Farväl till Front 242?

Som det nu föll sig kom undertecknad att ändå ta sig en liten tripp till Stockholm för att se några konserter så här i mitten av februari varav den ena var med de gamla synthveteranerna Front 242 som jag senast såg 2009. Som jag nog tidigare nämnt i den här bloggen så är ju Front gamla favoriter som dock för länge sedan har stelnat till en ren revival-akt för gamla synthare som med en tår i ögonvrån minns hur den hårdare synthen toppade där i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Live är de emellertid fortfarande i ganska fin form och man häpnar ofta över hur ett gäng killar i 50-årsåldern orkar hålla igång så mycket på scen. Alltså blev det ändå så att jag löste biljett till denna lilla miniturné (där även Malmö och Göteborg skulle avverkas).

Det var kanske också bra av en annan anledning. Strax innan konserterna i Sverige hade Front på sin hemsida meddelat att man ställde in alla de konserter man planerat för 2012 efter 1 maj eftersom man nu skulle ta ”en paus”. I mina ögon lät det där oerhört likt en splittring, om än formulerad på ett lite mer skonsamt vis. Det är naturligtvis både ett och två band som tar pauser av längre slag men ibland kan ju den där pausen komma att bli permanent. Jag fick även en viss föraning om detta då jag såg själva konserten.

Spelningen skulle hållas på ett ställe i Sickla, Dieselverkstaden, som jag inte alls visste vad det var även om jag av kamrater fick veta att det var en teaterbyggnad. Av bekvämlighetsskäl tog jag och syster (som blev mitt sällskap på denna konsert) hennes bil även om vi fick snurra runt ett litet tag innan vi hittade rätt. Dieselverkstaden visade sig också vara en stor och fin byggnad med alla möjliga slags verksamheter inrymda, inklusive restauranger och en angränsande biograf. Tonen för kvällen angavs för övrigt av en man bredvid mig i folkmassan som utropade ”fan, alla är så jävla gamla!” Och sant är att publiken, åtminstone i början av kvällen, mest bestod av folk i min egen ålder som därtill såg högst normala ut. Det var först lite senare som man började se lite yngre personer med mer ”synthig” framtoning.

Man hade rentav två förband denna kväll. Första bandet hette Dupont och spelade väl inte så värst originell synth även om det verkade vara trevliga och ödmjuka killar. Nästa akt, Necro Facility, var lite hårdare och hade kanske även ett lite mer eget sound. Det gick annars som på räls och man var snabb med att få upp nästa band på scen när det föregående hade gått av. Redan omkring 20 minuter efter att Necro Facility gått av tystnade musiken i högtalaranläggningarna och publiken började, som så ofta, skandera ”zwei-vier-zwei, zwei-vier-zwei…”

När bandet gick på öppnade man med samma låt som man nu öppnat med i flera år och jag trodde att jag rentav skulle få se ett liveset som var en ren kopia av det jag såg 2009 men så blev inte fallet. Blev dock först lite orolig när jag till en början bara såg Fronts numera lätt grånade sångare, Jean-Luc de Meyer, och inte hans sparringpartner Richard 23. Han dök dock upp snart eftersom han till en början stått bakom en av syntharna. Jag stod nu på en rätt fredad plats men det ledde även till att den evige keyboardisten i bandet, Patrick Codenys, var skymd av en högtalare. Man hade även en extra trummis med sig.

Konserten utvecklade sig snabbt till en ren greatest hits-föreställning där man rakade igenom den ena Front-klassikern efter den andra och enda gången konserten tappade lite fart var när man körde ett par sega nummer från den platta som släpptes 2003 mot mitten av konserten. Annars var publiken med på noterna och bandet höll som vanligt igång (fast Richard numera såg ut att vara några kilo tyngre) även om framförandet av låtarna ibland var lite stressat nästan som om man ville försöka hinna raka igenom så många nummer som möjligt inför en krävande publik. Efter att ha spelat i cirka 70 minuter gick man av efter att roligt nog ha spelat den inte alltför ofta hörda ”Im Rhytmus Bleiben”. Därefter kom man tillbaka och avrundade med ”Quite Unusual” och den nu ganska aktuella ”Funkhadafi”. Sedan var det slut efter 80 minuter. Var dessutom glad över att slippa höra den lite larviga nymodigheten (som man började med 1993) ”Fucking Alive”.

I och med att konserten nu hade karaktären av greatest hits-föreställning så framstod den även i mina ögon (och öron) som något av ett slags farväl. Det går att göra en sådan tolkning eftersom bandet denna gång bjöd till mer än vanligt och körde en massa klassiker som de inte spelat på några år, i vissa fall. Det är som sagt mycket möjligt att pausen senare i år innebär slutet för ett spännande band som i kreativ mening dock har dött för länge sedan. Om det nu skulle vara så vill jag bara tacka Front 242 för den här tiden och allt de har givit mig i musikalisk väg. And don’t forget to punish you machine.