Hårdrocken 1974

Också 1974 blev ett år som bjöd på några klassiska album även om kanske en försiktig avmattning kunde märkas. Dock kom även ett par debutanter detta år. Deep Purple, som hade brakat ihop efter den halvdana “Who Do We Think We Are” skaffade ny sångare och basist och återkom med den synnerligen övertygande “Burn” (15 februari 1974). Plattan visar upp gruppen som en samspelt ensemble och där rösterna från de skönsjungande nya medlemmarna, sångaren David Coverdale och basisten Glenn Hughes, tydligt märks. Låtarna är rakare och enklare och titelspåret har kallats “en av de bästa öppningslåtarna på något hårdrocksalbum” (och här konkurrerar gruppen med sig själv i och med “Highway Star” på “Machine Head”). En rad effektiva hårdrocksnummer såsom “Might Just Take Your Life” eller “Lay Down, Stay Down” följer. En låt där bandet svävar ut är dock den stämningsfulla bluesballaden “Mistreated” som live blev ett uppvisningsnummer för Coverdale, även under dennes senare tid med Whitesnake. En fin comeback av Deep Purple efter kraschen 1973 och kanske deras sista helgjutna album överhuvudtaget.

Tre dagar senare, 18 februari 1974, kom den då inte så otroligt uppmärksammade men senare mer erkända debutplattan från Kiss. Redan på sin självtitulerade debut hade gruppen konceptet klart och senare skulle de i huvudsak bara behöva ratta lite på formeln. Den mest meningslösa låten är covern “Kissin' Time” (som skivbolaget tvingade dem att göra) men i övrigt staplas här blivande Kiss-klassiker (“Strutter”, “Nothin' to Lose”, “Firehouse”, “Cold Gin”, “Deuce” och “Black Diamond”). Utfyllnadslåtarna är få och gruppen har senare sagt att detta är en av deras personliga favoriter bland sina egna album. Produktionen hade ännu inte nått Bob Ezrin-nivån kring 1976 men var god nog för att framhäva gruppens raka och enkla rocklåtar (för så mycket “hårdrock” är det väl inte så här femtio år senare).

Eftersom det inte kom någon skiva från Led Zeppelin detta år så fick den som var sugen på bluesig hårdrock nöja sig med substitut. Rush gjorde albumdebut 1 mars 1974 (samma dag som Aerosmith släppte sitt andra album “Get Your Wings”) och på denna debut står de nästan komiskt mycket i skuld till Led Zeppelin även om Geddy Lee rentav lyckades sjunga snäppet ljusare än Plant. Plattan är rätt homogen men höjdpunkter är väl inledande “Finding My Way” och avslutande klassikern “Working Man” som visar att denna trio kunde låta rätt mycket.

I april kom Blue Öyster Cults tredje skiva, “Secret Treaties”, en skiva som jag älskar och som kanske är min favorit bland hårdrocksalbumen från 1974. BÖC excellerar närmast i den mörka rock som nu blivit deras kännemärke (“Career of Evil”, “Dominance and Submission”) och plattan avslutas magnifikt med den vackra balladen “Astronomy”. 23 april 1974 kom Nazareths “Rampant”, av naturliga skäl lite av en mellanplatta då de öst ur sig två bra album 1973.

I maj kom UFO med albumet “Phenomenon”, där de slutligen hade hittat formen och gav ifrån sig klassikerna “Doctor, Doctor” och “Rock Bottom”. Detta idag ganska bortglömda band skulle, med tyske gitarristen Michael Schenker i spetsen, bli ett av de större hårdrocksbanden under 70-talet och exempelvis Steve Harris i Iron Maiden har nämnt UFO (och Wishbone Ash) som viktig inspirationskälla.

Uriah Heep tuffade på med den kompetenta men på inget vis nyskapande “Wonderworld” i juni och 6 september 1974 kom albumet “Rocka Rolla”, Judas Priests debut. Jag minns när jag som barn frågade en klasskompis med koll på hårdrock om den var dålig och svaret blev ett enkelt “Så in i helvete”. Och detta är ett band som ännu skulle hitta sin stil. Från debuten minns man mest titelspåret som faktiskt är en smula pajigt. Antagligen måste den homosexuelle Halford ha sett en viss komik i att stå och sjunga om “Rocka Roll Woman for a Rocka Rolla man”.

Kiss följde upp debuten med “Hotter Than Hell” (22 oktober 1974) och här lider de tydligt av “the sophomore slump”, alltså ett svagare andra album. Här finns förstås några klassiker (“Parasite”, titelspåret samt “Let Me Go, Rock'n'Roll”) men överlag är detta debuten i svagare upplaga. Scorpions släppte 1 november sitt andra album, “Fly to the Rainbow” (med ett märkligt omslag med en astronaut med någon form av flygfarkost) och här finns i alla fall “Speedy's Coming” samt viss frikoppling från de mer proggiga tendenser som även UFO led av.

En vecka efter Scorpions andra album kom Thin Lizzys “Nightlife” (8 november 1974) och även om här finns ett par rökare så behövde gruppen ännu snäppa upp låtskrivandet en aning men detta låg alldeles runt hörnet. Den sista mer minnesvärda skivan detta år blev Deep Purples “Stormbringer” (10 december 1974) och den är helt okej om än kanske lite svagare än “Burn”. Här finns dock titelspåret, “Lady Double Dealer” samt ännu en mastig ballad i form av “Soldier of Fortune”.