Skitstövlar bekänner.

Har nu, tätt efter varandra, läst ut Mötley Crües självbiografi ”The Dirt” och därefter Nikki Sixx ”The Heroin Diaries”, två verk som har givit mig en ganska besk eftersmak. Huvudsakligen beror det väl delvis på rent äckel över det man har läst men även på irritation över att man nu gött detta maskineri ytterligare genom att köpa de båda verken.

Kort och gott är ”The Dirt” bara en genomgång av fyra (nåja, tre och en halv) skitstövlars liv under 20 år där de närmast koketterar med hur mycket sprit och droger de öst i sig, hur många tjejer de satt på och burit sig illa mot (även om flera av nämnda damer också framstår som långt ifrån sympatiska) samt hur de rent allmänt betett sig totala rövhål mot hela sin omgivning. Om man ska sammanfatta på några rader.

Bandet tycks även överskatta sin egen betydelse en smula då underrubriken lyder ”berättelser från världens mest ökända rockband”. Jag vill som sagt inte vara kinkig men jag kan till att börja med ifrågasätta om Mötley är ”världens mest ökända rockband”. Möjligen ligger de bra till om vi bara pratar om svinigt leverne men jag tror ändå att både Stones, Aerosmith och ta mig tusan Red Hot Chili Peppers kan slå dem där. Om det nu är något att stå efter. Snackar vi därefter om musikalisk betydelse så hamnar the Crüe rätt långt ned på listan.

Jag var ju som sagt med redan när gruppen slog igenom där på 80-talet och jag kan nog säga att jag inte ens på DEN tiden uppfattade Crüe som något flaggskepp, inte ens inom sin egen genre (i. e. glamhårdrock från Los Angeles). För mig var de faktiskt bara ett band i högen av alla de där grupperna från Los Angeles (Ratt, Warrant, Headpins, you name it) och jag tror i så fall man var långt mer intresserad av W.A.S.P. som, trots sin rätt bisarra image, ändå hade några minnesvärda låtar samt en sångare som inte sjöng sådär skitnödigt som alla glammiga hårdrocksvokalister gör.

Jag vill minnas att jag tycke Mötleys platta ”Shout at the Devil” var OK men jag tror därefter att jag tröttnade på dem rätt snabbt. ”Home Sweet Home” var för sliskig redan för mitt 14-åriga jag och sedan blev de väl bara sämre (vilket de dock, i ärlighetens namn, medger i boken). De ryckte väl upp sig lite med ”Dr. Feelgood” men då hade jag nog redan börjat rikta min uppmärksamhet åt annat håll och när jag nu, under läsningen av boken, lyssnade på några spår från det albumet så blir jag mest påmind om att jag egentligen inte riktigt gillar partyhårdrock med refränger som folk ska skråla med i.

I grund och botten är det svårt att känna någon som helst sympati för killarna i det här bandet som mest framstår som bombade zombies. Har de intelligens så går de ofta in för att dölja den ganska väl. Visserligen gnölar man någon gång om att man tydligen haft en svår barndom och därför gick det som det gick. Jag kan ju säga att jag personligen känner killar som haft en VIDA värre barndom än de här snubbarna men som för den skull inte känt behov av att supa och knarka som svin eller bli en ren fasa för sin omgivning. Men en ursäkt är ju alltid bra att ha till hands.

Den ende i bandet som jag faktiskt känner någon sympati för är Mick Mars som framstår som den något mer tillbakadragne och den som i alla fall inte blir en total idiot även om han intagit en icke föraktlig mängd droger och sponken. Ja, ungefär som Izzy Stradlin i Guns n’ Roses. Annars var väl enda gången jag blev något tagen i boken när Vince Neil skildrade sin lilla dotters vämjeliga och utdragna död i cancer. Men min sympati för honom försvann rätt snabbt igen efter några kapitel. Och läser ni boken förstår ni varför.

Halva boken ägnas åt det som man ändå var lite intresserad av, d.v.s. 80-talet. När man sedan befann sig där i mitten av boken så kom jag på mig själv med att tänka ”jaha, nu är den intressanta biten över och nu ska man behöva stå ut med ett 90-tal med en massa bråk och kändistrams och Pamela Anderson och fan och hans moster”. Och det var väl ungefär så det blev, jo. Möjligen kan ju bokens senare del med fördel läsas av den som är road av det här med gruppdynamik eller den som faktiskt vill möta Spinal Tap på riktigt. Medförfattare till boken är för övrigt Neil Strauss som här skriver i den lite svulstiga och sensationslystna stil som han även använde i den svårt överskattade ”The Game”, där han skildrar sin egen tillvaro som mästerraggare.

Nikki Sixx ”Heroin Diaries” skildrar ju samma period men dock endast en del av den, nämligen främst år 1987 och lite däromkring. Sixx menar ju att det här är dagböcker som han skrev under sin mest nedgångna pundarperiod men som den kritiske historiker jag nu är så tycker jag ofta de känns lite för tillrättalagda och (som många dagböcker) skrivna med blicken mot eftervärlden (d.v.s. senare läsare). Såvida han nu inte hjälpt till och lagt till ett och annat långt senare. Oavsett äktheten så är det dock en rätt intressant skildring av vad droger kan göra med människor och kulmen utgörs av den natt då galne Nikki faktiskt lyckas ta livet av sig med sitt heroin även om läkarna får liv i honom efter några minuter som död.

Allt som allt kan jag nog säga att jag härmed har fått mitt lystmäte av Mötley Crüe och glammig hårdrock överhuvud. Det lär nog dröja innan jag vandrar längs den här stigen igen.