Och så var det 1989.

Henrik Schyffert raljerade ju i sin gudabenånade show "The 90's - ett försvarstal" om varför exempelvis Ulf Lundell var klädd som man var runt 1975. Förklaringen låg i att det var då Uffe hade haft det som mysigast och likt många andra gick han hela tiden och väntade på att den där sköna perioden skulle komma tillbaka. "Men det blir aldrig lika mysigt igen", konstaterade den 90-talsnostalgiske Schyffert. Och det där verkade även stämma in på Electric Boys igår. Men vi backar bandet lite först.

En sällsynt rå förmiddag hade plötsligt ersatts av sol och värme och efter att, min vana trogen, ha legat i badkaret och filosoferat till tonerna av "Tonight's the Night" förpassade sig jag och Tomas till Kjelle för lite samvaro. Efter en god stund med pizza på inglasad balkong (vilket kändes väldigt somrigt) lyckades vi på rekordtid dra igenom 56 låtar i vår interna lilla tävling innan vi såg "Pink Floyd möter Led Zeppelin", d.v.s Champions League-finalen där maskinen från Katalonien vingklippte maskinen från Yorkshire.

Därefter tog vi oss ned till Hamnplan 5 och kunde med glädje konstatera att förbandet, Stereo Generator, inte hade klivit på än. Vi kunde därmed som vanligt (höll jag på att säga) få avnjuta en skön blandning av post-grunge och äkta sjuttiotalshårdrock (är det inte lite Heep-varning på dem numera) och därtill med bra ljud, vilket inte händer på alla konserter. Med tanke på kvällens huvudgäster var Stereo Generator mer än väl lämpade som uppvärmningsakt.

Jag trodde att jag bara hade sett Electic Boys en gång förut (på någon festival, Hultsfred 1993 enligt mina anteckningar) men det visade sig att de även hade varit förband till Metallica på stadion 30 maj 1993. Jag minns absolut ingenting av dessa framträdanden men så är det också 18 år sedan. På Metallica satt man förmodligen mest och väntade på dels Suicidal Tendencies och därefter huvudakten.

Bandet gick i alla fall på något efter 00 och vips så var det 1989 igen. För det var som om ingenting hade hänt. Conny Bloom hade fortfarande sin sköna sjuttiotalsutstyrsel med smycken och uppknäppt skjorta och övriga medlemmar hade liknande munderingar. Tiden tycktes på något vis ha stått stilla. Och det gällde även den nya musik man nu spelat in vilken helt klart flöt bra ihop med det nya materialet. Det var omisskänligt Electric Boys-sound och bandet jobbade hårt för publiken som ändå var en smula gles längre bak i lokalen. Men det syntes förmodligen inte från scenen. Bloom var rentav uppe och sprang på bardisken så att det skulle bli lite extra rock'n'roll över det hela.

Denna kväll var det visst två större musikevenemang jämte detta på ön. Dels något Slite och dels något på Wisby Strand. Det är rätt märkligt hur saker kan krocka även om det onekligen kan vara svårt att synka på det rätt evenemangstäta Gotland. Kunde dock gärna ha fått kommit lite mer folk på Electric Boys även om det dock inte var på pinsamt låg nivå. Allt som allt var det helt OK och det var kul att se en grupp som på något vis inte verkade ha åldrats, på gott och ont.

Att bli omkörd.

I en intervju som Roger Waters gav 1992 hade han frågat "när var punkeran?". Waters är, trots sin bistra uppsyn, faktiskt en man som kan skoja till det när han så vill men denna gång var han helt klart allvarlig. Det är för all del lätt att raljera kring detta men 1977 var Waters gift med en medlem av den brittiska aristokratin och bodde i ett stort gods på landet. Han lyssnade förmodligen inte på så mycket musik utöver sin egen och läste troligen inte heller rockpressen eftersom den sedan flera år haft för vana att skriva ned Pink Floyd, delvis beroende på att gruppen ofta gav blanka tusan i intervjuer och att överhuvudtaget framträda inför pressen. När plattan "Animals" släpptes i början av 1977 skickade man dit fyra skyltdockor som skulle representera gruppen.

Och ändå ligger det en besk ironi över det hela. Den grupp som kanske mer än någon annan personifierade undergroundscenen i London 1966 - 67 och som därefter var, om inte underground så i alla fall ett redigt kultband fram till 1973 hade totalt tappat kontakten med det som var nytt tio år senare efter att man själva startat. Och det är förmodligen inte så konstigt. Det är egentligen rätt få artister eller band som förblir extremt creddiga eller trendiga någon längre tid. Undantag är ju namn som Paul Weller eller David Bowie som av sina fans utmålas som några slags trendsetters fast de inte längre har så bra koll.

Kanske fanns det alltså fog för viss kritik från punkrörelsen mot grupper som just Pink Floyd. Medan Phil Lynnott gick på fest med punkarna och Pete Townshend muckade med dem från scenen och uppmanade "any loudmouther git" som vågade att sno hans gitarr och Pink Floyds trummis Nick Mason via märkliga turer rentav producerade The Damned så ägnade sig Waters åt att skälla ut sin publik och rentav (bokstavligen) spotta dem i ansiktet för att de var för stökiga på hans konserter. Ungefär precis det där som utmärkte en odräglig rockstjärna.

Vissa andra har lyckats med att få till en enastående brist på timing. Guns'n'Roses såg en kort tid ut att kunna lägga hela världen för sina fötter och helt och hållet styra den musikaliska utvecklingen. Så stora var de där runt 1988. Och låt oss vara ärliga: deras rykte vilar egentligen, när man tittar närmare på det hela, nästan helt och hållet på "Appetite for Destruction" som kanske var en av de fyra eller fem bästa rockplattorna under 80-talet. Med en inte värst nyskapande men dock organiskt saftigt korsning mellan hårdare blues och lättare metal och med osminkat ärliga texter om det hårda livet i Los Angeles golvade G'n'R musikvärlden.

Men sedan kom bakslaget i och med en kombination av inre förfall och olyckliga musikaliska konjunkturer. Hårdrocksklimatet hann ändra sig redan under åren 1988 - 91 och därefter visade sig de kommande dubbelalbumen "Use Your Illusion 1 - 2" innehålla rätt många utfyllnadslåtar samtidigt som Axl W Rose med pompösa nummer som "November Rain" kom ut som Queen-fan (och Queen var, även om alla verkar ha glömt det nu, en så o-creddig grupp som möjligt var innan Freddie Mercury gick till de sälla jaktmarkerna). Plattorna släpptes 13 september 1991 och blott 11 dagar senare, 24 september 1991, släppte Nirvara "Nevermind". Och i ett huj var Guns'n'Roses omsprungna.

Det ska påpekas att G'n'R inte behövde klaga. De var så pass stora så att det maskineri som gruppen nu hade blivit rullade på under hela 1992 - 93 trots hotet från Seattle. Värre var det för mer tramsiga glammetalband som Poison som gick på pumpen så det sjöng om det. Deras machoposer med idel texter om brudar och fest framstod plötsligt som helt ute jämfört med de dunkla och introverta texterna hos de så mycket mer spännande grunge-banden. Nirvana leddes av en man som därtill vågat spraya "homosex rules" på en byggnad i sin egen småstad och som kunde framträda i klänning eller kyssa sin gitarrist på scenen, allt i ett medvetet försök att helt ta avstånd från den ofta misogyna och grovt grabbiga rocken i Los Angeles.

