Sagan om John Holm.

För en del år sedan, mot mitten av 90-talet, rapporterades det i pressen att ”Legenden John Holm spelar i Sverige” varvid undertecknad ställde sig frågan: ”Vem? En legend man inte hört talas om?” Slog omgående upp namnet i Bonniers Rocklexikon men mannen nämndes enbart i förbifarten i andra artisters artiklar och har inte heller i senaste utgåvan av Rocklexikon (2004) någon egen artikel. Emellertid fick jag efterhand höra låtar med denne Holm på de kassettinspelningar som min kusin gjorde från radioprogrammet ”Mama Mia” (70-talslåtar som tema) och det lät onekligen ganska intressant. Man kunde även läsa om denne okände Holm i en artikel i tidningen Pop (numera bortslarvad och då den kom läste jag den slarvigt eftersom jag inte hade en aning om mannen plus att artikelförfattarna på något vis fick hans musik låta som vilken vanlig tråkig rockmusik som helst).

Efterhand började bitarna falla på plats. Stockholmaren Holm släppte tre intressanta plattor under 70-talet, vilka visade på snabba musikaliska förändringar. Han hade börjat med en undergroundgrupp (den hette till och med Underground Failure i en humoristisk vändning) där bl.a. Roffe Wikström och sedermera radiolegenden Stefan Wermelin deltog. Gruppen föll sönder och även om det länge var samma musiker inblandade så centrerades det musikaliska nu kring Holm som soloartist med sång på svenska. På sitt eget bolag Tibet 46 släpptes singlarna ”Svarte kungen” (en hyllning till den framlidne Hendrix) och ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” (den makalösa version som finns på plattan ”Proggklassiker”).

Därefter trädde Sveriges George Martin, Anders Burman, och skivbolaget Metronome in i bilden. Den alltid lika nyfikne och fingertoppskänslige Burman tog Holm under sina vingar och han LP-debuterade 1972 som känslig trubadur med plattan "Sordin", vilken innehöll ömsom dystra, ömsom lyriska sånger om naturen (”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen”) även om många av texterna var väldigt allegoriska och öppna för fri tolkning. Det dröjde med livespelningar eftersom skivsläpp och turnéer ibland inte följdes åt i den tidens Sverige.

1974 följde Holm upp sin debut med ”Lagt kort ligger” som tematiskt fortsatte på naturtemat även om texterna blivit något mer existentialistiska. Här fanns även återkopplingar till barndomen (”Sången till Larry”). Musikaliskt innehåller plattan solid rock och vissa bedömare har även pekat på uppenbara influenser från t.ex. Lou Reeds ”Berlin”, inte minst vad gäller det ibland pompösa gitarrspelet. Vintern 1974 – 75 (samtidigt som Pugh gjorde sin Ett steg till-turné) genomförde Holm turnén ”Genom glas och rök”. Trots viss oro för att Holms hesa röst skulle krackelera live fungerade det mesta bra och inte minst det utmärkta ljudet på konserterna väckte uppmärksamhet (inte för inte jobbade Holm senare med ljudteknik). Konserterna delades in i ett akustiskt och ett (för sin tid ganska hårt) elektriskt set. Lyckligtvis finns en utmärkt inspelning då Holm uppträdde för publik på Sveriges Radio i samband med programmet ”Tonkraft” 29 januari 1975. Ljudet är 34 år senare knäckande bra tack vare Holms perfektionism kring hur man skulle spela in konserter. Och det var Holms sista turné i Sverige så vitt undertecknad vet.

1976 bör Holm ha givit delar av sin publik en smärre chock med den soul-, funk- och discoorienterade(!) plattan ”Veckans affärer” som ändå innehåller en hel del hård rock vilket påminner om David Bowie ”Station to Station” från samma år. Texterna influerades huvudsakligen av Holms idoga spring på Stockholmsklubbarna under perioden. Den något hippieaktige naturlyrikern skildrade nu storstaden, ytlighet och girighet och konstaterade att ”Man har blivit smått blasé”. Detta var utan tvivel den första svenska skiva som beskrev vissa tendenser som växte sig starka under 80-talet.

Därefter hade det kanske varit bättre för Holms rykte om han hade dött någon gång 1977. För sanningen är den att han skapade en mäktig trilogi inom loppet av några få år och att han därefter egentligen inte gjort något av vikt även om han givit ifrån sig en och annan inspelning. Åren tycktes på något märkligt vis rusa iväg för artisten Holm efter ”Veckans affärer”. I en intervju med tidningen Lektyr 1977 påstod han att hans turné 1974 - 75 varit en orgie i sprit, droger och kvinnor vilket var helt osant och kanske ett utslag av Holms humor. 1979 var det på vippen att han åter turnerade trots att han inte släppt en skiva på tre år. Affischer var upptryckta och konserter på väg bokas men det rann ut i sanden.

I början av 80-talet producerade Holm en smula (bl.a. kultgruppen Tom Trick) och först 1987 – 88 spelade han in en ny platta, den idag pinsamt daterade ”Verklighetens afton” vars 80-talistiska ljudpålägg gör den närmast olyssningsbar (och detta från en som gillar mycket av 80-talets elektroniska musik, nota bene). I samtiden fick den dock rätt goda recensioner. Men så försvann Holm plötsligt till USA och ägnade sig i några få intervjuer åt att snacka ned Sverige samtidigt som han installerade ljudanläggningar i kändisars hem. Vistelsen i det förlovade landet tog dock tvärt slut då Holm 1998 fängslades som misstänkt i en brottshärva som han inget hade att göra med. Efter en kampanj från svensk sida släpptes han och såg till att skyndsamt återvända till fosterlandet. Under tiden hade en samlingsbox utgivits och Holm spelade även in en coverplatta och lovade turné. Trots idogt sökande på nätet kan dock undertecknad inte på något vis svära på att Holm skulle ha turnerat överhuvud under 90- och 00-talet (men jag kan ha fel). Uppgifterna om att ”legenden” skulle spela i Sverige var troligen felaktiga eftersom Holm med tiden blivit alltmer opålitlig i fråga om sina löften om skivor eller turnéer. Han bor idag i Malmö och utgör onekligen ett av de märkligare artistödena inom svenskt musikliv i och med sin plötsliga reträtt till anonymiteten.