Nicole Sabounés livedebut på Gothland

Ja, ursäkta det lilla skämtet i rubriken men kunde inte låta bli. Faktum är att det ju för några år sedan (2010?) gjordes en ansats till en svartrocksfestival på ön kallad just Gothland men det hela rann ut i sanden efter ett evenemang.

Om onsdagen 4 maj 2016 blev det hur som haver tämligen gotisk stämning i regi av anrika kulturföreningen Roxy. Som gotlänning är man ju löjligt bortskämd med musik men det finns alltid tomrum som kan fyllas. De vanligaste konsertalternativen på ön är ju att se stora och mainstreampopulära artister (Hellström, Maggio m.fl.) på Wisby Strand eller att se blandningar av gamla rockakter och nya rockakter som låter gamla på stadens mindre spelställen. Allt detta är jättetrevligt men jag har länge saknat lite av "Roxy-andan" där föreningen kan fylla ut med något smalare artister så som man gjorde under storhetstiden på glada 90-talet (ja, nu är jag subjektiv som attan här).

Men nu har man alltså gjort en drive med en rad planerade konserter och först ut är Nicole Sabouné som jag hade nöjet att se som en av de första akterna på Popaganda i augusti 2014. De då dåliga vädret passade ganska bra till hennes mörka och storslagna rock. Och nu var det så dags igen. Vi hade felaktigt fått lite information om att förbandet skulle gå vid 20-tiden men så var inte riktigt fallet utan 22-tiden låg sanningen närmare. Så Tomas och undertecknad cirkulerade mest. Scenen var på baksidan av Joda och jag funderade på om detta eventuellt var samma lokal som för 20 år sedan inhysten den så kallade "Folkparken" (där jag bland andra såg Teddybear) men det är som sagt länge sedan och minnet kan bedra mig. Det var hur som helst en bra och rymlig lokal med, som det skulle visa sig, bra akustik.

Något efter 22 gick förakten, Annika Wassén med band, på. Hon framförde en ganska personlig syntdriven musik med texter om livet som outsider men även tonsatta Boye-dikter. Tråkigt nog spelade hon bara cirka 20 - 30 minuter. Kring 23.15 gick Nicole på och körde allt som allt i en dryg timme (inte så snålt som det kan verka med tanke på att hon totalt bara släppt 86 minuters albummaterial). Tyngdpunkten låg givetvis på den nya och lite mer introverta plattan "Miman" men även tre - fyra av de väldigt snärtiga numren från debuten dök upp, såsom "Unknown photos from a forthcoming funeral" och mot slutet "Win this Life". Särskilt "funeral" har ju ett oerhört intensivt driv på scenen. Mellan låtarna pratades det inte mycket utan det blev ett och annat "tack" och så presenterades bandet ganska snabbt. Även om det inte var proppfullt så var uppslutningen rätt god och i nivå med hur det brukade vara på klassiska Roxy-konserter. Överlag en av de bättre konsertupplevelser jag haft i Visby sedan jag såg INVSN för över två år sedan. Ser fram emot fler konserter av samma format.