Konsten att bli bortglömd... och inte.

Det är fascinerande detta med hur vissa artister har så svårt nå erkännande och även hur pass lätt de kan bli bortglömda. Lika fascinerande är förstås hur vissa aldrig tycks bli bortglömda om de så till och med försöker. Bland dagens bortglömda hjältar som legat i spellistan har bland andra förekommit Rory Gallagher och Dan Hylander. Gallagher var en strålande bluesrockgitarrist som var helt i klass med exempelvis Johnny Winter, inte minst då det gällde att röja loss live. Och till skillnad från Winter kunde Gallagher klara det med mestadels eget material. Däremot vore det väl synd påstå att Gallagher är den mest kände av artister, åtminstone om man tittar på den pressbevakning han fick under åren. Jag vill för egen del minnas att han faktiskt fick en notis vid sin död 1995 men annars kan jag aldrig (säger, aldrig) minnas att jag läst en enda artikel om Gallagher utöver de som står i Bonniers Rocklexikon. Det kan rentav reta en musikkonnässör en smula när man betänker att en viss landsman (inga namn men hans förnamn är Gary) till Gallagher uppnått en enastående framgång med en vida plastiga variant av blues medan Gallagher förblivit en angelägenhet för den specialintresserade. Dock finns det vissa personer som håller hans fana högt (eller hur, Johnny?) men i det stora hela är Gallagher främst en musikernas musiker. Och varför, kan man ju fråga sig? Mannen släppte skivor med god frekvens, turnerade flitigt och var en lysande liveartist. Men kanske var det inte så spännande skriva om honom i tonårspressen? Och sanningen är väl att medelåldern ofta är rätt hög bland de personer man träffat på som kan hans repertoar utan och innan.

Dan Hylander gick ett liknande öde till mötes. Mannen som ett tag (nästan) hade lite Uffe Lundell-status och som åtminstone levererat en dunderhit i form av "Skuggor i skymningen" (plus några till) är idag extremt bortglömd. Jag har inte prövat men det skulle faktiskt ha varit roligt fråga ett antal ungdomar om de ens VET vem Dan Hylander är. Kanske skulle de reagera om man spelade "Skuggor i skymningen" (även om också den hörs mer sällan på radio numera) men i det stora hela skulle de nog bara mumla fram ett: "vet inte...?" Eftersom Sverige väl aldrig gjort sig känt för extravaganta artister som flitigt skrivs om i media (med undantag som Uffe, dokusåpapacket räknas inte in här) så är det förstås kanske inte konstigt att herr Hylander vandrade in i glömskan. Det räckte väl med att skivutgivningen blev mindre regelbunden, helt enkelt. Och inte ens en liten Grymlings-revival á la Magnus Lindberg har mannen fått uppleva.

Sen finns förstås de som ALDRIG blir bortglömda. 1996 (eller var det 1997?) släpptes en skiva av en man som då inte givit ut något album sedan 1987 och överlag varit extremt oregelbunden med skivsläpp sedan han debuterade som soloartist kring 1973 någon gång. Hans legendariska grupp kollapsade endast obetydligt senare än Beatles, kring 1972. Man skulle därmed kunna tro att en sådan person skulle vara bortglömd på många håll. Och det var han delvis, till och med i hemlandet USA där skivsläppet 1996 inte fick många höja på ögonbrynen. Men i Sverige gjorde John Fogerty rentav extra turnéer eftersom folk här inte bara var intresserade utan snarast sanslöst entusiastiska inför den gamle rockaren. Fogerty bör säkerligen ha fått en ett slags deja vu från dagarna med CCR då han stod på svenska scener (och han kunde därmed gott ha spelat in en liveplatta här, det hade väl varit det minsta). Och varför är inte Fogerty bortglömd (i alla fall inte i Sverige)? Sånt är svårt svara på men den rimligaste förklaringen låg väl i att mannen lyckades producerade en katalog som är minst lika känd och omfattande som Beatles och det på VIDA kortare tid. Egentligen räcker det med att nämna åren 1968 - 70 så har man ringat in de flesta av CCR-klassikerna. Det märkliga är dock att mannen var lite som en vulkan som fick ett häftigt utbrott under en kort period och som därefter bara småputtrat lite då och då. Förvisso ett öde som drabbat fler artister. Men i Sverige har vi uppenbarligen långt minne för vissa artister i alla fall.