Vi börjar om aftonen 21 juli då jag och en väninna gick på öppningskonserten på kammarmusikfestivalen i den vackra och välbevarade St Nikolai-ruinen, även känd som Kultudralen. Programmet såg ut enligt nedan:
L v BEETHOVEN: Ur Stråktrio G-dur op. 9 nr 1 C. DEBUSSY: Images bok 1 J. SIBELIUS: Två sånger (Illalle op.17 nr 6/ Säv, säv susa op. 36 nr 4) F. MENDELSSOHN: Fyra lieder (Morgengruss/Reiselied/NeueLiebe/ Auf Flügeln des Gesanges) Paus J. SIBELIUS: Sonatina för violin och piano op. 80 D. SHOSTAKOVICH: Pianotrio nr 2 e-moll op. 67
Kvällen inleddes med en stråktrio från Israel som väl kunde sin Beethoven. Annars hade jag kanske mest behållning av Johan Fröst som spelade några av Debussys mer impressionistiska stycken. En maffig avslutning var förstås även Sjostakovitjs pianotrio (vilket väl var hela avsikten). Det blåste en del redan under denna del av programmet men sopranen Elin Rombo har lyckligvis en röst som kan överrösta även kraftig blåst. Några smärre krismoment infann sig dock när en jazztrio skulle avrunda kvällen och blåsten (särskilt genom byggnadens ickeglasade västra fönster) tilltog rejält. Vid ett tillfälle for notbladen all världens väg och sedan rasade något på scenen, dock inte i närheten av musikerna. Under viss uppsluppenhet genomfördes dock konserten och man kunde försöka ta sig hem i blåsten.
Kvällen därpå, 22 juli, var det tvära kast då jag och Tomas stack till Hammer för att kolla in hårda Dogmen, bestående av flera musikprofiler här på ön. De kör eget material och gör det med den äran. Som vanligt blev det en svettig och nära spelning på Hammaren.
Dagen därpå var det dags för vad som kanske blev höjdpunkten på den gotländska musiksommaren, i alla fall för min del. Och då hade jag aldrigt tidigare besökt evenemanget i fråga. Jag talar då om Ekeby musikfestival, en intim och väldigt lokal tillställning i regi av Johann Norrby (som även upplät sitt hem) och Roger Andersson. Nu var vädret strålande denna kväll och vi var även ett glatt gäng som mötte andra trevliga människor denna afton. Bandet som öppnade då vi kom dit var (surprise) Dogmen och jag förklarade efteråt för en av medlemmarna att de kanske är det ena band jag sett två gånger på mindre än ett dygn.
Efteråt såg vi Ida Andersson Blues Band, en grupp som spelat live flitigt i Visby-området och på andra delar av ön, men som jag ändå lyckats missa. Nu var det i alla fall dags och det var ett ytterligt coolt och originellt band trots att de i stort sett körde covers. Bandets grej är nämligen att lyfta fram kvinnliga bluesartister och även om det var en hel del sångerskor man kände till så dök det i kvällens set även upp många pärlor som man inte hört. Och bandet körde de här blueslåtarna med glöd och energi (läs: jag har ju ett min beskärda del av huvudsakligen manliga bluesband som mest låter sångerna lunka på vid konserterna). Vi såg därefter ene värden Rogers band Halleluja! som gav publiken en timme hårdslående rock i god Detroit-anda och direkt efter kom den andre värden Johan på med sitt maffiga Jono. Efter det skulle delar av vårt gäng upp och jobba (ja, några arbetar faktiskt även vid denna tid på året) så vi gjorde sorti efter en fantastisk kväll med härlig samvaro med allehanda musikprofiler, inhemska och turistande. Efter att ha haft enastående tur med vädret i Ekeby följde nu en närmast genomdränkt lördag 25 juli men konserten var lyckligtvis inomhus. Bandet i fråga var Ep's Trailer Park som jag nu har sett live ett antal gånger även om jag missade deras konsert på Hammer i maj. Såg dem dock på Effes i mars i stället, så... Denna afton skulle Eric med mannar uppträda ute på mysiga Stelor i Västergarn. Uppvärmning var Emily Barker, en i Storbritannien bosatt australiensiska, som spelade några vackra sånger varav en med Eric på scen. Sedan gick bandet på och möttes av extremt jubel av några smått livliga personer i den annars stillsamma publiken. Med stor känsla spelade man merparten av sångerna från sina två album och publiken fick även sjunga med lite i sista ordinarie numret, ”Lojsta”. Därefter följde förstås ett par extranummer. Efter att ha sett EP's i lite mer stökiga klubbsammanhang så var det trevligt att få höra bandets vemodiga och lite eftertänksamma rock i en lugn miljö.
Några dagars paus med musik följde men en vecka efter Ekeby, torsdagen 30 juli, var det åter dags för delar av Rootmoset att besöka den årliga Svartdals-konserten. Det blev en gemytlig upprepning på Ekeby och samtalen flödade mellan musiknördarna i värden Tobbes musiklada. Vi såg garagebandet Tid och Rum, folkaktiga Lillytwigs, soulsångerskan Magdalena Björnsdotter och (åter) Halleluja! En ytterligt intensiv vecka hade dock tagit sin tribut så vi retirerade lite slokörade efter sistnämnda akten då vi, ärligt talat, hade lite svårt hålla oss vakna. Vilket inte säger något om musikens kvalitet utan mer om vår svårartade brist på sömn natten innan.
Onsdagen 5 augusti inledde vi en ny månad med att åter hamna på Hammer där vi såg Nashville-sonen Gabriel Kelley framföra lågmälda låtar i lite Springsteen-artad anda. Han körde huvudsakligen eget men klämde in just Springsteens ”Atlantic City”, överraskande nog Broder Daniels ”Shoreline” (den såg vi sannerligen inte komma) och avslutningsvis Van Morrisons ”Into the Mystic”. Han passade på att nämna att han i höst skulle vara med i ”Jills veranda” och jag försäkrade honom efteråt (kanske övermodigt) att ”You're gonna be huge in Sweden, man”. Han lovade dessutom att komma hit i vinter och det är ju sannerligen skönt att man har lite musik att se fram emot under de mörka månaderna... nu blir det för undertecknads del några dagars paus så att jag kan ladda upp för Way out West i Göteborg.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar