Mellangiss 2025

 

Sent omsider kommer här en liten rapport från Mellangiss 2024 som ägde rum 29 mars. Dagen följde de sedvanliga rutinerna för min egen del. Tillsammans med Tomas och Kenneth blev det först en runda till Norra kyrkogården på förmiddagen för lite blommor till Kjelle. Traditioner ändras över åren. Därefter åkte vi till Jessens för lite föda (pasta för merparten av oss som vanligt) och någon öl innan Hanna anslöt sig och vi tog promenaden längs ”ärans väg” ner till Donner Event.

Det blir egentligen bara lite nedslag i tävlinge utifrån min lilla synvinkel. Det väloljade maskineriet, i år med sju arrangörer, började förstås punktligt efter de sedvanliga öppninganförandena. Tomas och Hanna låg på under tävlingen med mig och Kenneth som lite backlinje. Totalt delades det ut 15 blad med fyra kategorier på. Redan på första bladet blev jag lättad då jag värkte fram They Might Be Giants fast jag var övertygad om att det var en annan grupp (först ikväll när jag skriver detta räknade jag ut att det var That Petrol Emotion jag tänkte på, varför vet jag inte).

Man blir även glad när man tar en gammal raplåt från 2014 (”My House” med Flo Rida) och känner sig riktgit nere med Kidsen. På ett blad med kvinnliga artister låg mina lagkamrater på och jag behövde inte bidra särskilt mycket där. Trots min allmänt kända antipati tog jag otroligt nog två låtar i den kategorin (Loretta Lynn och den där Buck Owens vars ”Act Naturally” Beatles spelade in men det satt långt inne). Dock var det annars Hanna, vår lagmedlem som tagit sig an countryn, som satte en del där.

Kategorin om skivbolaget Creation spikade vi. Bland arrangörerna utmärkte sig särskilt min gamle gymnasiepolare Eric Wennström med en del roliga anekdoter och annat även om de flesta i staben då och då fick komma till tals. Som vanligt stökade vi till det lite med covers och blandade ihop lite grupper. Sådant händer. Efter kvällsmat där jag närmast åt för mycket (kring blad åtta) så ångade vi så vidare.

Rörde till det lite i en discokategori men satte Flogging Molly i en fyllekategori, dock. Kom inte ihåg vad gruppen Imagination (med låten ”Illusion” hette). En av arrangörerna lovade 500 spänn till den som tog artisten Lena Conradsson. Tror flera lag gjorde det men vet inte hur det gick av. Det kom kategorier inom geografi och One hit Wonders. Senare satte Hanna som troligen en av få tävlande Doves i kategorin ”Djur”. Vi fick en kategori med alla utvikningstjejer från 80-talet som vi satte förutom en Jaki Graham som vi aldrig hade hört talas om (enligt en väl insatt gissare en artist med en känd låt men just den fick vi inte höra).

Vid något senare tillfälle var jag själv glad över att få höra Moka Efti Orchestra från ”Babylon Berlin” i kategorin ”Östersjön” och vi hade även roligt med ”progressivt” (där Hanna satte Tool blixtsnabbt). Det blev musik från 2016 och vi hade alla glömt Mike Posner men kunde värka fran Selena Gomez. Kändes även kul att få ta en låt med Feven i kategorin ”gammal hip hop” (allt efter 2000 är dock modernt för mig). Med 27-klubben hade vi inga problem och särskilt Tomas och Kenneth kunde bara luta sig tillbaka och ösa ur sig svar.

Mot slutet var det dock oerhört jämt i toppen och enligt senare uppgifter var det en Machine Head-låt som avgjorde så att legendariska veteranerna Dr Zoom åter vann en Mellangiss-seger med 299 poäng mot 298 för tvåan i Nine Inch Snails. Det blev lite cirkulerande på slutet men efter omkring 10 timmars giss var vi dock trötta och skingrades snabbt efteråt. Hanna och Tomas tog sina cyklar och jag och Kennet tog en taxi och mötte bekanta som var på väg ner på stan och undrade vart vi var på väg... åter ett välorganiserat men lite långt giss där vi även fick höra en massa bra musik på vägen och där vi hade riktigt roligt trots att vi nog hamnade på en tjugonde plats sådär...

