Hårdrocken 1972

 

Året då jag föddes, 1972, råkade även vara ett alldeles eminent hårdrocksår och de blivande klassikerna duggade tätt under året. Först ut var 16 januari Blue Öyster Cult med sin självtitulerade debut. Flera av låtarna var tillverkade redan under det psykedeliska 60-talet och det hörs en aning men det är ändå en mycket spännande och mörk skiva med ett antal starka låtar. ”Then Came the Last Days of May” låter som en skir ballad men om man lyssnar på texten så handlar den om hur två av bandets vänner blev mördade av langare.

25 mars 1972 kom så en verklig klassiker i form av Deep Purples ”Machine Head”. Minsts halva plattan består av superklassiker för Deep Purple och hårdrock generellt (”Highway Star”, ”Smoke on the Water”, ”Lazy”, ”Space Truckin”) men låtar som ”Never Before” eller ”When a Blind Man Cries” går inte heller av för hackor. Och det finns väl nummer jag gärna hade hört bandet spela live medan de istället nästan spelat ihjäl vissa av dessa nummer på scen.

Ett extremt bortglömt band som jag alltid vill lyfta fram, även om de bara tangerar hårdrock då de spelar lite av varje, är Wishbone Ash. De släppte händelsevis sitt mästerverk ”Argus”, sin motsvarighet till Deep Purples ”Machine Head”, 28 april 1972. Plattan är en blandning av hårdrock (eller hård rock), lite blues och en del progressivt och med dubbla gitarrister. Ash var även ett gnistrande liveband även om många tyckte att de saknade en tillräckligt kraftfull sångare. Väl värd en lyssning. Och precis som Deep Purple sedan 1972 fått bygga sina konserter kring ”Machine Head” har Wishbone Ash fått bygga sina kring ”Argus...”

Uriah Heep kom 19 maj 1972 med ”Demons and Wizards”, ännu en stabil skiva med ett par lättsamma hits i form av ”The Wizard” och ”Easy Livin'”. Min egen favorit är den suggestiva halvballaden ”Paradise”, en typ av låt de borde ha gjort flera av.

Alice Coopers ”School's Out” kom 30 juni 1972 och i ärlighetens namn är det nog mest titelspåret man minns även om här finns flera bra låtar. Det som gör skivan intressant är dock att producenten Bob Ezrin här på ett tidigt stadium uppvisar sin fäbless för symfoniska och/eller tematiska album vilken gör skivan till en fröjd att höra på.

1 september 1972 kom Budgies andra album, ”Squawk”. De mal på i samma stil som på debuten men med starkare låtar och åter med en stor dos humor med titlar som ”Hot as a dockers armpit”. Drygt tre veckor senare, 25 september 1972, kom Black Sabbaths kokainstinna ”Vol. 4”. Inspelad i samband med hedonistiskt leverne i Hollywood vilket (än så länge) inte påverkade låtarna. Plattan är ganska varierad och här finns vackra ballader som ”Changes” och ”Laguna Sunrise”. Eftersom Ozzy är en tekniskt ganska oskicklig (eller, som det heter, ”personlig”) sångare så funkar han bra för ballader då det inte blir alltför sött. Här finns givetvis även rejäla riff-låtar som ”Supernaut” och klassikern ”Snowblind” (från början påtänkt som namn på skivan innan skivbolaget lade in sitt veto mot denna alltför uppenbara drogreferens).

Uriah Heep återkom i november 1972 med det än starkare albumet ”The Magician's Birthday” som kryllar av starka nummer. Från öppningen ”Sunrise” via ”Spider Woman” och ”Rain” (ännu en sådan där ballad som jag gillar med Heep” till klassiska ”Sweet Lorraine” innan skivan avslutar med det ganska proggiga och experimentella titelspåret som är en stor Heep-favorit för min del (och som man tyvärr stympade live just när den intressanta delen ska dra igång).

8 december 1972 kom Deep Purples ”Made in Japan” och det är åter en sådan där skiva som det nästan känns löjligt att skriva om. Jag kan dock erkänna att när jag som 16- eller 17-åring hörde den första gången tyckte jag ”Men vad fan! Bara sju låtar... och måste de spela så LÄNGE!?” Sedan har jag ändrat mig. Dock ska det påpekas att för oss som hört många konserter med Deep Purple så vet man att de inte varierade sin repertoar på scenen så mycket medan de däremot kunde improvisera rätt bra i själva låtarna. Givetvis en liveklassiker och en av de här ”grundstommarna” i liveplattornas historia. Därefter skulle varje hårdrocksband med självaktning spela in en ”Live in Japan” eller ”Live at Budokan” men det är en annan historia.

Löst kopplade till hårdrock var Status Quo men det kan ändå nämnas att de släppte sin ”Piledriver” 15 december 1972 och om du skulle vara helt ny inför Status Quo och vill veta hur de låter så kan jag rekommendera just ”Piledriver” där de färdigutvecklat sin formel. Sedan dess har de i stort sett bara varierat den. De visar dock här att de inte alltid varit det nästan dansbandsaktiga band de blev under åttio- och nittiotalet.