Way out West 2015 - dag tre

Så blev det så den tredje varma och (som vi ska se) vädermässigt mycket svängiga dagen på Way out West. Det var egentligen ingenting jag ville se förrän vid 15 men trots att jag masade på hotellet så fick jag till sist ändå bege mig. Eftersom det skulle bli en del dödtid så hade jag med mig en kasse med Svenska dagbladet och dess korsord. Man vet ju aldrig.

Dagen var genuint stekhet då jag satte mig i Dungen där inget av vikt ännu kommit igång. Tillbringade säkerligen halvannan timme med korsord innan Todd Terje gick på. Plötsligt strömmade det verkligen till folk i den tidigare rätt glest besökta dungen. Befann mig i ett folkhav där herrar i rosa piké och snitsigt klädda damer kom bärande på champagne i ishinkar medan Terje körde ett set som till en början var väldigt Ibiza. Han hade livemusiker med sig och det blev en väldigt skön men ändå dansant stämning medan jag undrade om jag befann mig på Stockholmsveckan i Visby i stället för på festival. Senare varierade han sig lite och betade nog av merparten av modernare elektroniska stilar i sin vanliga eklektiska anda.

Mot slutet av hans konsert kom dock festen av sig då himlen så smått började rämna. Jag hade precis hunnit inta en lite tidig kvällsmåltid då dropparna kom. Klarade mig länge under ett stort träd men sedan blev det värre. Fick tillfälligt skydd hos Zoega som även bjöd på kaffe men då lycades istället en klumpig tjej knuffa till mig så jag fick en fin fläck över skjortan. Bet ihop och gav mig ut i regnet varvid jag i sista stund handlade en regnrock med några allt våtare tjugor som jag lyckades hitta i plånboken. Stod därefter under ett träd och drog lite festivalminnen för några unga damer i liknande situation och såg Chic så vackert börja spela medan jag gick över stora planen mellan de två scenenrna.

I Linnétältet visade sig svenska orkestern Amason plötsligen bli oerhört populära eftersom regnet nu formligen forsade ner. Själv stod jag inklämd i en folkmassa och löste mitt sista korsord (Åsa Bodell) vilket ändå bröt av mot alla som stod och glodde i sina mobiler. Det blev rätt kaotiskt när bandet sedan gick på och folk tryckte på ännu mer. Bröt mig då ut eftersom hade börjat klarna upp och lyssnade på konserten utanför medan jag löste klart mitt korsord.

Himlen var åter blå då jag gick och såg Patti Smith (efter att ha hört Chic göra sina sista låtar och få igång publiken på ett sätt som Lauryn Hill inte direkt lyckats med dagen innan) som direkt då hon gått på körde igång ”Horses”. Jag kan plattan rätt bra men jag har ändå ingen enormt nära relation till Patti Smith. Det är värt att nämna med tanke på att jag blev rätt tagen av konserten. Jag var aningen fuktig i ögonen då hon körde starka ”Land” (ofta kallad ”titelspåret” då hon där ändå sjunger om ”Horses”) och faktiskt snäppet mer tårögd under avslutande ”Elegy”. Patti Smith må vara en äldre dam men det var sannerligen ingen gummrock i den bemärkelsen att hon var trött. Tvärtom var hon enastående intensiv och vital. Direkt efteråt brakade hon igång med ”Because the Night” men jag arbetade mig trots stämningen ned till Linnétältet för att se Run the Jewels. Tvära kast.

Jag är urusel på modern hip hop men denna blytunga duo gillar jag. De bjöd mycket riktigt på rejäla basgångar med tung rap och jag träffade än en gång på Lasse som fått rädda sig ut ur det varma publikhavet. Medan konserten gick mot sitt slut hann vi prata musik och annat och sedan fick han mig att se på Lorenz, nyare svensk hip hop. Även det var rätt okej (i alla fall lite fet bas) men det blev åter lite för trångt i tältet. Jag såg början och slutet på Ellie Goulding som var superprofessionell och skittråkig. Men jag är å andra sidan inte så bra på slätstruken listpop. Däremellan tog jag en paus i Dungen och hörde på lite sköna beats en sista gång.

Hann sedan se början på First Aid Kit (ja, de var sig lika) innan jag avslutade med vad som var duktig nostalgi men för min del ändå en höjdare – Ride! Denna legendariska brittiska shoegazinggrupp var en av mina favoriter under tidigt 90-tal och de släppte en rad fantastiska EP's, två album och sedan började de paja ur. Plattan efter fantastiska ”Going Blank Again” (1992) innebar ett stilbyte som jag inte uppskattade (även om det nog fanns en del bra låtar egentligen) men efter det gjorde bandet rentav usla plattor och sedan lade de av. Bandets förgrundsfigurer, Mark Gardener och Andy Bell, körde Ride-låtar akustiskt i Stockholm 2003 (har en bootleg) men i övrigt var det lugnt. Nu meddelades det dock att Ride åter skulle uppträda och bara köra material från sin klassiska period. Jag hade senast sett bandet 9 augusti 1991 och hade aldrig tillfälle att se dem på turnén de gjorde 1992 så förväntningarna var rätt höga.

Och som sagt, jag är normalt inte den nostalgiska typen men just denna afton tänkte jag tillåta mig att låtsas att jag i princip var 20 igen och stod på Gino (eller något annat av den tidens ställen) och såg Ride hösten 1992 (i verkligheten hade bandet under denna turné spelat på Melody Club 17 september 1992). Tillsammans med Lasse (som jag åter träffat) väntade jag så in bandet. Jag gissade att de skulle öppna med ”Leave Them All Behind” vilket de också gjorde när de väl gick på. Därefter var allt som förr, bandet körde på utan särskilt mycket mellansnack och jag kände igen varenda låt förutom en ny singel, ”Black Nite Crash”. Trodde dock de skull avsluta med maffiga ”Drive Blind”, som förvisso var magnifik, men de körde även den extremt tidiga ”Chelsea Girl” som sista låt. Vi stod därefter länge och applåderade och trodde ett tag att vi undantagsvis skulle ropa in bandet (som ju ändå avslutade festivalen) men sedan tändes ljuset på scenen, teknikerna började plocka och musik kördes i högtalarna. Det var slut.

Tyvärr var det något annat som INTE var slut, nämligen det usla vädret. Trött som jag var bet jag ihop och övergav Lasse, som ville vänta ut det. Promenaden ut skedde i snigelfart då även alla andra var på väg därifrån. Jag fick sedan vänta en god stund på perrongen och hela tre spårvagnar gick mig förbi innan jag klämde mig in i den fjärde varvid rutorna genast immade igen. Det var en tacksam Robert som till sist gled ned i sängen på hotellet klockan 01.10 natten till den 16 augusti 2015. Och ännu en Way out West-festival lades till handlingarna.