Hårdrocken 1986

 

I boken “1001 plattor du måste höra innan du dör” så utnämns 1986 till det sämsta musikåret någonsin. Troligen är texten skriven av någon regelrätt åttiotalshatare som fäst sig vid ett mindre anta överproducerade album och ett par konstiga frisyrer. Eftersom jag själv köpte mina första LP:s just 1986 och merparten av dessa var hårdrock så är jag ju själv mycket partisk till årets fördel.

Först ut bland de skivor jag diskuterar detta år var Ozzy Osbournes “The Ultimate Sin” (24 januari 1986). Med Jake E Lee på gitarr har Ozzy här fått ett lite mer strömlinjeformat sound men det finns ändå en del låtar som är värda att komma ihåg såsom titelspåret, “Thank God for the Bomb” och givetvis den ganska storslagna “Shot in the Dark”. Nästan samtidigt släppte resterna av Black Sabbath skivan “Seventh Star” (28 januari 1986) och det var i sanning rester eftersom artisten som anges på skivan är “Black Sabbath featuring Tony Iommi”. Gitarristen ville släppa en soloskiva men skivbolaget vägrade släppa något där inte Black Sabbath nämndes på omslaget vilket alltså resulterade i att Iommi blev “featured” i sitt eget band. Kvar från det gamla bandet var bara keyboardisten Geoff Nichols men i övrigt var det kompetenta men med Black Sabbath tidigare icke associerade namn som Glenn Hughes (sång), Dave Spitz (bas) och Eric Singer (trummor). En ganska slätstruken hårdrocksplatta även om titelspåret är okej.

Det var lite av en ironi att det band som Ozzy sedan anlitade som förband under året släppte sitt tredje (och enligt många, däribland mig, bästa) album kort därpå. Metallica klippte till med “Master of Puppets” 3 mars 1986 och det är inte så mycket jag kan tillägga om denna massivt inflytelserika thrash-platta där det egentligen inte finns en dålig låt bland de åtta numren (“Battery”, “Master of Puppets”, “The Thing That Should Not Be”, “Welcome Home (Sanitarium)”, “Disposable Heroes”, “Leper Messiah”, “Orion” och “Damage Inc.”. Inte minst briljerar den snart döde Cliff Burton med sitt basspel och då inte minst på mäktiga instrumentallåten “Orion” som är en stor favorit för mig. Kanske hann Ozzy ångra att han anlitade ett förband som förmodligen spelade honom av scenen var och varannan kväll men Metallica fick i alla fall ett större genombrott detta år med en genuin klassiker.

Ett annat, mer kämpande, thrash-band var kanadensiska Voivod som släppte sitt andra album “Rrröööaaarrr” 14 mars 1986 och även om ljudbilden är lite klarare än på debuten så är det fortfarande ganska brötigt men det är en okej skiva som jag då och då ändå lyssnar på även om bandet hade sin mer intressanta tid framför sig.

Ett band som gjorde en snygg övergång detta år var Van Halen som efter sångaren David Lee Roths avhopp återkom med “5150” (24 mars 1986) och nu med Sammy Hagar på sång. “The Red Rocker” hade redan haft några framgångar i USA men var nog inte svårflirtar inför detta erbjudande. Han är inte lika yvig som Lee Roth (vare sig i sång eller framträdande) men han sjunger ändå kraftfullt och övertygande i nummer som inledande “Good Enough” (som får ange tonen) eller stora hiten “Why Can't This Be Love”. Nummer som “Dreams” eller “Love Walks in” visar att det i grunden bara rullar på för Van Halen som i fråga om instrumentering låter som de brukar.