Men det sved säkert i skinnet på Axl Rose även om hans grupp fortsatte vara framgångsrik. Därför framstod det nog även osm lite desperat när han redan hösten 1991 började intressera sig för den andra stora våg som bröt fram inom den hårdare musiken vid samma tid: indusrirock. Han bjöd exempelvis in Nine Inch Nails att agera förband till Guns och Skid Row vilket sångaren Trent Reznor beskrivit som en vedervärdig upplevelser eftersom pybliken hatade dem. Därefter plockade Rose in det som blivit över från grupper som Marilyn Manson i takt med att han började kicka medlemmar ur det ursprungliga G'n'R. Men för samtiden framstod det nog inte som att han var genuint intresserad av ny musik utan mer som grov opportunism, lite i stil med när Bowie 1997 utgav en drum'n'bass-platta, tre år efter att denna stil slagit igenom. Därefter tappade Rose helt greppet. Och han märkte det förmodligen inte ens. Man gör ju som regel inte det.

Och ikväll blir det frågesport internt inom Rootmoset och därefter konsert med ett annat band som kunde ha blivit något större än vad de blev där i slutet av 80-talet.

Att bena ut 00-talet.

Undertecknad sitter och försöker få någon slags överblick över det där decenniet där han på allvar tappade kollen på de större strömningarna och tendenserna inom musiken vilket knappast underlättas av att nämnda decennium, 00-talet, var mer plottrigt och fragmentariskt än något annat musikdecennium.

Var ska man börja? Det som ända sedan slutet av 60-talet kallats "teenybopper" (läs: den mest utslätade skvalpopen) fick ju något av en renässans i och med Britney Spears, Christina Aguilera med flera. En massa pojkband hankade sig väl också in på 00-talet (även om de kanske haft sina glansdagar på 90-talet... men vad vet jag?). Därtill var det som tyvärr ska kallas R'n'B mer stabilt än någonsin. LÄtta saker som Beyoncé eller den utslätade hip hop som hennes make Jay-Z och hans polare Kanye West spelade. Fast jag gillar nog ändå den så kallade "neo-soul" (Erika Badyuh, John Legend m.fl.) som verkade träna fram under senare delen av 00-talet.

Vidare blev rockmusiken mer konservativ för att mot slutet av decenniet anta rent arkaiska tendenser. Men medans banden på 90-talet verkade influerade av 60-talet så var banden på 00-talet mer inspirerade av 70-talet, i alla fall i USA. Det var kanske i England som man var mer inspirerade av 80-talet? I början av 00-taletskulle konservativa namn som The Strokes, White Stripes och Black Keys rädda rocken, som det hette. Wilco verkade bli ett av de mest betydelsefulla banden under 00-talet och sen följde namn som My Morning Jacket, Bon Iver, Iron & Wine, Okkervil River, med flera, med flera.

Jämte Wilco var kanske Foo Fighters ett av de viktigare namnen eftersom de banade vägen för det vi kan kalla "post-grunge". Creed och alla de här banden som låtar närmast pastischartat som sämre upplagor av Soundgarden, Alice och alla de andra och där framför allt sångarna är intill förväxling lika.

EMO: denna musikstil som är så svår att sätta fingret och som kommit att bli både älskad och hatad under 00-talet. Själv tycker jag de olika grupperna mer förenas i någon slags attityd snarare än rent musikaliskt. Jag tror inte att jag med lätthet skulle kunna känna igen ett EMO-band rakt upp och ned. Jag har dock en otäck känsla av att det är satan själv, d.v.s. Manic Street Preachers, som influerat band som My Chemical Romance, Funeral for a Friend och allt vad de heter.

Beloved England då? Några slags arvtagare till britpopen som dock verkade mer inspirerade av 70- och 80-tal med namn som British Seapower, Kaiser Chiefs, Franz Ferdinand, Libertines, Arctic Monkeys. För min del helt OK musik även om den inte levererade något nytt utan mest upprätthöll en god tradition.

Det creddiga återfanns väl på skivbolaget DFA med namn som LCD Soundsystem och en rad andra elektroniska akter. DFA var långt ifrån lika spännande som, säg, Warp på 90-talet men det har fått duga som substitut så länge. Det är väl ungefär så här spännande dansmusken blev under 00-talet.

