Synten 1986

 

1986 var ett bra år för synten generellt men blev även lite av upptakten till de gyllene åren för det vi ibland kallade “råsynt” i Sverige. Inte minst Belgien stack ju ut under året. Laibach släppte 8 februari 1986 den mäktiga “Nova Akropola” som väl blev kulmen på deras tidiga period med eget material. Jag upptäckte själv merparten av dessa låtar på den ganska obskyra liveskivan “Occupied Europe 1985” där merparten av låtarna från denna skiva ingår. Mäktiga och nästan wagnerikanska nummer som titelspåret, “Vier Personen”, “Panorama”, “Drzava” och givetvis gruppens kultlåt “Die Liebe”. När gruppen kort därpå fick kontrakt med Mute skulle de även börja lätta upp sitt koncept genom att slänga in de personliga covers som de kommit att bli mest kända för. Men det är en senare historia.

Mest som kuriosa, och för att knyta ihop en lös tråd, nämner jag här Talk Talks fantastiska “The Colour of Spring” (17 februari 1986) vilket blir den sista platta med denna grupp som jag lär nämna här just för att Talk Talk faller utanför ramen. Även om gruppen fick agera förband till Depeche Mode 1986 så hade de med denna skiva, fylld till bredden med en brett orkestrerad och vemodig rockmusik, lämnat synten bakom sig. Det är dock en utmärkt skiva liksom uppföljarna “Spirit of Eden” (1988) och “Laughing Stock” (1991). Men jag misstänker att syntpubliken 1986 blev lite förvirrad inför bandets nya inkarnation.

En annan grupp som också genomgick en metamorfos detta år var Ministry som med skivan “Twitch” (12 mars 1986) tagit språnget från syntpop till någon form av lättare EBM. Gruppen hade skrivit på för skivbolaget Sire som förmodligen undrade vad de hade tagit sig an för band. Dock fick Ministry stanna på bolaget trots att de i mångt och mycket fick klara sig utan backning och marknadsföring de närmaste åren.

Ett av syntens hörnstenar kom händelsevis också detta år i form av Depeche Modes “Black Celebration” (17 mars 1986) som väl blev något av ett stilbilande album för den där mörka synten mittemellan syntpop och “råsynt”. Jag har visserligen talat med folk som tycker att gruppen här började spåra ur och bli lättsam medan andra tycker skivan är en klassiker. Det var tydligen en slitsam process då gruppen hösten 1985 speade in skivan med Gareth Jones och Daniel Miller som producenter men det blev ett antal låtar (titelspåret, “Stripped” och “A Question of Time” för att ta några exempel) som än idag är klassiker i gruppens repertoar. Även bonusspåret “But not Tonight” blev en hygglig hit i USA.

I den syntpopiga änden av skalan debuterade Pet Shop Boys med “Please” (24 mars 1986), en vecka efter “Black Celebration”. Gruppen hade harvat några år men fick till sist ett stort genombrott med singeln “West End Girls”. Den återfinns här med andra tidiga klassiker såsom “Two Divided by Zero”, “Opportunities”, “Love Comes Quickly” och särskilt den episka “Suburbia”. Min personliga favorit är dock den lite disiga balladen “Later Tonight” som är det första av flera exempel på vemodiga pärlor från popgruppen.

Jean-Michel Jarre gjorde efter ett par likgiltiga år en uppryckning med “Rendez-Vous” (1 april 1986) som är hans kanske bästa skiva sedan de två första. Stämningsfull instrumentalmusik. Det blev även en liveplatta kort därpå. Art of Noise dängde till med “In Visible Silence” (14 april 1986) som fortsätter där debuten slutade och innehåller låtar som “Opus 4”, “Paranoimia” och covern på “Peter Gunn Theme” (med Duane Eddy). Arty. April var överlag en hektisk månad för den lättsammare synten och Bronski Beat kom 28 april 1986 ut med “Truthdare Doubledare” med ny sångare och en stor hit i form av “Hit that perfect beat”.

En annan duo, i form av Erasure, debuterade med “Wonderland” (1 maj 1986). Jag har lyssnat rätt mycket på skivan över åren och är svårt förtjust i gruppens fjäderlätta och snygga syntpop. Jag älskar nästa varenda låt här med några höjdare som “Who Needs Love Like That”, “Reunion”, “Oh L'Amour” eller avslutande “Pistol”. Något helt annan följde några veckor senare med belgiska Neons Judgements “Mafu Cage” (19 maj 1986) och här var det ännu en grupp som väl sakta rörde sig bort från synten då skivan mer är svartrock. Albumet är för övrigt döpt efter en skräckfilm från 1978.

Alphaville, den tyska gruppen som haft så enorma framgångar med debuten “Forever Young” för två år sedan töjde även på sitt konceåt med uppföljaren “Afternoons in Utopia” (5 juni 1986) som innehåller en storslagen och brett arrangerad musik där kanske soundet mer än enskilda låtar imponerar på lyssnaren. Jimmy Sommerville från Bronski Beat debuterade under namnet Communards och skivan “Communards” (14 juli 1986) som innehåller allt från discocovers med hans typiska falsett till pianoballader med inspiration från klassisk musik.

