Hårdrocken 1986

 

I boken “1001 plattor du måste höra innan du dör” så utnämns 1986 till det sämsta musikåret någonsin. Troligen är texten skriven av någon regelrätt åttiotalshatare som fäst sig vid ett mindre anta överproducerade album och ett par konstiga frisyrer. Eftersom jag själv köpte mina första LP:s just 1986 och merparten av dessa var hårdrock så är jag ju själv mycket partisk till årets fördel.

Först ut bland de skivor jag diskuterar detta år var Ozzy Osbournes “The Ultimate Sin” (24 januari 1986). Med Jake E Lee på gitarr har Ozzy här fått ett lite mer strömlinjeformat sound men det finns ändå en del låtar som är värda att komma ihåg såsom titelspåret, “Thank God for the Bomb” och givetvis den ganska storslagna “Shot in the Dark”. Nästan samtidigt släppte resterna av Black Sabbath skivan “Seventh Star” (28 januari 1986) och det var i sanning rester eftersom artisten som anges på skivan är “Black Sabbath featuring Tony Iommi”. Gitarristen ville släppa en soloskiva men skivbolaget vägrade släppa något där inte Black Sabbath nämndes på omslaget vilket alltså resulterade i att Iommi blev “featured” i sitt eget band. Kvar från det gamla bandet var bara keyboardisten Geoff Nichols men i övrigt var det kompetenta men med Black Sabbath tidigare icke associerade namn som Glenn Hughes (sång), Dave Spitz (bas) och Eric Singer (trummor). En ganska slätstruken hårdrocksplatta även om titelspåret är okej.

Det var lite av en ironi att det band som Ozzy sedan anlitade som förband under året släppte sitt tredje (och enligt många, däribland mig, bästa) album kort därpå. Metallica klippte till med “Master of Puppets” 3 mars 1986 och det är inte så mycket jag kan tillägga om denna massivt inflytelserika thrash-platta där det egentligen inte finns en dålig låt bland de åtta numren (“Battery”, “Master of Puppets”, “The Thing That Should Not Be”, “Welcome Home (Sanitarium)”, “Disposable Heroes”, “Leper Messiah”, “Orion” och “Damage Inc.”. Inte minst briljerar den snart döde Cliff Burton med sitt basspel och då inte minst på mäktiga instrumentallåten “Orion” som är en stor favorit för mig. Kanske hann Ozzy ångra att han anlitade ett förband som förmodligen spelade honom av scenen var och varannan kväll men Metallica fick i alla fall ett större genombrott detta år med en genuin klassiker.

Ett annat, mer kämpande, thrash-band var kanadensiska Voivod som släppte sitt andra album “Rrröööaaarrr” 14 mars 1986 och även om ljudbilden är lite klarare än på debuten så är det fortfarande ganska brötigt men det är en okej skiva som jag då och då ändå lyssnar på även om bandet hade sin mer intressanta tid framför sig.

Ett band som gjorde en snygg övergång detta år var Van Halen som efter sångaren David Lee Roths avhopp återkom med “5150” (24 mars 1986) och nu med Sammy Hagar på sång. “The Red Rocker” hade redan haft några framgångar i USA men var nog inte svårflirtar inför detta erbjudande. Han är inte lika yvig som Lee Roth (vare sig i sång eller framträdande) men han sjunger ändå kraftfullt och övertygande i nummer som inledande “Good Enough” (som får ange tonen) eller stora hiten “Why Can't This Be Love”. Nummer som “Dreams” eller “Love Walks in” visar att det i grunden bara rullar på för Van Halen som i fråga om instrumentering låter som de brukar.

