1001 plattor: 1994

Så har jag kommit till året 1994 i mitt lyssnade. Jag hann under dagen plöja igenom alla plattor från 1994 som jag inte hört i ”1001 plattor” med undantag för någon obskyr sak som jag inte hittade på Spotify. Nu är man ju sedan länge inne på de år som inte bara är historiska för egen del utan faktiskt är musikår som man i mycket hög grad minns. Så för att roa läsaren lär jag även erkänna vilka av nedanstående artister som jag 1994 inte alls hade hört talas om, eller om jag bara inte brydde mig. Jag bjuder på det. Och jag ska som vanligt understryka att det är jag, Robert, som står för dessa åsikter varvid jag fritar mina vänner och kollegor i Rootmoset från vissa av de åsikter som här uttrycks.

Method Man – Tical
Kommentar: I min lilla värld kändes det ungefär som om hip hop kulminerade där med Cypress Hill och deras ”Black Sunday” (1993) någon gång. Därefter hörde jag faktiskt lite Wu Tang Clan men tyckte de var in i döden tråkiga. Denna soloplatta från en av medlemmarna, vilken jag inte hört talas om 1994, är faktiskt ganska OK även om man märker att hip hop sakta men säkert är på väg ned i en duktig svacka. Men den är annars helt OK i sin genre ändå och det finns ännu en del roliga ljud och annat som jag uppskattar.

Frank Black – Teenager of the Year
Kommentar: Med tanke på att jag börjat lyssna på Pixies bara några år tidigare så hade jag nog inte stenkoll på vad bandets förre ledare hade för sig detta år. Jag tror nog jag hade hört talas om plattan vid den tiden i alla fall, även om minnet kan bedra mig. Allt som allt är det en helt OK platta inom poprock-fältet, om än lite udda. Vilket ju är vad som bidragit till Blacks storhet. För övrigt hade jag nog bättre koll på Breeders vid den här tiden, men det var via min syster.

Pavement – Crooked Rain, Crooked Rain
Kommentar: Detta band hade jag ärligt talat inte en aning om vilka de var 1994 och jag hörde nog talas om dem först i en intervju med Blur i tidningen Pop 1997. Därefter blev de snabbt väldigt trendiga (och man kan gissa att fler än jag bara hört talas om dem via just Blur och sen försökte verka hippa). Jag var djupt inne i min elektroniska period såväl 1994 som 1997 och var inte så intresserad. Så här i efterhand låter bandet heller inte värst originellt. Någon slags grunge/Dinosaur JR som man skulle ha svårt känna igen på ett Popgiss.

Nas – Illmatic
Kommentar: För musiken, se kommentaren om Method Man. Hade dock ingen som helst aning om vem Nas var 1994 men å andra sidan bröt jag nog närmast totalt med hip hop redan året innan och förblev analfabet på området under större delen av 90- och 00-talen.

Elvis Costello – Brutal Youth
Kommentar: Jag noterade att gamle Elvis släppte denna platta 1994 men det blev nog aldrig av att man lyssnade även om jag alltid haft respekt för honom. Å andra sidan har han släppt rätt många skivor och denna var egentligen ett lite trött försök att återskapa det typiska sound han hade tillsammans med The Attractions. Kanske inte Costellos största stund, men ändå helt OK på det hela taget.

Offspring – Smash
Kommentar: Jag hörde hitsinglarna som kom det året men var i ärlighetens namn nog inte så intresserad. Mitt 22-åriga puristiska jag reagerade, vad jag minns, starkt mot att man kallade något som kom från Kalifornien på 90-talet för PUNK. Punk gjordes i slutet av 70-talet och skulle helst komma från London. Basta. När man sen hör igenom plattan idag kan man konstatera att det nog är just de två singlarna som ger någon behållning medan resten mest är monotont harvande som tråkar ut mitt 37-åriga jag ännu mer än vad det skulle ha gjort om jag lyssnat vid 22.

Drive Like Jehu – Yank Crime
Kommentar: Detta var också ett punkband från Kalifornien (med kopplingar till Rocket From the Crypt) som jag absolute inte hade hört talas om 1994. Vid denna första genomlyssning kan jag nog konstatera att denna platta visserligen må sakna hits men att den ändå har vida mer dynamik och ”attack” än ovannämnda album med Offspring.

GI Luv & the Special Sauce – Gi Luv & the Special Sauce
Kommentar: Någon slags släkting till RHCP eller Janes Addiction. I fråga om den halvrappande sången då det gäller den förra gruppen och i fråga om de lite udda instrumentala blandningarna i fråga om den senare gruppen. Ganska OK även om detta också är ett band jag överhuvudtaget inte hade hört talas om förrän jag läste om dem i ”1001 plattor…”.

Ali Farka Touré/Ry Cooder – Talking Timbuktu
Kommentar: Denne malinesiske bluesman (1939 – 2006) hörde jag talas om först under andra halvan av 00-talet så jag hade definitivt inte haft någon chans att kunna höra denna skiva 1994. Touré var en av Malis absolut främsta musiker och även en av de mest kända musikerna från den afrikanska kontinenten överhuvudtaget. På denna platta presenteras han mer eller mindre inför en (främst) amerikansk publik med hjälp av Ry Cooder, mannen som ju haft en viss förmåga att lyfta fram musik från andra delar av världen än Nordamerika och Europa (senare exempelvis kubanska Buena Vista Social Club). Det här är egentligen en slags afrikansk blues som är extremt avslappnad och behaglig att lyssna på och musiken har en stark känsla av äkthet och ursprunglighet, kanske för att man inte är så van vid den eller för att Touré sjunger på sitt modersmål. Överlag är musiklivet i Mali väldigt dynamiskt och min syster försökte av just den anledningen en gång resa dit men hade dock valt en lite obekväm väg (på kamel genom Sahara tillsammans med beduiner som bara talade franska) och fick vända på vägen. Och detta är nog den närmsta koppling jag lär ha till Mali.

Manic Street Preachers – The Holy Bible
Kommentar: Jag såg Manic Street Preachers live 1993 och tyckte redan på den tiden att de i princip var skit med sitt sound av dåligt hårdrocksband. Sedan dess har sällan våra vägar korsats även om det var lite kuriöst att deras gitarrist försvann. Denna platta innehöll kanske lite mindre av dålig hårdrock men var kanske inte något som direkt imponerade. Noterade dock att EMO-band som t.ex. My Chemical Romance tycks ha rippat sättet att sjunga rakt av.

Notorious BIG – Ready to Die
Kommentar: Denne storvuxne hip hopare hörde jag talas om första gången då han blev ihjälskjuten några år senare (vilket även gav Puff Daddy en anledning att förorena etern med en menlös cover på ”Every Breath You Take”). Det är väl allt jag har att säga om honom. Plattan var OK, om än något mindre rolig än de ovannämnda inom samma genre.

Green Day – Dookie
Kommentar: Se kommentaren om Offspring. Green Day 1994 var inget jag brydde mig om och till och med hitsingeln ”Basket Case” lät i mina öron egentligen som en poplåt som man speedat upp så att det nästan låter som om man snubblar över takterna. Däremot blev Green Day lite mer intressanta senare och mognade avsevärt. Det är rimligen dessa plattor som intresserar mig men denna storsäljare är ungefär som Offsprings dito album, det är någon hit och sen harvas det på i rask takt i övrigt