså här som min mor, fem minuter efteråt, frågade om den där Moniker hade uppträtt än.

Dead by April är bara ett namn för mig men gruppen visade sig bestå av ett gäng svårt tatuerade unga män som spelade hårdrock. Man hade två sångare och jobbade med nyanser såtillvida att den ene killen sjöng rätt smörigt medan den andre lät som en gris som skrek och spydde på samma gång enligt en gammal god Napalm Death-tradition (min mor: ”men det här kan väl inte få några röster?”). Och så riffades det. Tvära kast följde då Afrodite klev på och hade plankat sig själva då man även i år exekverade en stompig discolåt. Sedan kom Marie Serneholt och spelade någon låt som hette något i stil med ”Peppar och Salt” och som hade en väldigt tjatig refräng, vad jag minns. Efter det kom så kvällens clou, nämligen Torsten Flinck. Låten var väl för all del inte så märkvärdig men det var ändå kul att se den intensive skådespelaren i den här rollen. Avslutningsvis kom någon tjej vid namn Loreen (som tydligen spelat med Rob and Raz) och gjorde någon låt som jag inte kommer ihåg mycket av just nu. Det var något med ”Invincible” tror jag. Eller ”Invisible”, kanske.

Därefter blev det en massa paus. Soundtrack kom ju på och körde någon låt vilket alltid lyfte aftonen en smula. Därefter följde några sketcher där Helena Bergström bland annat spelade gubbe. Unga tjejen cirkulerade bland artisterna och vid något tillfälle ryade hon något om att Torsten hade tagit henne i röven även om jag nog missade vad han nu än hade gjort då jag just då var i djup tvekamp med ett motsträvigt Sudoku. Helena Bergström visade även upp lite självironi i samband med omröstningarna. Hon är ju känd för två speciella karaktärsdrag på film, nämligen att hon A: gråter och B: visar brösten (ibland samtidigt). Hon ironiserade nu kring ett av dessa karaktärsdrag. Ni får gissa vilket.

I slutändan åkte alltså en drös artister ut direkt medan några gick till det där andra chansen (Torsten och en artist vars namn jag inte tänker nämna mer) eller till Globen (Dead by April och Loreen). Följaktligen fick man höra två av bidragen igen och jag antar att dessa ständiga upprepningar under senare år är till för att minska risken att vi glömmer låtarna. Det är väl den enda rimliga förklaringen.