Judas Priest gjorde en annan snygg övergång då de tog in lite syntar på i mina öron klassiska “Turbo” (7 april 1986) vars nummer dock bara något år senare blev synnerligen styvmoderligt behandlade på turnéerna (d.v.s. att de under många år inte spelades alls) och jag tycker inramningen (som aldrig tillåts ta överhanden) fungerar bra i det mäktiga titelspåret, “Locked in”, “Parental Guidance”, “Out in the Cold” eller “Hot for Love”. Faktiskt en Priest-skiva som ligger mig ganska varmt om hjärtat ännu många år senare i och med de effektiva låtarna och det lite modernare soundet.

En kort tid efter kom en av de där första LP:na som jag köpte i form av Accepts “Russian Roulette” (21 april 1986). Nummer som “Tv War”, “Aiming High” eller “Walking in the Shadow” sitter mer eller mindre i min ryggmärg och jag är knappast opartisk när jag skriver om denna platta som både kritiker och fans gett blandade omdömen men som för min del var den sista klassiska Accept-skivan på många år.

Sverige fick uppleva den första stora hårdrocksframgången på det internationella planet då Europe släppte “The Final Countdown” (26 maj 1986). De genomarbetade låtarna är givetvis ganska sönderspelade för vilken svensk som helst men om man nu försöker lyssna med nya öron så är det bara att erkänna att nummer som “Carrie”, “Rock the Night” eller “Cherokee” tillhör de bättre numren bland 80-talets mer melodiska och radiovänliga hårdrock. Mest uppmärksamhet fick givetvis det syntdrivna titelspåret som småningom fick gitarristen John Norum att hoppa av bandet och ersättas av Kee Marcello lagom då bandet verkligen kunde skörda framgångarna.

En något underskattad och bortglömd grupp från åttiotalet är utan tvivel Cinderella som LP-debuterade med “Night Songs” (9 juni 1986). Jag har själv nött och nött plattan men även om det inte är uselt så fastnar de lite bluespåverkade numren inte helt och hållet. Men jag gillar titelspåret även om nummer som “Nobody's Fool” blev mer omtyckta.

Någonting helt annat (och precis som Europe från Upplands-Väsby) kom dagen efter Cinderellas debut i och med Candlemass “Epicus Doomicus Metallicus” (10 juni 1986). Det blytunga bandet blev stilbildande då det gällde att lansera genren “Doom Metal” och i och med stämningsfulla nummer som “Solitude”. I Sverige vid den tiden definitivt ett band som, tillsammans med Bathory, hade ett mycket eget sound.

Thrash-banden duggade tätt detta år och ett av de som kom i kölvattnet av Metallica och Slayer (med flera) var Flotsam and Jetsam som släppte “Doomsday for the Deceiver” 4 juli 1986. I grunden låter nummer som “Hammerhead som ett lite snällare Metallica. Basisten Jason Newsted skrev alla texter men skulle under hösten 1986 lockas över till just Metallica .

David Lee Roth släppte 7 juli 1986 sin debut “Eat'em and Smile” som till stilen tar vid där EP:n “Crazy from the Heat” slutade. Även om merparten av låtarna är skrivna av Lee Roth och Steve Vai, hans gitarrist vid denna tid, så låter de ibland som om de vore covers på äldre nummer. Det är med andra ord rätt lite hårdrock över detta men desto mer klassisk showbiz.

Två veckor senare kom Motörhead med “Orgasmatron” (21 juli 1986) med sitt kanske mest helgjutna album sedan “Ace of Spades”. Inget nytt under solen men nummer som “Deaf Forever”, “Nothing Up My Sleeve”, “Dr Rock” samt titelspåret blev älskade konsertklassiker under många år framåt.

En rad för åttiotalet typiska album släpptes i övergången mellan sommar och höst. Först ut var glamrockarna Poison som släppte “Look What the Cat Dragged in” (2 augusti 1986) och fick en hit med halvballaden “Talk Dirty to Me”. Kort efter kom Bon Jovi med albumet “Slippery When Wet” (18 augusti 1986) och drämde till med en räcka av de mest klassiska radiohårdrockslåtarna under hela decenniet i och med “You Give Love a Band Name”, “Raise Your Hands”, “Wanted Dead or Alive” och särskilt maffiga “Living on a Prayer”. En skiva som mer eller mindre gjorde Bon Jovis namn.

