Mannen som gör vad som faller honom in.

Någon gång i medio av 90-talet köpte jag (till extrapris) en remixplatta med Die Krupps vilken blivit rätt sågad av recensenter, bl.a. med orden: "Bara Thåström kan gilla sådan här gröt". Plattan var för övrigt mycket riktigt ganska onjutningsbar och kommentaren om Thåström sammanföll troligen med den period då denne mans stjärna bör ha stått som lägst, i alla fall för en svensk publiks räkning.

Thåström är annars en man som gått sina egna vägar i mycket hög grad. Han har suttit inne för värnpliktsvägran, slagit sönder guldskivor, spelat in porrfilm under pseudonymen Helmut och bl.a. gjort en känd "fylleintervju" i Slitz (innan den blev en skabbig mjukporrtidning för idioter) 1993 där mannen satt och söp ihop med två av journalisterna och bl.a. fick frågor om han gillade att runka.

Thåström är förstås ännu en av de där artisterna som får dras med ett tungt arv från sitt förflutna. Jag minns då jag såg honom i en TV-sänd konsert 1989 eller 1990 (inspelad i metropolen Östervåla) där han framträdde med sin första solo-platta men även gav publiken vad de ville ha i och med ett antal inflätade nummer från Imperiet- och Ebba Grön-katalogen. Han avslutade konserten med en sanslös version av "800 grader". Allt var på så vis frid och fröjd. Publiken var kanske rentav glad att mannen åter var fri köra Ebba Grön-låtar live, sedan det lite svårmodiga Imperiet upplösts.

Därefter tröttnade Thåström på att vara Thåström. Och det är faktiskt begripligt. Ebba Grön-låtar som "800 grader" och "Staten och kapitalet" (som vissa fortfarande tror är deras egen låt) har sedan länge nått "idiotstatus" och har blivit såna där nummer som svenne banan slänger på efter 5-6 öl på någon fest, tillsammans med nummer som "Sommartider", "Vill ha dig i mörkret" och "Sensuella Isabella". Och sådant är ju inte så kul. Imperiet, å sin sida, var svårmodighetens mästare med tolkningar av Taube och Bellman och texter som var knepiga nog för pseudointellektuella analyser. Inte heller den imagen var särskilt uppskattad av "Pimme" kring 1992.

Thåström såg därmed till att effektivt alienera en del av sin publik genom att 1993 ge ut en platta vid namn "Peace, Love and Pitbulls" (från början bara namnet på en Thåström-platta, det var först på följande skiva man förstod att det faktiskt även fanns en grupp med detta namn). I kölvattnet av denna första skiva gjorde mannen en turné som gav folk vad de INTE ville ha (i många fall). En bekant till mig såg Thåström i Göteborg 1993 (eller 1994) då han utöver sin nya krossametall även gav publiken totalt söndermanglade versioner av Imperiet och Ebba Grön-nummer som lyssnarna ofta inte ens kände till när de hörde dem, i alla fall inte med en gång.

Industrimanglet fortsatte på ytterligare två plattor med PLP och påfallande ofta hörde jag folk (ofta just de här som satte på "800 grader" på en fest) sucka "Om han bara kunde sluta med den där skiten han håller på med nu..." Personligen är jag inte lättskrämd när det gäller musik men jag har nöjt mig med den första PLP-plattan då jag redan hört Ministry. De två följande plattorna hade jag i vilket fall inte hört förrän idag, då jag skriver detta (de var OK men kan te sig lite monotona efter tre - fyra krossanummer). När Thåström 1999 åter började sjunga på svenska hade jag för länge sedan tappat intresset. Man läste då och då om nya skivsläpp men på något vis förblev Thåström ändå något från förr, som försvann till Amsterdam.

Men troligt är ändå att Thåström faktiskt började sjunga på svenska igen samt lugnade ned musiken för att HAN ville, och inget annat. Det var säkerligen inte för att göra publiken nöjd i alla fall, särskilt inte som PLP hade skaffat en hygglig publik i andra länder (de lär bl.a. haft en fan i Marilyn Manson). Kanske tröttnade han bara på manglet och blev en smula nostalgisk. Lyssnar man så kan det ofta finnas små blinkningar mot publiken på plattorna. Sin första soloskiva inledde han med låten "Ståaldrigstill" där han bl.a. sjöng "Är ni ännu kvar?". Första låten på den platta han släppte efter PLP, "Det är jag som e normal, det e ni som e konstiga" hette "Från himlen sänd" och det var måhända en liten ironisk kommentar till den publik som allt otåligare vill höra några Ebba Grön-låtar från scenen igen.

Just det tillbakablickande inslaget var dock starkt i tredje plattan efter PLP, "Skebokvarnsvägen 209". En låt hette till och med "The Haters"; det namn Ebba Grön använde i några dagar innan de tog ett mer svenssklingande namn. Kennet och Tomas hade förmånen se mannen på turné med denna platta då han typiskt nog körde vida fler Imperiet- än Ebba Grön-låtar, även om konserten i huvudsak var uppbyggd kring "Skebokvarnsvägen". Den gamle Thåström var således tillbaka. Den tendensen har fortsatt på den helt färska "Kärleken är dom" där stortån låter som sena Imperiet/tidiga solokarriären. Cirkeln är sluten.

I en enastående jag mötte Lassie-historia har jag för övrigt en smärre koppling till mannen då min bror (enligt honom själv i alla fall) har slagits med Thåström i något sammanhang, troligen vid något fyllebråk i Rågsved. Min broder och hans vänner hade ju jobb redan vid 16 år och tyckte JT och hans vänner mest var idioter som inte ville göra något utom att ta en holk vid tunnelbanan. Det var i vilket fall där det glada gänget brukade stå medan brorsan och hans vänner skyndade förbi på väg till sina jobb. Sista gången min bror såg Thåström (och övriga Ebba Grön) var någon gång i början av 80-talet, då inte på konsert, utan snarare i slitet tillstånd på campinganläggningen Kneippbyn. Och sen de båda flyttade från Rågsved har deras liv inte direkt varit i samklang.

I vilket fall har herr Thåström fortsatt att vara den svåre mannen som gör vad som faller honom in, på så vis lite av en svensk Bob Dylan (nästan i högre grad än Ulf Lundell, om än inte musikaliskt). Kanske hinner han vid dryga 50 chockera publiken igen. Vi kan nog slå fast att vi aldrig lär få se honom göra "800 grader" i "Allsång på Skansen". Där kan jag slå vad om både mitt eget och övriga rootmosares huvuden. Faktiskt.