Och vidare? Vad har jag glömt? Strömningar, stilar, artister från 00-talet? Ni som läser bloggen får så gärna komma med förslag.

Att ta motgång med ro.

Föreställ er följande replikskifte på engelska.
A: What was the name of the place? Gothland?
B: Yes.
A: And it’s… an island?
B: Yeah, right east of Sweden. Well it’s a part of Sweden… sort of.
A: And what was the name of the venue?
B: Snäck! Just north of the provincial capital!
A: Sneck, Ok… how many people does it take?
B: Well, about 400 or 500, I think.
A: Eeer… 400 or 500. Right.
B: So… you interested? They love the oldies stuff on that island. You can expect a warm welcome from the audience. They’re like that.
A: Well… gotta pay my bills! I’ll do it!
B: Thank you, Mr. Snider! Thank you very much!

Riktigt så fördes säkerligen inte dialogen. För övrigt behöver musikerna numera kanske inte ens diskutera var de ska spela utan ställs inför fullbordat faktum av arrangör, manager eller vem det nu än är som sköter den biten. Men man leker ändå lite med tanken. Och ponera nu att du varit sångare i ett på sin tid ganska framgångsrikt band. Du spelade kanske inte på de största arenorna men åtminstone på de hyggligt stora, som Hammersmith Odeon i London (som tar dryga 8 000 besökare). Du har haft ett antal hits och det är heller inga problem med att få igång publiken på konserterna. Så var det väl antagligen för Dee Snider i Twisted Sister på 80-talet.

Men saker och ting ändrar sig, som vi alla vet. I det här fallet gick det som det går med många band. Skivorna blev sämre, medlemmarna började bytas ut och därtill ändrade sig det musikaliska landskapet snabbt och gruppen lade ned. Och lite drygt tio år efter Twisted Sisters gyllene era så var Dee Snider kort och gått ännu en föredetting. Därför kan man förmoda att det kostade på lite att göra ännu en sådan där spelning med hoprafsade kompmusiker på något litet ställe, i det här fallet på någon ö utanför Sverige, 23 juli 1998.

Och nu kommer själva poängen med mitt lilla resonemang kring Twisted Sisters nedgång och fall och att behöva harva på småställen efter att ha varit stor: vissa personer gör detta med inte bara gott humör utan rentav självironi. De bjuder på sig själva å det grövsta. Vilket var exakt vad Dee Snider gjorde den där julidagen för tretton år sedan. Även om jag tyckte Twisted Sister var ett lite trevligt band där på 80-talet så var de kanske inte mina absoluta favoriter. De var liksom ett trevligt band i hårdrockshögen. Men min respekt för Dee Snider steg något enormt efter att ha sett honom göra en föreställning inför några tappra hundra med gott humör, stor spelglädje och därtill självironi kring sina fornstora dagar. Det är inte alla som skulle klara det. Risken vore att föreställningarna gick på rutin och att man mest tänkte på gaget som skulle betala hyran.

Och motsatsen finns ju. Jag såg ett saftigt exempel på detta ungefär en månad innan jag såg Dee Snider. Jag kom nämligen att tänka på detta i samband med att nämnda grupp visst ska göra något slags trettioårsjubileum on the road i år. Jag talar om Sisters of Mercy som tyvärr har lyckats prestera något av det sämsta jag sett i konsertväg. I alla fall från band på den nivån och undantaget diverse amatörband som faktiskt inte kunde rå för att de spelade uselt.

Detta var på Roskildefestivalen 28 juni 1998. Vi hade, till vår stora glädje, fått höra att The Sisters of Mercy skulle spela på festivalen vilken från början inte stod i programmet utan helt klart var en bokning i sista minuten. Som det föll sig så hade just ingen av oss i sett The Sisters tidigare utan på sin höjd livevideon ”Wake”. Förväntningarna var därför rätt höga. Vi hade en lite besvärlig väg till konserten då vi hade med oss en något berusad person i sällskapet som vi till sist fick dumpa av i framstupa sidoläge framför Orangea Scenen eftersom hans kropp vägrade att låta sig fraktas till Sisters och han i vilket fall inte hade märkt så mycket av konserten. Fram kom vi till sist ändå.