Judas Priest gjorde en annan snygg övergång då de tog in lite syntar på i mina öron klassiska “Turbo” (7 april 1986) vars nummer dock bara något år senare blev synnerligen styvmoderligt behandlade på turnéerna (d.v.s. att de under många år inte spelades alls) och jag tycker inramningen (som aldrig tillåts ta överhanden) fungerar bra i det mäktiga titelspåret, “Locked in”, “Parental Guidance”, “Out in the Cold” eller “Hot for Love”. Faktiskt en Priest-skiva som ligger mig ganska varmt om hjärtat ännu många år senare i och med de effektiva låtarna och det lite modernare soundet.

En kort tid efter kom en av de där första LP:na som jag köpte i form av Accepts “Russian Roulette” (21 april 1986). Nummer som “Tv War”, “Aiming High” eller “Walking in the Shadow” sitter mer eller mindre i min ryggmärg och jag är knappast opartisk när jag skriver om denna platta som både kritiker och fans gett blandade omdömen men som för min del var den sista klassiska Accept-skivan på många år.

Sverige fick uppleva den första stora hårdrocksframgången på det internationella planet då Europe släppte “The Final Countdown” (26 maj 1986). De genomarbetade låtarna är givetvis ganska sönderspelade för vilken svensk som helst men om man nu försöker lyssna med nya öron så är det bara att erkänna att nummer som “Carrie”, “Rock the Night” eller “Cherokee” tillhör de bättre numren bland 80-talets mer melodiska och radiovänliga hårdrock. Mest uppmärksamhet fick givetvis det syntdrivna titelspåret som småningom fick gitarristen John Norum att hoppa av bandet och ersättas av Kee Marcello lagom då bandet verkligen kunde skörda framgångarna.

En något underskattad och bortglömd grupp från åttiotalet är utan tvivel Cinderella som LP-debuterade med “Night Songs” (9 juni 1986). Jag har själv nött och nött plattan men även om det inte är uselt så fastnar de lite bluespåverkade numren inte helt och hållet. Men jag gillar titelspåret även om nummer som “Nobody's Fool” blev mer omtyckta.

Någonting helt annat (och precis som Europe från Upplands-Väsby) kom dagen efter Cinderellas debut i och med Candlemass “Epicus Doomicus Metallicus” (10 juni 1986). Det blytunga bandet blev stilbildande då det gällde att lansera genren “Doom Metal” och i och med stämningsfulla nummer som “Solitude”. I Sverige vid den tiden definitivt ett band som, tillsammans med Bathory, hade ett mycket eget sound.

Thrash-banden duggade tätt detta år och ett av de som kom i kölvattnet av Metallica och Slayer (med flera) var Flotsam and Jetsam som släppte “Doomsday for the Deceiver” 4 juli 1986. I grunden låter nummer som “Hammerhead som ett lite snällare Metallica. Basisten Jason Newsted skrev alla texter men skulle under hösten 1986 lockas över till just Metallica .

David Lee Roth släppte 7 juli 1986 sin debut “Eat'em and Smile” som till stilen tar vid där EP:n “Crazy from the Heat” slutade. Även om merparten av låtarna är skrivna av Lee Roth och Steve Vai, hans gitarrist vid denna tid, så låter de ibland som om de vore covers på äldre nummer. Det är med andra ord rätt lite hårdrock över detta men desto mer klassisk showbiz.

Två veckor senare kom Motörhead med “Orgasmatron” (21 juli 1986) med sitt kanske mest helgjutna album sedan “Ace of Spades”. Inget nytt under solen men nummer som “Deaf Forever”, “Nothing Up My Sleeve”, “Dr Rock” samt titelspåret blev älskade konsertklassiker under många år framåt.

