Hårdrocken 1976

1976 blev ett ödesdigert år då “det gamla gardet” tappade greppet samtidigt som ett gäng nya akter fick sina genombrott. Vi kan väl ganska lugnt säga att 1976 blev ett riktigt Kiss-år. 15 mars 1976 släppte gruppen sin klassiker “Destroyer”; mästerligt och storslaget producerad av Bob Ezrin (leve han). Jag gör inga anspråk på originalitet så jag säger ut att “Destroyer” är mitt absoluta favoritalbum med Kiss. Från inledande “Detroit Rock City” via episka “King of the Night Time World” och “God of Thunder” (med Genes råa sång) bort till “Shout it out loud” och balladen “Beth”. Även de så kallade utfyllnadslåtarna är muntra stycken om ett lättsamt liv och skivan håller ihop alldeles utmärkt så här 48 år senare. “Snabbt in i studion igen” var plötsligt det som gällde för Kiss och de presenterade redan samma år uppföljaren “Rock'n'Roll Over (11 november 1976) som är lite svagare än “Destroyer” även om här ändå finns stabila nummer som “I Want You”, “Calling Dr Love” och “Hard Luck Woman”.

På samma vis som Kiss fick ett brakgenombrott med “Destroyer” så fick även Thin Lizzy ett lika välförtjänt sådant med “Jailbreak” (26 mars 1976). Magnifik öppning med titelspåret och sedan följer, bland andra, “Romeo and the Lonely Girl” (en av Phils Springsteen-låtar) och odödliga “The Boys are Back in Town” samt “Cowboy Song” och som avslutning den storslaget tragiska “Emerald” som tar upp Irlands blodiga historia. En fantastisk skiva. Senare under året släppte Thin Lizzy “Johnny the Fox” (16 oktober 1976) som är mer påverkat av funk i vissa låtar men som ändå ståtar med klassiker som “Don't Believe a Word” och “Massacre”.

Överlag tycks 1976 ha varit ett allmänt genombrottsår för band som hållit på några år eftersom det även släppte för Rush i och med “2112” (1 april 1976). Även här finns ett långt spår, titelspåret, men här har gruppen fått till det på ett väldigt dynamiskt vis. “Something for Nothing” är också en rökare som pekar mot tidigare dagar. När jag började utforska Rush var jag dock först tveksam när jag hörde att Neil Peart i sina texter inspirerats av den formligen vederstyggliga “filosofen” Ayn Rand (som exempelvis förespråkade egoism och ultrakapitalism samt ansåg att det var en gudi behaglig gärning att utrota indianerna som ändå bara stod i vägen för utvecklingen) men det var som väl är inte så illa som man kunde tro. Rush skulle senare under året presentera sin liveshow på den kompetenta liveskivan “All the World's a Stage” (29 september 1976).

Richie Blackmore hade sparkat alla musiker från sin debutskivan med gruppen förutom Dio och med ny besättning utgav man “Rising” (15 maj 1976) som egentligen är mer av en helhetsskiva även om låtar som “Stargazer” står ut. Dock utmärkt ensemblespel. Samma månad släppte Blue Öyster Cult “Agents of Fortune” (21 maj 1976) med klassikern “Don't Fear the Reaper” samt den för dem närmast arketypiska “This Ain't the Summer of Love”. Även om de skulle fortsätta ge ut bra album så blev produktionen därefter lite mer ojämn även om det ännu kom höjdarlåtar såsom “Goodzilla” eller “Burnin'”.

AC/DC hade nu flyttat till Storbritannien och släppte sin första skiva utanför Australien med “Dirty Deeds Done Dirt Cheap” (20 september 1976). Även i detta fall blev 1976 alltså lite av ett genombrott för den hårt rockande gruppen och det saknades inte klassiker här heller. Titelspåret, “Big Balls”, “Rocker”, “Problem Child”, med flera. Gruppens sound hade kanske förfinats lite men i stort sett var det närmast färdigt i och med denna plattan och sedan behövde de mest rocka på så mycket skoluniformen höll. I en intervju från samma tid förklarar Angus Young att AC/DC minsann spelar rock'n'roll till skillnad från tråkmånsar som Jeff Beck eller Led Zeppelin.

Och de av Angus oälskade Led Zeppelin hade visserligen släppt en ganska tråkig studioskiva tidigare under året (se nedan) men de visade att de var allt annat än tråkmånsar med liveskivan “The Song Remains the Same” (28 september 1976) som egentligen var ett soundtrack till filmen med samma namn. Skivan är sammansatt av flera konserter från Madison Square Garden i juli 1973 och Zeppelin formligen brinner. Långt senare skulle de även släppa skivan “How the West Was Won”, inspelad på LA Forum ett år tidigare.

i övrigt kan noteras att Judas Priest stretade på med skivan “Sad Wings of Destiny” (23 mars 1976) som åtminstone innehöll klassikern “The Ripper” (mer eller mindre en sammanfattning av deras sound under resten av karriären). Led Zeppelin släppte studioalbumet “Presence” (31 mars 1976) som mest är ihågkommet för låten “Achilles Last Stand” (dock en episk historia). Uriah Heep gjorde i juni sin sista skiva med David Byron, “High and Mighty”, som visar på att gruppen hade problem och därefter skulle de med allt mer accelererande medlemsbyten också göra allt sämre skivor. Dock hade de 1985 – 2007 samma besättning vilket var en bedrift efter problemen de hade 1976 – 82. Dock blev 1976 i mångt och mycket slutet för de klassiska banden från första halvan av 70-talet. Som tidigare nämnt hade Deep Purple brakat ihop detta år. Black Sabbath i sin tur släppte “Technical Ecstasy” (25 september 1976) och jag minns hur en god vän berättade att han som 16-åring satt på sitt pojkrum och grät över skivans uselhet varefter han gick till lokala skivbutiken och lämnade tillbaka den. Det är nog allt jag kan säga om den. Jo, Bill Ward får för övrigt sjunga på en låt. I rest my case. Mjukrockgruppen Boston kom med sin självtitulerade debut 25 augusti 1976 och fick en hit med “More than a Feeling”. Scorpions släppte “Virgin Killers” (9 oktober 1976) som väckte mer uppmärksamhet för det smaklösa omslaget (en klart underårig och naken flicka med sprickor emanerande från gissa var) än för musiken.