Två mycket olika skivor kom med dagars mellanrum en bit in i december. Skinny Puppy släppte “Mind: The Perpetual Intercourse” (5 september 1986) där man matar på med ett hopkok av industri och EBM och med tonvikt på rytmerna. Det är åter en skiva jag kan närmast utan och innan och vi hör allt från de råa undergroundklassikerna “Stairs and Flowers” och “Dig it” till vackra ballader som “Love” (med de typiska klockspelsljuden). Inte musik för alla men en verklig audiell resa.

Något därpå kom Human League med den ganska lättsamma “Crash” (8 september 1986) där man jobbade med Janet Jackson-producenterna Jimmy Jam och Terry Lewis. En genomarbetad skiva men rätt fjärran från gruppens tidigare sound och medlemmarna vittnade senare om en hel del kulturkrockar.

Flera av 1985 år stora hjältar famlade lite överlag och A-ha:s “Scoundrel Days” (8 oktober 1986), Howard Jones “One to One” (13 oktober 1986) och Nik Kershaws “Radio Musicola” (20 oktober 1986) är väl inte direkt dåliga men ändå mer anonyma än albumen året innan. Jag gillar dock Nick Kershaws suggestiva “Violet to Blue”. Dock verkade vägen ner lika snabb som vägen upp för dessa herrar. Självaste Kraftwerk fick ett lite ljummet mottagande för “Electric Café” (27 oktober 1986) som tog fem år att färdigställa och omgärdades av bisarra (men osanna) historier om förlorade inspelningar, studiobränder, med mera.

Under året hade Ministry turnerat i USA med Front 242 och senare under året slogs sig Ministrys sångare Al Jourgensen kortvarigt ihop med Front 242:s trummis och bakgrundssångare (senare en av två försångare) Richard 23 tillsammans med belgaren Luc van Acker. Myten påstår att de i väntan på en sampler gick ut och krökade i Chicago och blev kallade för “Revolting Cocks” av en förargad ägare på en nattklubb va1rvid de använde detta som gruppnamn. Gruppens debut “Big Sexy Land” (november 1986) innehåller ett antal ganska aggressiva men enkla hårdsyntlåtar med råa rytmer och dito sång som väl blev ganska effektiva. Richard 23 har senare sagt att musiken blev så enkel för att man inte visste hur man skulle använda samplern klokt.

En långlivande grupp med ett ganska personligt sound, Hamburgs KMFDM, debuterade detta år med “What Do You Know, Deutschland?” (december 1986). Även om debuten kanske inte innehöll gruppens mest klassiska nummer så etablerade man tidigt sitt patenterade sound som påminner om ett lite syntigare Sisters of Mercy och med starka refränger och en hel del kvinnlig sång. Början på en lång karriär. Gruppens namn betyder för övrigt “Kein Mehrheit für die Mitleid” (ett grammatiskt felaktigt “ingen majoritet för medlidande”) och inte, som myten säger, “Kill Motherfucking Depeche Mode” även om gruppen själva parodierat detta rykte i en låt.

Under året kom även ett antal spännande skivor som jag inte klokt kunnat datera trots idoga försök till research. I osorterad ordning nämns de mest spännande nedan. DAF gjorde efter några tysta år comeback med “1^st Step to Heaven”, en englskspråkig skiva med lite lättare anslag. Ihågkommen för kultlåten “Brothers”.

Kanadensiska Front Line Assembly släppte under året demos (“Nerve War” och “Total Terror”) som senare kom ut som officiella skivor. Gruppen hade redan från början etablerat det sound som var typiskt för dem under deras första år (även om de senare skulle variera sig friskt) med en mörk och stämningsfull musik som ofta är instrumental och påminner mycket om filmmusik.

I Belgien släppte à;GRUMH... den mörka och hårda “No Way Out”. Brödraduon i Click Click släppte singeln “Scripglow” och albumet “Party Hate” med en musik som i sin “elakhet” påminner om de sena Nitzer Ebb. Mest betydande av de mer kultbetonade belgiska akterna var emellertid Antwerpen-duon The Klinik (bestående av Dirk Ivens på sång och Marc Verhaeghen på syntar. De båda, som länge arbetare i Antwerpens hamn, specialiserade sig på en enkel, långsam och avskalad EBM med mörka texter som gjorde stort intryck på lyssnaren (på gott och ont). Min syster beskrev en gång deras musik som “ond”. Detta år släppte man minialbumen “Melting Close” och “Walking With Shadows” samt maxisingeln “Pain and Pleasure”. Flera av dessa belgiska akter låg för övrigt på skivbolag som Antler-Subway eller Play it again Sam.

Tyska Moskwa TV gav ut singeln “Art of Fashion” (en slags tidig techno) som är värd att lyssna in. Och på tal om techno ska det även nämnas att det hände rätt mycket inom elektronisk musik i både Chicago och Detroit vid denna tid men detta faller kanske lite utanför syntramarna så jag ber att få återkomma.