En helg i juli 2012.

Man kan konstatera att saker och ting ibland inträffar i ett lite ojämnt tempo då det under långliga perioder inte händer mycket av vikt varefter det plötsligt sker saker slag i slag under en mycket kort tidsrymd. En sådan period hade nu Rootmoset, både i delar och i helhet, omkring första helgen i juli. Helgen inleddes med att undertecknad och Tomas gick på det nyöppnade Schenholms för att se Folkvagn all stars, d.v.s. den gotlandsfödde musikern Eric Palmqvist med vänner. För den som nu inte är extremt insatt i Visbys nöjesliv bör här inflikas att kaféet/restaurangen Schenholms under åren varit något av en institution i stadens historia. De ”gyllene åren” inträffade väl troligen omkring 1990 – 94 då det under ägarna Mårtens och PK:s regim huvudsakligen samlades personer från Gotlands subkulturer på detta etablissemang och man även kunde få se uppträdanden av exempelvis Teddybears eller Bob Hund jämte spännande lokala akter. Efter ett ägarbyte vid valborg 1994, samtidigt som många av de främsta profilerna flyttade från ön, kom Schenholms in i en svaghetsperiod som akut förvärrades med ett namnbyte och ett helt nytt klientel som började förpesta… förlåt, frekventera det anrika stället. Därefter lade man en period ned men återuppstod i slutet av 90-talet och gick in i åtminstone en silverera då många studenter nu hängde här tillsammans med en del av de gamla profilerna. Detta höll i sig tills det under andra halvan av 00-talet blev nedläggning och omvandling till något så var så hemskt så jag inte vill nämna det. Men under namnet Hammersmith öppnades Schenholms (som vi ju alla lär fortsätta säga ändå) på nytt 30 juni 2012 och vi ser med nöje fram emot nya kapitel i Visbys nöjeshistoria.

Saken var även den att det var på Schenholms som jag senast såg Folkvagn, vilket dock var… öhm, ett tag sedan. Det var närmare bestämt 5 november 1994. Sedan dess har, milt sagt, mycket hänt i de unga musikernas liv och Folkvagn har sedan dess ofta spelat på Gotland, även om många av medlemmarna annars bor i Stockholm, men då konserterna ofta ägt rum på sommaren och denna period därtill är lite hektisk så har det faktiskt inte fallit sig så att våra vägar har korsats sedan dess. Det kändes med andra ord lite surrealistiskt att nu se samma band på samma plats igen trots att ett dåtida spädbarn alltså hade hunnit bli myndigt sedan sist.

Förväntningarna var också höga då såväl gamla som nya profiler samlades fredagen 6 juli 2012. Bandet hade flaggat för att publiken skulle infinna sig i tid eftersom man faktiskt ämnade gå på scen vid ungefär den tidpunkt som angavs i annonseringen. Det gjorde man också, i stort sett. Allt som allt stod Folkvagn därefter på scen i gott och väl två timmar även om man tog en liten paus i mitten av konserten. Här serverades många goda sånger även både jag och Tomas kunde konstatera att vi nog skulle behöva gräva lite mer musikaliskt eftersom vi inte kände till väldigt många låtar. Under aftonen upplystes jag exempelvis om att den och den låten var skriven av Steve Forbert vilket jag annars inte hade haft en aning om. Mot slutet av konserten äntrade den långe gästartisten Niklas Sojde (annars känd som eminent Dean Martin-imitatör) scenen för att sjunga Neil Youngs ”Powderfinger” och senare serverades även Bruce Springsteen och annat som var lite mer känt för den allmänna publiken. Det var förmodligen ett utmattat band som gick av scenen då man verkligen hade bjudit till under timmarna två. Tomas och jag fortsatte senare ned till ytterligare nöjesetablissemang och kvällen blev i bokstavligaste mening ganska våt då vi upplevde både slagregn, åskväder och strömavbrott innan vi tog oss hem.