Och snacka om besvikelse. Magin saknades nästan fullständigt. Eldritch släntrade upp på scenen i jeans och skjorta, om än med solglasögon, och det var förbaskat lite rök. Detta om det visuella, vilket ändå kunde ha förlåtits om bandet givit ett blixtrande framförande. Men icke. Eldritch raspade fram låtarna varav många var för mig helt okända (och då kan jag ändå repertoaren rätt bra). Man undvek nästan helt att köra många av sina mest kända hits och kompbandet var likgiltigt och presterade slabbiga versioner av de låtar man ändå kände igen. De var närmast genant när festivalens åldrige konferencier efteråt tackade gruppen för ”a great performance”.

Men där har vi rimligen ett exempel på de där personerna som inte riktigt klarar av nedgången. Eldricht har inte släppt någon ”riktig” skiva sedan början av 90-talet. Mot mitten av 90-talet kom förvisso ett par samlingsplattor men därefter har det mer eller mindre varit tyst, så vitt jag vet. Publiken har väl under tiden smält undan och den lär ju knappast ha ökat under 00-talet ifall Eldricht fortsatte leverera sådana amatörmässiga konserter. Det är just sådana här upplevelser, artistisk nedgång, som skiljer agnarna från vetet. De som kan ta det (Dee Snider) och de som inte kan det (Andrew Eldritch).

För övrigt har jag även hört berättas att själve Ronnie James Dio spelade på någon raggargård inför 200 – 300 personer i Värmland. Jag har en viss känsla av att även RJD tog detta med fattning. Så proffsig var han nog ändå. Och de som var där var säkerligen hängivna. Som ofta är fallet.

Lojalitet och öppenhet.

Det här pratiga och lätt förvirrade inlägget kommer mest att kretsa lite kring musikalisk lojalitet och dito öppenhet. Det är ju en massa tankar som poppar upp nu under mitt hårdrocksprojekt då jag ställs inför musik som jag ibland inte lyssnat på på över 15, herregud, ibland 20 år.

Först det här med musikalisk lojalitet. Vad innebär det egentligen? Att man slaviskt följer ett band/en artist och ständigt agerar förkämpe för deras/hans/hennes musik och har järnkoll på minsta skivsläpp om det så bara är en enstaka singel hit eller dit eller någon låt på någon samlingsplatta? Man inser med tiden att det är ganska svårt att ständigt vara lojal. Även om jag, precis som vi alla, förstås har de här ständiga husgudarna som man inte skulle kunna säga något illa om under pistolhot eller ens om de släpper riktigt usla plattor periodvis. Men sedan finns de även de här akterna som man kommit ifrån lite.

För några år sedan redogjorde en person som brukar tävla i Popgiss (och den mannen kan hårdrock, kan jag säga) för mig om den nye sångaren i Judas Priest och de plattor som man hade släppt utan Halford. Jag sade ingenting just då utöver att lyssna men inombords tänkte jag väl ungefär "Ny sångare? Nya plattor?" För min del trodde jag väl närmast att Priest hade lagt av i samband med att Halford lämnat gruppen. Så fruktansvärd dålig koll hade jag vid det laget på ett band som jag kunde utan och innan under 80-talet.

Och anledningen? Ja, det berodde ju på att många av de stora banden från 80-talet nästan mangrant började göra dåliga plattor samtidigt som det kom ständiga attacker med ny musik som var så mycket mer spännande. Till och med det främsta hårdrocksbandet från min barndom, Iron Maiden, bleknade en smula. Kan fortfarande minnas hur jag slängde på plattan "No Prayer for the Dying" och nästan med en gång noterade att var och varannan låt på den plattan var riktigt, riktigt kass. När man släppte "Fear of the Dark" 1992 var jag upptagen med techno, shoegazing och saker som Ministry och Nine Inch Nails. När jag sedan fick höra att Dickinson lämnat Maiden försvann även dom från min radar. Detsamma gällde akter som Dio, Accept, Saxon, med flera. De sista hårdrocksbanden jag lyssnade på under en längre period var trash metal-band men även dessa sopades bort när jag gled längre in på 90-talet.

