Heta vax vecka 22

Det är återigen dags för Rootmoset att lyfta fram några plattor som vi lyssnat mycket på under våren. Först ut är Tomas med två stycken och därefter undertecknad med ett par.

Pale Honey – Pale Honey

Pale Honeys debut har jag lyssnat på dom senaste veckorna och det är imponerade platta, nästan samtliga låtar är uppbyggda efter samma formel med finstämd början för att sedan trampa distpedalerna i botten. Artistr som jag tänker på är PJ Harvey och White Stipes, även den minilalistiska sättningen med trummor och gitarr påminner om WS. Tuva Lodmark på gitarr och Nelly på Daltrey trummor har gjort en av årets plattor så här långt och en skiva som jag kommer lyssna på flera gånger. Bästa låtar Tease, Over you head och Bandolier. Fullpott från Rootmoset.

Joanne Gruesome – Peanut Butter

Joanne Gruesome är ett femmannaband från Cardiff som är en ny bekantskap för mig, deras andra platta är en skiva som får en att tänka på nittiotalets distrock och med låtar uppbyggda med finstämda partier för att det sedan ska braka loss. Sångerskan som kallar sig Alanna Gruesome får mig ibland att tänka på Perfects Pussys sångerska Meredith Graves. En bra platta som är väl värda sina lyssningar om man har en förkärlek till 90-tals musik.

Palma Violets - Danger in the Club

En känd recensent kallade Palma Violets andra platta för "småtrevlig pubrock" och nämnde även oi-punk som Sham 69. Det kan jag nog tycka är att ta i om man snackar influenser. För egen del anar jag rätt saftiga Libertines-influenser på denna platta vilka nog blivit mer framträdande sedan debuten 2013. Dock en och annan lätt allsångsvänlig låt. Inget storverk men en trevlig platta som väl förvaltar en brittisk tradition.

Blur - The Magic Whip

Efter att ha tillbringat tidiga och lätt surrealistiska sommarmorgnar 2014 med Damon Albarns melankoliska och långsamt växande "Everyday Robots" höjde jag på ögonbrynen när Blur en tid efteråt kommer med en ny platta (dock rätt inspelad för rätt längesedan, kanske rentav före Damons platta, men senare omstuvad och finputsad med hjälp av gamle producenten Stephen Street). Så mycket av det glada Blur finns inte här, möjligen lite i inledande "Lonesome Street". Därefter är det samma Damon-melankoli som förra året som dominerar i spår som "Go out" och "I Broadcast" även om Coxon ibland matar på något så vi inte ska glömma bort honom. Jag har väl antagligen sommarens soundtrack 2015 som i en liten ask...