Flykten från Stockholmsveckan

In i det sista var det tveksamt angående vädret den 21 juli 2012, vilket för all del beror på att sommaren detta år varit ytterligt nyckfull med en typ av väder på morgonen en viss dag och därefter minst två andra vädertyper längre fram under samma dag. Som det nu var så var delar av Rootmoset ändå sugna att besöka Tofta och evenemanget ”Escape from the Stockholmsvecka”, särskilt som vi inte var där förra året. Det är nu andra året i rad som Kalle Wiman och ytterligare eldsjälar ordnar detta arrangemang som en antites till den lobotomerade techno som spelas i Visby samtidigt som Stureplansmaffians festande kulminerar (även om polisen och krögarna har uppgivit att det var ganska lugnt i år när man summerade det hela).

I vilket fall som helst så bestämde vi oss för att trotsa vädret och åkte ut under eftermiddagen samtidigt som molnen även lättade. Vi hade rekat innan vi skulle dit men lyckades ändå missa infarten till just DEN parkeringen och fick därefter göra roliga turneringar längs väg 140 medan vi försökte vända i vad som med gotländska mått ändå får beskrivas som rusningstrafik. Vi kom därtill lagom till Smaklösas konsert.

Det finns många som bara betraktar Smaklösa som ett tokroligt hobbyband som ska få folk att skratta men jag vill här ändå passa på att ge denna gotländska institution (sedan 1973) en hyllning. Det är sant att Smaklösa gör dråpliga texter om Gotland, ofta till melodier lånade från angloamerikanska klassiker, men samtidigt vet jag få artister som på ett så träffande och fullt realistiskt vis skildrat livet på Gotland. Ville du alltså veta något om denna ö så säger fyra eller fem låtar med Smaklösa vida mer än 100 år av hembygdromantik i ord, bild och ton. Smaklösa anno 2012 lät för övrigt som de alltid har gjort. Befriande.

Medan vi tog det lite lugnt inne på serveringen äntrade 90-talets gotländska hip hop-hjältar Funkiga As scenen. Denna ensemble hade ju omkring 1994 en stor hit med låten ”Bira bira bärs” (som vissa oförtjänt trodde var en Just D-låt då den gick på radion) och som jag uppfattade det så hade de inte heller spelat ihop på många år men det verkade gå bra ändå. Lördagseftermiddag som det nu var så var publiken en smula loj men man kom förstås igång när man körde sin stora hit.

Vi cirkulerade och besökte bland annat en kommande skivbutik som hade smygpremiär samtidigt som proggarna Taco Psychosis äntrade scenen. En titt i min rulla över sedda konserter efteråt avslöjade att jag faktiskt hade sett denna orkester 2009. Då tyckte jag att det var oerhört bra men jag hade väl däremot glömt bort namnet. Man hade ändrat sound lite sedan senast och hade nu fått en ännu fläskigare ljudbild med inslag av Jethro Tull (flöjt). Efter denna uppvisning i ekvilibrism äntrade veteranerna Bäck Group scenen och de var väl även de enda som frångick det strikta schemat med 45 minuters konsert följt av 15 minuters meckande på scenen inför nästa akt då de spelade gott och väl över en timme. Även Bäck Group, med sin Chicago-blues, var sig befriande lika.

Det började faktiskt bli en aning kallt mot slutet av kvällen så det var riktigt skönt att det var två riktigt rockiga band som äntrade scenen därefter. A Friend of Harrys matade på med sin blandning av hardcore, hårdrock och funk och det var i sanning en konsert som gick undan, inte bara i tempo utan även tidsmässigt. Sedan avrundade våra gotländska hårdrockshjältar Stereo Generator (tvivelsutan ett av de gotländska band jag har sett flest gånger) scenen och vi bjöds på fet 70-talshårdrock med lite hårdare inslag. Ja, som de brukar låta, ungefär. Även om musikerna blir allt säkrare för var gång jag ser dem. Efter det började kylan bli ganska svår och delar av sällskapet var helt enkelt nöjda efter en heldag med festivalkänsla så vi återvände raskt till Visby City.

Allt som allt underbart roligt med detta evenemang som verkligen har framtiden för sig. Enda ”hotet” vore väl om Stureplan slutade att åka till Visby vecka 29. Men i så fall fick man väl döpa om festivalen till ”the Defeat of the Stockholmsvecka” och köra ändå…