En elektronisk dansentusiasts bekännelser.

Denna lilla bekännelse av mig, Robert, lär väl få mina lagkamrater i Rootmoset att göra onda ögat mot mig (särskilt när jag nämner hur jag såg Oasis första utlandsspelning utan större rörelse) men likväl så var min uppgift i laget en gång i tiden att kunna ”konstig musik” (även om det var en barndomsvän som fällde den kommentaren). Den här bekännelsen kom att utlösas av en mycket intressant artikel i SvD och det är nog bäst man först läser den om man alls ska förstå vad jag här svamlar om:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2318051.svd

Skribenten ovan beskriver den något modernistiska hållning som kom att prägla många av oss som var unga i slutet av 80- och början av 90-talet. Och om jag med ETT enda ord skulle beskriva mitt musikaliska 90-tal så skulle svaret vara givet: elektroniskt. Så let’s take a stroll down memory lane, ni som orkar, så kommer här en liten historielektion.

Perioden 1987 – 1997 var för den elektroniska dansmusiken ungefär vad perioden 1965 – 1975 var för det vi idag kallar ”klassisk rock”. Det började med enstaka housesinglar från grupper som Bomb the Bass och slutade med The Prodigy under den regniga sommaren 1997, vilken avslutades med den varmaste augusti i mannaminne. Det var också slutet på en era även om jag inte förstod det då, vilket man ju aldrig gör förrän i efterhand.

Mitt blyga 15-åriga jag gjorde sina första möten med ny dansmusik då singeln ”Pump up the volume” med gruppen M/A/R/R/S kunde höras på radion kring 1987. Året därpå stod på man på dansgolvet under den tidens gymnasiefester och hörde DJ Bammen (på den tiden en prominent gestalt i gotländska DJ-bås) köra igång S’Express ”Superfly Guy” med sina hypnotiska och loopade synthslingor. Att de baserat sin utmärkta tredje singel, ”Hey Music Lover”, på Aretha Franklins ”Say a little Prayer” hade jag vid den tiden ingen aning om då jag inte hört låten och knappt visste vem Aretha var. De sista åren av 80-talet var de år då man febrilt försökte hitta singlar med dylika grupper, vilket inte var helt lätt på den tidens Gotland. Jag minns hur jag skruvade på volymen extra i en sekvens i ”Smash” (tennisserien med Måns Herngren) då huvudpersonerna gick på London-klubb och dansade till Acid House.

Början av 90-talet blev ett evigt famlande i den elektroniska djungeln. Jag bytte mitt intresse för hårdrock och började istället lyssna på synth och de enda äldre rockgrupper som fann någon nåd inför mina ögon var Pink Floyd och sena Beatles, troligen för att jag upplevde deras kompositioner som lika komplexa som de ljudkollage som housegrupperna skapade. Detta skulle också bli leda till mitt fall såsom musikalisk modernist. Förutom en kort flirt med Nirvana (vem kunde undgå ”Smells Like Teen Spirit”?) så gick grungen mig förbi. Jag minns att jag gav Alice in Chains fem minuter vid en stereo innan jag avfärdade det som ”gubbrock” (på senare år har drogdimmiga ”Dirt” dock gått varm hemma vid min dator). Därefter halkade jag under en period in på brötiga elektroniska saker som Ministry och Nine Inch Nails, grupper som för övrigt fick mig att uppleva den senare så uppburne Marilyn Manson som en blek kopia av dessa.

1993 bar inte bara med sig en regnig sommar utan innebar även att de flesta av de synthgrupper man upptäckt bara några år tidigare gick vilse i en skog av gitarrer, kanske som ett svar på grunge och Nine Inch Nails. Men det spelade mindre roll då jag upptäckt breakbeattechno, huvudsakligen från XL Records. 1994 var jag fysiskt närvarande då Oasis gjorde sin första utlandsspelning, på Hultfredsfestivalen. Jag kollade väl några minuter, ryckte på axlarna åt ännu ett trist engelskt rockband och satte mig utanför. Jag minns att de avslutade med en lite svulstig version av ”I Am the Walrus” vilket väl i mina ögon bara bekräftade det retroaktiga i det hela.

För då hade jag hade jag redan hört Paul Oakenfold spela Goatrance på Roskildefestivalen och jag hade sen sett två makalösa konserter med Underworld och Orbital (som spelade till fyra på morgonen, det senare bandet med Björk som gästartist). Kvällen innan Oasis hade jag sett Prodigy för första gången. När jag alltså tänker på mitt 1994 så kan jag få en liten, liten aning om hur en popentusiast kan ha känt sig omkring 1964 då ju allt tycktes börja. Samma känsla som säkert många unga haft då det möter musik av ett slag som de aldrig kunde föreställa sig.

Den bästa musiken ska kunna få en att känna sig som om man äger världen då man lyssnar på den. Och den känslan fick jag ofta under de kommande åren. Första gången jag hörde Chemical Brothers ”Leave Home” stod jag inne på ett packat dansgolv på Hultsfredsfestivalen och jag kan faktiskt minnas hur jag under dessa festivalår lika ofta kunde spendera timmar i tält där DJ:s spelade snarare än på livekonserter. Man betade av goatrance, psykedelisk trance, drum’n’bass. Det var ingen hejd på den nya elektroniska musiken.

Detta var för övrigt den period då det till och med förekom några ravefester på Gotland (varvid polisen fick något att göra). Det kanske säger allt. Onsdagskvällarna blev högtidsstunder med ”P3 dans” och listorna på musik man skulle köpa blev allt längre och längre samtidigt som man även kunde notera att mycket var svårt få tag i. De elektroniska dansgrupperna var många men de mest prominenta var troligen kvartetten Prodigy, Chemical Brothers, Underworld och Orbital. Prodigy såg jag fyra somrar på raken och de övriga grupperna ungefär lika många gånger, även om jag nu tappat räkningen en smula.

Plattor som Chemical Brothers ”Exit Planet Dust”, Underworlds ”Second Toughest in the Infants”, Orbitals bruna (den hette bara ”Orbital”) liksom Prodigys ”Music for the Jilted Generation” och ”The Fat of the Land” har väl troligen samma betydelse för mig som ”Blonde on Blonde” eller ”Sgt Pepper” har för de som var med på 60-talet. Eftersom det alltid verkar ha hänt något under de år som slutar på sju (1967, 1977 o.s.v.) så kan man nog säga att det hela toppade just sommaren 1997 då både Prodigy och Chemical Brothers var på väg mot arenastatus (igår spelade Prodigy på Berns).

Och det var väl där det tog slut. Dansmusikens publik är för övrigt ganska otålig och musikernas vilja att ständigt skapa något nytt kan ibland troligen vara mer hämmande än pådrivande. De magiska housegrupperna från slutet av 80-talet höll i många år inte ens in på 90-talet och om de gjorde det så blev de snabbt ointressanta. De stora hjältarna från 1997 tappade väl greppet då de nådde arenanivå, något vi som bekant sett förr. Orbital lade av 2004, Underworld tappade medlemmar och blev tråkiga. Prodigy och Chemical Brothers harvar på. De mer okända grupperna har jag idag ingen koll på.

Och 2009? Jag har i min bil kört Bob Dylans ”Blood on the tracks” (1975) så länge att jag kan den utantill. Innan dess körde jag länge Wishbone Ashs ”Argus” (1972). Då jag jobbar lyssnar jag gärna på plattor med Jethro Tull och Yes (särskilt ”Thick as a Brick” respektive ”Close to the Edge”, båda från 1972). I djärva ögonblick lyssnar jag på bootlegs med Pink Floyd och Led Zeppelin. Då och då försöker jag åter bli en smula modernistisk. Så sent som igår lyssnade jag på Prodigys nya och även om den var bättre än den skitplatta de släppte för ett par år sedan så låter inte ens Prodigy riktigt lika bra som Prodigy länge.

Jag försöker även ibland bekanta mig med nyare elektronisk dansmusik och lyssnade häromdagen på franska duon Justice även om jag mest insåg att jag retade ihjäl mig på den mjäkiga barnkören (barnkörer borde vara förbjudet i musik för vuxna) i singeln ”D.A.N.C.E.”. Kanske var det bara så att elektronisk dansmusik var som mest kreativ under den där tioårsperioden. Eller så har soundet inte längre nyhetens behag. Jag är inte säker att jag, på denna sida graven, lär få höra någon mer musik av ett slag som jag aldrig, aldrig tidigare hört (men hoppas kan man). Eller så hamnar vi alla i gubbrockträsket, soon or later. Jag vet inte. Precis som Charles Bukowski är jag bara en förvirrad man som försöker skriva av mig min förvirring.