Dagen därpå samlades vi hos Kennet med sambo för att ha någon kombination av inflyttningsfest och försenat 40-årsfirande av eder ödmjuke. Eftersom vädergudarna höll sig stilla så blev det en oerhört trevlig eftermiddag med god samvaro, god mat, goda diskussioner och allt det där som hör tillvaron till. Senare under aftonen testade Tomas och jag ett par tävlingar på våra kamrater och vi hade därefter våra vanliga diskussioner om vad som är rimliga kunskapsnivåer i giss och vi kunde förstås enas om att det därmed svårighetsgrad är något alldeles förbannat svårt. Som av en händelse hamnade vi något efter midnatt framför TV:n där vi såg en Rolling Stones-konsert som var ungefär lika gammal som jag själv vilket ju var ganska passande i sammanhanget. Vår värd försökte därefter febrilt få in en konsert med CCR men medan det gick utmärkt med ljudet så valde tekniken att jäklas angående bildöverföringen. Något därefter upplöstes kalaset också så smått.

Om måndag kväll hade undertecknad, efter att ha haft samvaro med en annan trevlig veteran från Popgiss, hamnat på Hamnplan 5 för att se Papa Dee. Det här jag skriver nu låter kanske inte så rock’n’roll men då undertecknad vet att det kan vara lite småtråkigt att gå ensam på konserter, och i synnerhet då när artisten kan låta vänta på sig, så hade jag tagit med mig en bok för att fördriva eventuell dödtid. Följaktligen satt jag vid ett bord där man hade bra utsikt över scenen och åt lite medan jag läste en nyare Håkan Nesser. Och det var i efterhand en oerhörd tur att jag hade med mig litteratur eftersom det stod 21.00 på affischen och konserten inte började förrän vid 00.30.

Kvällens stora underhållning var dock när jag tittade upp i den så gott som folktomma restaurangsektionen och plötsligt såg en mörkhyad man med hatt som händelsevis råkade se mig rakt i ansiktet då han kom in. Det var givetvis artisten själv med hov som hade dykt upp. Därefter kunde jag sitta precis bredvid Papa Dee medan han i godan ro åt innan konserten. Eftersom jag inte är den som tränger mig på så låtsades jag vara väldigt intresserad av min bok (och förmodligen tyckte Papa Dee och hans vänner att jag var ett UFO, men det bjuder jag på) men jag lyssnade intensivt på allt som sades vid bordet. Exempelvis förklarade artisten (helt riktigt) för en ung väninna att Visby var jobbigt om somrarna och att man borde ha det lugnare än så om man skulle ha semester. Han förklarade för en annan i sällskapet att han ofta gjorde sina 400 avsnitt av ”P3 Rytm” live, vilket inte alltid var det lättaste (och det kan jag förstå). Senare underhöll han sällskapet med diverse historier om bisarra kollegor han mött och det var en del historier om hur drogberoende personer betedde sig. Dock hade jag inte otroligt bra koll på de artister herr Wahlgren talade om så det blev ingen riktigt smaskig information för min del. Han var för övrigt mycket rolig och väldigt vänlig mot personalen. Kort och gott en kille man gärna kunde ha suttit och snackat med.

Och detta var alltså det största utbyte jag hade av Papa Dee den kvällen. När han väl äntrade scenen så bjöds vi på en ganska exakt 32 minuter lång föreställning där han och hans jamaicanske medmusikant hann dra igenom cirka åtta låtar varav tre var från hans senaste album, en var den låt han nyligen framförde i melodifestivalen och resterande var några av hans största hits genom åren. Som gammalt proffs gjorde Papa Dee sitt jobb men det var inte mer heller. Å andra sidan var publiken relativt fåtalig och därtill ganska loj så jag kan delvis förstå honom. Får man dålig respons så kanske man inte direkt upplever att man behöver ta ut sig mer än nödvändigt. Det var med andra ord en ganska stor skillnad gentemot denne Papa Dee, som pliktskyldigt radade upp gamla hits, och den innovative och improviserande man jag såg för (nu var vi där igen) 20 år sedan.