Synthpåsk,

Roomosets yngsting har åter drabbats av sådan där märklig abstinens efter musik från forna dagar och därför (istället för att gå på Club Diggers spelning med Kebnekajse) bar det av till Stockholm och den sista Tinitus-festivalen någonsin (påstås det i alla fall). Tinitusfestivalen är för övrigt en vid det här laget anrik synthfestival som nu hållits i tio år och som ges på Münchenbryggeriet (dessutom lite kul besöka en lokal där skribentens fader drog rörledningar någon gång under 50-talet).

Eftersom en dam i sällskapet fyllde år så började första dagen med att det dracks champagne redan klockan 15. Efter en diet på tårta. Det var inte så smart. Även om det blev ganska roligt för stunden. Småningom anlände man i varje fall till bryggeriet i ett något dimmigt tillstånd. Kön var dessutom ganska lång men det klarade sig. Då hade första bandet redan hunnit spela men troligen var förlusten inte så stor.

Det första band skribenten hade det tvivelaktiga nöjet se var TraKKtor (det stavas så) vilka vunnit en tävling om att få vara med på festivalen. Medan skribenten åsåg detta mangel funderade han helt kort över hur förlorarna låtit. Det blev i vilket fall ganska monotont efter en stunds dunkande. Överlag kände sig författaren kanske en smula gammal, omgiven som han var av män i hundhalsband eller kvinnor utstyrda som sexiga flyglottor från 40-talet (dylika saker som överlag gjorde det svårt koncentrera sig enbart på musik).

Ytterligare ett ganska monotont band, norska Combichrist, manglade igenom en spelning innan en vid det här laget trött gammal man såg tre glada tyskar vid namn And One. Detta smått legendariska halvhårda synthpopband (eller vad man nu ska kalla dem) fick stämningen lyfta överlag. Damsällskapet hade även berättat för skribenten att And One tidigare haft den fula vanan att spela något överförfriskade (läs: redlösa) men detta slapp publiken denna gång. Därefter körde ännu ett tyskt band vid namn Suicide Commando och det var mycket dist på sången, rök och hamrande rytmer. De kostade för övrigt 800 kr att ta taxi till hemdestinationen. Just då var det dock mycket värt få en skjuts ända till dörren.

Dagen därpå plågades skribenten svårt av nackspärr (soffan?) men några antimigräntabletter och en hamburgare samt lite korsord gjorde det hela en smula mer uthärdligt. Dock avstod skribenten denna afton från alkohol för att vara något pigg då kvällens sista band, hjältarna i The Klinik, spelade. Just hög ålder och flera dagar med lite sömn är inte alltid något man ska kombinera med sponken, särskilt inte på ett så pass krävande evenemang som en festival ändå är.

Denna kväll var köerna obefintliga eftersom alla fått sina armband dagen innan. Författaren träffade en gammal vän som han inte sett på sju eller åtta år och det blev en del prat. Därefter såg det nu utökade sällskapet brittiska Portion Control (som släppte sin första LP 1982 och bland annat även var förband till Depeche Mode 1984). Dessa gubbar röjde dock bra på scenen och spelade just den där typen av komplex och dynamisk synth som jag uppskattar så. Dessutom snyggt koreograferade bakgrundsfilmer om man nu tröttnar på att se på män som sitter stilla bakom datorer.

Därefter kom norska enmansbandet Nortborn (norrman som körde instrumemtalt och ibland var framme och headbangade vid scenkanten medan synthen stod och spelade för sig själv, nog sagt) följt av italienska Spectra Paris som nog mest blir ihågkomna för sin kvinnliga fägring. Det kan vara trevligt se en lättklädd kvinna stå och åma sig i lack och läder men om musiken inte är så märkvärdig så påminner det mer om någon... tja, sexklubb av mer avancerat slag? Och är det inte lite tröttsamt att än en gång höra ett band köra "Theme from Clockwork Orange" som intro och även projicera bilder av Alec på duken bakom?

Mot slutet av aftonen - sedan festivalens två arrangörer Daniel och Henrik tagit farväl från scenen - var det så dags för belgiska The Klinik. Skribenten reflekterade för en liten stund över det komiska i att tillbringa en påskhelg med att se två belgiska f d hamnarbetare som brukat uppträda med bandagerade ansikten till ångestladdad musik. The Klinik hör nämligen inte till det mer lättsmälta (ja, vi är långt från Erasure här) men kan ofta servera en stark musikalisk upplevelse.

Plötsligt dyker två män med vita masker in på scenen. Sångaren Dirk Ivens poserar längs scenkanten till publikens jubel medan Marc Verhaegen tar plats bakom maskinerna. Därefter kör bandet i princip över publiken i någon dryg timme. Man avslutar med "Hours and Hours" (i original inspelad live i Norge 1984) innan man går av för att snart återkomma för extranummer (detta var för övrigt enda gången extranummer förekom på hela festivalen då schemat ofta var tight).

En liten reflektion som författaren gjorde var det lite sorgliga i att de bästa akterna på hela festivalen även var de äldsta. Somliga i publiken var antingen inte födda eller gick i blöjor då Portion Control och Klinik släppte sina första skivor men likväl bjöd dessa medelålders män på de bästa spelningarna. Många yngre synthband låter överlag som lite sämre kopior av hjältarna från 80-talet eller är alternativt präglade av en punkattityd där man bara ska hamra på så mycket som möjligt på scenen. Dessutom var det glesare andra dagen, då de äldre banden spelade. Märkligt nog. Även synthen har sålunda sina Bob Dylan och The Rolling Stones, så att säga. Gamlingar som ännu turnerar och ofta kör över yngre akter.

En nöjd skribent och hans väninna blev därefter hemskjutsade av en pratsjuk taxichaufför som för oss förklarade en del chaufförernas vedermödor och somnade sedan med en brittisk korthårskatt vilande på bröstet.