Det var kort och gott inte helt lätt att förbli lojal mot gamla hjältar när dessa släppte usla skivor och började byta medlemmar i kombination med att man distraherades av allt annat spännande inom musiken som dök upp. Det var väl lite som när den första generationen hårdrocksband (Sabbath, Heep, Purple m.fl.) skoningslöst avpolletterades av punkarna 1977. Under perioden 1988 - 94 vällde ju house, techno, grunge, britpop och big beat in över min horisont och antagligen kändes de band man lyssnat på under 80-talet plötsligt som löjligt passé. Och då har jag inte ens nämnt glam metal-akter som Mötley Crüe och Poison som man inte ens tog riktigt på allvar medan de hade sina glansdagar.

Och nu då? Vad har jag för relation till dessa gamla hjältar när jag nu dammar av gamla plattor som jag alltså ibland inte mött på 15 - 20 år. Det är blandat, kan man säga. En del står sig men det är även väldigt mycket som alltså känns ganska blajigt. Och SÄRSKILT då de här sakerna som man tyckte var så häftigt när man var 13, 14, 15 år gammal: texter om drakar och demoner, hur häftigt det är att vara hårdrockare, att göra uppror, poserandet i spandexbyxor eller skinnkläder och allt detta. Som sagt, det är inte RIKTIGT lika coolt när man nu är 35, 37, 39 år. Så jag kommer nog inte helt och håller att hitta tillbaka till vissa av dessa grupper. Även om jag sedan ändå kan känna en viss nostalgi inför t.ex. Iron Maiden och ännu minnas hur jag, tio år gammal, satt i min lekstuga och rös när jag på en medhavd bergsprängare hörde "The Number of the Beast".

Sen var det ju det här med öppenhet. Jag vet att jag inte var värst mottaglig för nya influenser under 80-talet då man nästan enbart lyssnade på varianter av hårdrock även om en massa annan musik förstås sipprade in. Men det var ändå rätt enahanda i fråga om det man lyssnade på. Men sedan hände något på gymnasiet då jag träffade en drös människor med HELT annan musiksmak än jag själv och med stort intresse. Det var även där man kom in i en utflippad period där man skulle försöka finna så extrem musik som möjligt. Kriget mellan hårdrockare och synthare fick där en sista bisarr period då banden på båda sidor tenderade blir mer och mer extrema (för att senare mötas i hopkoket Nine Inch Nails) och man frossade i båda falangerna: från Skinny Puppy på synthsidan till Napalm Death på hårdrockssidan. Och efter det gick det väl knappt att ta genrerna så mycket länge.

Efter att så ha rest ut på de djupaste musikaliska vattnen var ju mitt sinne vidöppet under 90-talet men uppenbarligen kom jag att petrifieras en smula in på 00-talet. Efter att ha tänkt efter ett slag kan jag nog konstatera att jag hamnade i vad jag kan kalla en "gubbrockfas" 2004 - 2010. Lite förenklat kan man nog säga att den inleddes efter att Rootmoset bombat totalt i Popgiss 2004 och började avslutas då jag i början av 2010 köpte "1001 plattor att höra innan du dör" och insåg hur hopplöst efter jag var i min koll på nyare musik. Sedan dess har jag i alla fall försökt att bejaka den där öppenheten, med varierande resultat. Som jag ofta skrivit så drabbas jag gång efter annan av "det här är väl OK men det låter som..." Men jag försöker som sagt. Det är inte lätt att förbli öppen till sinnet när man drar mot 40 och tycker sig ha upplevt allt som går att uppleva i musikväg. But I'm trying, Ringo, I'm trying real hard.

