Way out West 2015 - dag två

Ja, kära läsare, ni gissade (merparten av er) rätt. Jag blev liggande kvar i min säng efter första dagen på Way out West och det blev inga nattkonserter för min del. Även om jag gärna hade sett Goat en gång till. Som det nu var så blev det istället hyfsat tidig morgon, frukost (egentligen en lite förklädd middag) på hotellet, korsord i atriumet och lite allmänt slappande innan jag åter begav mig till festivalområdet.

Det var stekande hett då jag kom in på området och jag hastade bort till Linnétältet där jag hann se någon countrysnubbe som hette Sturgill Simpson. Det var som sagt rätt duktig hästjazz men han manglade på lite på slutet i alla fall. Efter det placerade jag mig strategiskt under ett stort träd mellan de två större scenerna. Kunde därifrån först se Father John Misty, som varierade på en skala från lättare arenarock till mer dylansk eller springsteensk dito. Plus att han var rätt rolig. Efter det snurrade jag bara ett halvt varv och såg Angelique Kidjo som serverade musik med mycket slagverk och de där speciella afrikanska gitarrerna var sound jag inte vet vad det kallas (för det finns säkert ett namn). Hon hade även en del vettigt att säga mellan sina låtar.

Strosade bort till Dungen där det blev mer skugga och där jag såg en DJ vid namn Daphni följd av Axel Boman, som väl var hygglig. Såg dock till att förpassa mig tillbaka till skuggtillvaro mellan de större scenerna och i skydd av ett kravallstaket kunde jag under bekväma former se Tove Lo. Hon hade viss ekivok humor då hon dedikerade ”Fuck for life” till sin kille. Det blev två tjejer till då jag från samma position kunde inta Emmylou Harris som dock var lite hemvävd. Efter det hann jag även glutta lite på årets ungfeministiska höjdpunkt (precis som Rebecca & Fiona var förra årets) i form av Little Jinder som jag sett förut, men då under betydligt stillsammare former. Jag blev hungrig och fick därmed inte se henne göra ”Vita bergens klockor” med just Rebecka & Fiona samt Zara Larsson. Men maten smakade bra och Kornél Kovacs spann lite sköna vax.

Fem akter återstod för mig den här dagen och den första jag såg efter maten var också den första absoluta höjdpunkten på festivalen. Jag syftar på kanadensaren Dan Snaith och hans band (eller projekt?) Caribou. Jag har med stort nöje haft deras två senaste skivor ”Swim” (2010) och ”Our Love” (2014) som återkommande favoriter i mitt lyssnande och som det visade sig var ju showen uppbyggd kring dessa (läs: jag kände igen varenda låt). De ganska synthiga låtarna blev än fetare med livemusiker och urflippade versioner som fick mig att tänka lite på ett poppigare Underworld. Snaith var på strålande humör och vinkade och hyllade publiken flera gånger. Men trots den vildsinta spelningen gick man (som alla andra) av utan några extranummer, riktiga eller fejkade. Och jag fick tyvärr inte höra ”Odessa”.

Gick och satte mig under ett träd (dagens återkommande tema, jag kanske innerst inne är buddhist?) och slölyssnade på Lauryn Hill, som var sådär. Det förbluffar mig att en artist som inte släppt en platta på 17 år fick spela på största scenen och under stor uppmärksamhet. Hill verkar ha uppnått någon slags Anna Book-berömmelse (inga jämförelser i övrigt) och kan leva på sitt rykte hur länge som helst, tydligen. Noterade dock att publiken var lam även när hon körde ”Ready or Not”. Många ungdomar kanske inte ens kände till den. Sedan körde hon snabbt igenom ”Killing Me Softly” och några Bob Marley-låtar innan det var slut. Jag var då redan på plats i Linnétältet (där alla coola artister spelar, kom det ihåg) och träffade på Lasse varefter vi såg Flying Lotus. Mannen med (i alla fall just nu) artistvärldens bredaste flin gjorde en lite udda entré. På scen befann sig något som såg ut som en bioduk vilken tog upp större delen av scenytan. Plötsligt kommer mannen själv, Steven Ellison som han heter, runt duken och snackar lite avspänt med publiken som han förklarar ”cool”. Han tittar på duken och utbrister ”What the fuck is this” varpå han försvinner bakom den. Plötsligt tänds lyset på scen och Mr Ellison befinner sig, hyggligt synlig, bakom skärmen på vilken filmer börjar projiceras efter att han inlett musiken med utropet ”You're Dead!”, vilket också är namnet på hans nya skiva. Har nog aldrig upplevt detta scengrepp tidigare. Därefter kör han sin lite jazziga musik som denna är mycket hårdare live medan groteska filmer av olika slag projiceras.

Hur mycket jag än uppskattar konserten vill jag dock ändå se lite av Florence and the Machine och lyckas täcka in slutklämmen på detta bands spelning. Florence och hennes maskin kan på platta vara ganska kyliga men de lät ganska annorlunda live. Musiken var varmare och man hade blås samtidigt som Florence var väldigt utåtagerande och folklig, nästan lite missionerande, på scen. Hon går av med en stor dos uppmaningar till kärlek och allt det där efter att ha kört ”Dog Days are Over”.

Den nu allt tröttare Robert hade bara ett uppdrag kvar: Pet Shop Boys. Bandet drog igång sitt evenemang ganska på slaget 22.30 men irriterade mig lite (precis som The Knife förra året retat mig till vansinne med sin figur som skulle ha gymping med publiken innan bandet klev på) genom att köra en onödigt lång introduktionsfilm som jag till sist mest såg fram emot slutet på. Sedan öppnade man till sist med ”Opportunities” och fast det var 18 år sedan jag såg dem (i gyttan på Roskilde 1997, Neil hade vist kostym) så har Neils röst inte ändrats ett dugg. Dessvärre följer även ett antal bleka nyare låtar men äldre hits som ”It's a Sin” och ”It Couldn't Happen Here” ramlar också in tillsammans med roliga videofilmer. Kroknade lite mot slutet av konserten och fick även denna gång en ytterligt påpasslig spårvagn. Bums till hotellet och i säng kring midnatt efter en dag med ett par riktiga höjdare och finfint väder.