Samma dag (24 september 1986) kom Ratt med “Dancing Undercover” som bjuder på ytterligare glamrock från detta fattigmans Mötley Crüe men samtidigt kom även Alice Coopers början till comeback med albumet “Constrictor” och hitsen “Teenage Frankenstein” och “He's Back (the Man Behind the Mask)”. Jag köpte skivan och hade ingen aning om att Alice Cooper var en “gammal” artist.

Megadeth följde upp sin något skakiga debut med den betydligt mer intressanta “Peace Sells... but Who's Buying?” (25 september 1988) där Dave Mustaine på ett snyggt sätt vävt ihop numren på delar av skivan. Hans lite hotfulla sång har här utvecklats mycket jämfört med debuten. Blev ett övertygande genombrott för hans band i hårdrocksvärlden.

Bara dagar senare kom Iron Maiden med “Somewhere in Time” (29 september 1986) där man precis som Judas Priest givit låtarna en ganska “syntig” inramning. Överlag en storslagen och fantastisk skiva som grep tag i mig ordentligt då den kom med det episka titelspåret, “Wasted Years”, “Sea of Madness” och “Heaven can Wait” (med effektiv körsång). Avslutas typiskt nog med en lång låt om Alexander den store.

Precis som Iron Maiden gick även Slayer ett i hårdrockskretsar stort genombrott men en klassiker detta år: “Reign in Blood” släpptes 20 oktober 1986. Den knappt 29 minuter långa skivan spelades in i en liten (och idag riven) studio i Los Angeles med Rick Rubin som producent och det lite avskallade och snabba soundet gick hem hos publiken. En kort stund hade Slayer närmast status som “världens snabbaste band” (de blev snart omkörda). De mest kända numren förblir inledande “Angel of Death” (om Dr Mengele) och det avslutande titelspåret med maffig gitarrslinga.

På tvärs med Slayer kom Stryper dagar efter med “To Hell With the Devil” (24 oktober 1986), en skiva som lät som andra glamrockskivor från denna tid med det undantaget att Stryper var djupt kristna. I slutet av månaden kom de mindre kristna W.A.S.P. med “Inside the Electric Cirkus” där de två mest kända låtarna typiskt nog är covers och resten är okej även om de börjat upprepa sig.

Det började samtidigt lossna för braslianska Sepultura som släppte den underproducerade men ändå intressanta “Morbid Visions” 10 november 1986. Samma månad kom även Kreator, ett annat band på väg mot något större, med “Pleasure to Kill”.

Tesla var ett band som jag länge stoppade in under andrasorteringen bland åttiotalets många hårdrocksband men när jag lyssnade på “Mechanical Resonance” (8 december 1986) så hörde jag till min förvåning ett antal låtar som jag faktiskt återvände till (“Little Suzie”, “Cover Queen”) då jag väl uppskattade det lite diskret Stones-påverkade soundet. Precis mot slutet av året gav Geffen ut EP:n “Live Like a Suicide” (16 december 1986) med den ganska okända Los Angeles-kvintetten Guns'n'Roses. Tanken var att skivan skulle föreställas vara en independent-produktion men det var alltså Geffen som låg bakom. Även “liveinspelningarna” på skivan är i grunden fejkade och plockade från andra konserter då bandet vid denna tid harvade på inför en småpublik. En kuriositet som väl kanske inte direkt avslöjar bandets kommande storhet.

Kiss gamle gitarrist Vinnie Vincent släppte under namnet “Vinnie Vincent Invasion” en skiva med samma namn där han i nummer som “Boyz Are gonna Rock” ångade på i partyhårdrocksstil. Bland övriga svenska hårdrockband fanns Treat som släppte “The Pleasure Principle” med ganska snäll hårdrock som förmodligen inspirerats av Europe och andra grupper i samma fålla.