Pinup-satanister.

Torsdagen bjöd som vanligt på en god musikfrågesport ihopsatt av Tinka. För vår del var det kanske en smula svårare då vi slutade som femma men å andra sidan blev det lite rotation på pallplatserna då det inte var de ständiga vinnarna som rodde hem det utan ett helt annat gäng. Och kul var det som vanligt. Eftersom det var sommar i luften (faktiskt) hamnade merparten av Rootmoset en vända på Surfers innan man sedan gick vidare till Munken för att höra Graveyard framföra sin flummiga 70-talsrock med ofta lååååånga och rökiga låtar. Inget nytt under solen, men väl framfört.

Undertecknad håller annars på och betar av hårdrocksalbum och har nu kommit till det som han ju själv rentav minns när det kom (och inte missade med två - tre år) vilket man väl även kan sammanfatta som "Okej-perioden" (syftande på tidningen med samma namn). 80-talet var på så vis en ganska märklig period. Man brukar ofta ställa det sexuellt lössläppta 60-talet mot det mer stela och reaganistiska/thatcheristiska 80-talet ("de som inte fick vara med och leka på 60-talet hämnades på 80-talet", som Nick Mason i Pink Floyd sammanfattade det). Fast den bilden hade ju inte riktigt vi som var ganska unga under en del av decenniet.

I själva verkade uppfattade man ju 80-talet med kulturen kring Okej och dess musikbevakning som extremt lössläppt och liberalt. Okej var tidningen där man med största säkerhet fick se bröst i varje nummer. Och i jämlikhetens namn kunde både kvinnor och män posera med bar överkropp i olika sammanhang. Inte minst i de upplysande artiklarna om sex men även i samband med artiklar om kändisar. Och tidningen tycktes ha rätt få synpunkter på kändisarnas liv och leverne utan presenterade saker som de var, rakt upp och ned.

Det var på så vis en ganska märklig period då figurer som Blackie Lawless, ätande rått kött och med sågklinga i skrevet, eller satanisterna i Venom kom ut som motiv på de affischer som medfölje i varje nummer av tidningen. Och man dekorerade pojkrummet med dem. Hela min vägg var täckt med affischer och mitt enda bekymmer var till sist hur jag skulle få plats med fler. Fick till sist även sätta upp några i min garderob, om jag inte minst fel. Kanske gav jag även några till syster, minns inte riktigt nu. Detta var alltså pinup-satanisternas tid och jag undrar om den perioden någonsin lär återkomma.

Och även om jag inte har läst flera av de här artiklarna på år och dag så förekommer det ännu passager som jag kan utantill. Vem minns till exempel inte Mötley Crües famösa kräftskiva i Stockholms skärgård där någon av medlemmarna (Mick Mars?) utbriter "det här är schysst, men var är alla ryska u-båtar vi hört talas om?" vilket följs av "Förmodligen under oss, konstaterar någon torrt". Man kunde även konstatera att Crüe tydligen inte besökt New Orleans med omnejd eftersom de inte hade en aning om hur man öppnar kräftor.

Kulmen på den lössläppta Okej-perioden kan nog ändå sägas vara när Dag Finn från då storsäljande glambandet Sha-Boom av någon anledning (och tydligen utan uppmuntran från Okejs journalister) fick för sig att mer eller mindre "visa talangen" i tidningen och naken äntrade ett badkar dold av skum som med tiden blev allt glesare. Den mest avslöjande bilden pryddes med texten "Bara att kliva i, tjejer". Det är nästan så jag undrar om man kunde få läsa en dylik artikel i dagens tonårstidningar?

Jämfört med 80-talet har Sverige blivit en smula grått och moraliserande sedan dess. I alla fall är det så jag minns det, om jag nu ska lita på mitt minne.

Roots rocking.

