Med Chairlift på alla hjärtans dag.

Efter att ha sett Front 242 och därefter fortsatt min Stockholms-odyssé med lite umgänge med vänner och släktingar, biobesök och en del annat så var det nu dags för något helt annat i musikväg på självaste Debaser och på självaste alla hjärtans dag. Tanken var även att jag och min dambekant skulle gå och äta på något trevligt ställe lite innan konserten.

Ifall det nu inte lär chocka en del läsare som tror att jag är en supercreddig snubbe så ska jag nu erkänna att jag faktiskt aldrig hade varit på Debaser förut och bara visste att det låg vid Slussen (när det nu inte ligger vid Medborgarplatsen, eftersom man har två Debaser i Stockholm, alla provinsstäder får nöja sig med ett). Det har helt enkelt inte blivit så att jag haft ärende till Debaser. Kanske är det helt enkelt inga av mina absoluta favoritband som spelat där eller så har jag missat de evenemang jag kunde ha gått på. Eller något.

Alla hade pratat med mig om någon "gångtunnel" så jag yrade därefter runt i 45 minuter vid Slussen och även om jag också förstod att klubben skulle ligga nära Karl XIV Johans staty (som är svår att missa) så är den yta som kallas "Karl Johans torg" egentligen så pass diskret så man knappt tänker på att det är ett torg. En betongyta nedanför några breda trappor är liksom inte så mycket till torg i min värld och eftersom det därtill snöade lite så tog det en stund innan jag slutligen såg skylten med "Debaser" uppsats på en betongpelare under en vägbro. Lätt att missa, kort och gott.

Var dock glad att jag rekat med tanke på hur vädret senare blev. Snön började faktiskt tillta redan då jag skyndade upp för att möta min date på Götgatan och det var stundtals lappvantar. Detta ledde till att vi därefter fick sikta in oss på första bästa restaurang som såg hygglig ut. Som det nu blev så hamnade vi på ett ställe vid namn Fenix som kanske inte var top of the line men det var heller inte något hak. Medan vi åt och hade trevligt så hade man kanske hoppats att den där snön skulle lägga sig men det var tvärtom ännu värre när vi drog ned till Debaser.

I vart fall så var vi ju snart där och kunde hänga lite i baren medan vi såg oss omkring (vilket gick fort då stället är rätt litet). Till vår förvåning dök det även upp ett förband vilket bestod av ett styck maskerad man som lät lite som James Blake och som tydligen kallade sig O F F Love vilket jag fick reda på att genom att fråga valfri ungdom som såg tillräckligt indie ut. Personalen, däremot, hade inte ens vetat att det skulle bli förband. Livet är fullt av överraskningar.

Rätt snart efter att den maskerade mannen lämnat scenen så dök huvudakten, Chairlift, upp. Denna amerikanska grupp är en rätt ny bekantskap för mig men de har starka låtar som påminner om valfri drömpop kring 1990 och deras senaste skiva "Something" fastnade rätt omgående, vilket inte alltid händer i min värld. Så det var ju en ytterst lycklig slump att de nu spelade i Stockholm denna kväll. Konserten var även ganska stark och låtarna var rätt trogna skivan (det var till 90 % låtar från den nya skivan) även om man rockade upp den lite. Mot slutet gick sångerskan runt och kysste folk längst fram, alla hjärtans som det nu var. Som vi stod såg vi det inte just då men det fångades av någon duktig person som lade ut det hela på YouTube (se ovan).

Efter konserten så kunde jag och mitt sällskap slappna av lite i en soffa och höra på gamla och nya hits som en DJ spelade och jag kände mig förstås oerhört creddig när jag kunde förklara att "det här är Mumford & Sons" eller "det här är Arcade Fire". Mitt lyssnade har med tiden givit effekt. Sedan man avslutat med Joy Division vid 00.30 blev vi vänligt utmotade. Och ta mig tusan om det inte ännu snöade! Dock lyckades vi snart sätta oss i säkerhet i en tunnelbanevagn och så var denna trevliga afton, liksom merparten av mitt besök i Stockholm, över.