I musiklyssnandets underbara värld har det mesta lunkat på som vanligt de sista dagarna. En del nyare plattor (exempelvis nya släpp från Okkervil River, Wild Beasts och Gang Gang Dance) har varvats med en del äldre. Är mitt uppe i mitt senaste lilla projekt med att beta av hårdrocksartister i kronologisk ordning. Har nu kommit till 1980 and still counting...

Maj månad har ju ännu några musikaliska överraskningar att bjuda på och då tänker jag främst på veckans kommande tävling med efterföljande konsert på Munken. Rootmoset är förstås taggade som vanligt och det blir även trevligt att se det lite Cream-doftande Göteborgs-bandet Graveyeard. Månaden kommer ju sedan att avrundas med Electric Boys. För egen del hoppas jag att deras bäst-före-datum inte gått ut (realist som man är) men det lär man väl få se. Tror för övrigt jag såg dem någon gång på Hultsfred under glada 90-talet men får nog kolla upp min lista innan jag yttrar mig där.

Konserter i dagarna två.

Undertecknad hade en ganska så livad vistelse i Stockholm under loppet av några dagar och det hanns med både konserter och en hel del annat. Första kvällen tillbringades under avslappnade former i damsällskap och det är i sanning skönt att gå på date med kvinnor som vet vilka Style Council var och vad medlemmarna hette!

Stora delar av dagarna tillbringade jag annars på det som nu blivit mitt stamställe i Gamla Stan varvid jag även upptäckte att det låg en butik med begagnade serietidningar i butiken bredvid. Eftersom gamla serier därtill är billigt så kunde man frossa ganska bra i sådant man glömt.

På torsdagen blev det en häftig konsert med en väninna som, upplivad av champagne, insisterade på att vi skulle ta taxi, ej spårvagn, till Cirkus eftersom det var lite besvärligt. Det visade sig dock gå rasande fort att medelst bil förflytta sig till Cirkus där jag i övrigt aldrig satt min fot. Man hade dock lite besvärliga regler då man exempelvis inte fick ta in PET-flaskor på själva konserten utan måste slå över allt i muggar... vad trodde vakterna? Att vi skulle kasta flarrorna på bandet?

Arctic Monkeys äntrade scenen till tonerna av "Born to be Wild" och körde därefter i princip järnet med undantag för någon lugnare låt. Man piskade igång publiken genom att öppna med en del äldre material och därefter köra lite nyare. Lustigt nog hade man avverkat många av sina största hits rätt tidigt på konserten och sen blev det lite mer udda låtar på slutet. Men sådan oförutsägbarhet uppskattas från min sida. Därefter avrundades kvällen på ett hak vid Slussen.

Fredagen bjöd på något helt annat. Fick först sitta och vänta, alltmer otåligt, på en gammal vän som på väg till konserten drabbades av både trafikstockning och avbrott i tågtrafiken (Murphy slog till rejält, alltså) men vi hann likväl. Rush, som spelade utan förband, värmde istället upp publiken med en lustig filmsekvens innan man dök upp och startade med "Spirit of Radio", precis som på "Exit... Stage Left". Det var onekligen rätt starkt. Nackdelen med Rush live är att de ofta låter exakt som på plattorna även om man skojade till vissa moment. Och så bjöds vi förstås på tiominuter långt trumsolo från Mr. Pearth. Och man avslutade mer eller mindre med "La Villa Strangiato", också som på liveplattan. Däremellan fick man höra hela "Moving Pictures" samt en del hits, en del nyare och två eller tre osläppta låtar.

Sista dagen tillbringades mest med logistiska problem då jag för en gångs skull lyckades missa en färja (hade tagit fel på avgångstid och ankomsttid) varvid jag fick avvika till Bromma för att snabbt finna ett plan. Det lyckades som väl var och så kom man istället hem tidigare än man hade beräknat. Och det var mina dagar i Stockholm. Jag får väl se vad man lär se i huvudstaden härnäst även om mitt sällskap från första kvällen dock tyckte vi borde gå på Dramaten nästa gång...