En rad för åttiotalet typiska album släpptes i övergången mellan sommar och höst. Först ut var glamrockarna Poison som släppte “Look What the Cat Dragged in” (2 augusti 1986) och fick en hit med halvballaden “Talk Dirty to Me”. Kort efter kom Bon Jovi med albumet “Slippery When Wet” (18 augusti 1986) och drämde till med en räcka av de mest klassiska radiohårdrockslåtarna under hela decenniet i och med “You Give Love a Band Name”, “Raise Your Hands”, “Wanted Dead or Alive” och särskilt maffiga “Living on a Prayer”. En skiva som mer eller mindre gjorde Bon Jovis namn.

Samma dag (24 september 1986) kom Ratt med “Dancing Undercover” som bjuder på ytterligare glamrock från detta fattigmans Mötley Crüe men samtidigt kom även Alice Coopers början till comeback med albumet “Constrictor” och hitsen “Teenage Frankenstein” och “He's Back (the Man Behind the Mask)”. Jag köpte skivan och hade ingen aning om att Alice Cooper var en “gammal” artist.

Megadeth följde upp sin något skakiga debut med den betydligt mer intressanta “Peace Sells... but Who's Buying?” (25 september 1988) där Dave Mustaine på ett snyggt sätt vävt ihop numren på delar av skivan. Hans lite hotfulla sång har här utvecklats mycket jämfört med debuten. Blev ett övertygande genombrott för hans band i hårdrocksvärlden.

Bara dagar senare kom Iron Maiden med “Somewhere in Time” (29 september 1986) där man precis som Judas Priest givit låtarna en ganska “syntig” inramning. Överlag en storslagen och fantastisk skiva som grep tag i mig ordentligt då den kom med det episka titelspåret, “Wasted Years”, “Sea of Madness” och “Heaven can Wait” (med effektiv körsång). Avslutas typiskt nog med en lång låt om Alexander den store.

Precis som Iron Maiden gick även Slayer ett i hårdrockskretsar stort genombrott men en klassiker detta år: “Reign in Blood” släpptes 20 oktober 1986. Den knappt 29 minuter långa skivan spelades in i en liten (och idag riven) studio i Los Angeles med Rick Rubin som producent och det lite avskallade och snabba soundet gick hem hos publiken. En kort stund hade Slayer närmast status som “världens snabbaste band” (de blev snart omkörda). De mest kända numren förblir inledande “Angel of Death” (om Dr Mengele) och det avslutande titelspåret med maffig gitarrslinga.

På tvärs med Slayer kom Stryper dagar efter med “To Hell With the Devil” (24 oktober 1986), en skiva som lät som andra glamrockskivor från denna tid med det undantaget att Stryper var djupt kristna. I slutet av månaden kom de mindre kristna W.A.S.P. med “Inside the Electric Cirkus” där de två mest kända låtarna typiskt nog är covers och resten är okej även om de börjat upprepa sig.

Det började samtidigt lossna för braslianska Sepultura som släppte den underproducerade men ändå intressanta “Morbid Visions” 10 november 1986. Samma månad kom även Kreator, ett annat band på väg mot något större, med “Pleasure to Kill”.

Tesla var ett band som jag länge stoppade in under andrasorteringen bland åttiotalets många hårdrocksband men när jag lyssnade på “Mechanical Resonance” (8 december 1986) så hörde jag till min förvåning ett antal låtar som jag faktiskt återvände till (“Little Suzie”, “Cover Queen”) då jag väl uppskattade det lite diskret Stones-påverkade soundet. Precis mot slutet av året gav Geffen ut EP:n “Live Like a Suicide” (16 december 1986) med den ganska okända Los Angeles-kvintetten Guns'n'Roses. Tanken var att skivan skulle föreställas vara en independent-produktion men det var alltså Geffen som låg bakom. Även “liveinspelningarna” på skivan är i grunden fejkade och plockade från andra konserter då bandet vid denna tid harvade på inför en småpublik. En kuriositet som väl kanske inte direkt avslöjar bandets kommande storhet.

Kiss gamle gitarrist Vinnie Vincent släppte under namnet “Vinnie Vincent Invasion” en skiva med samma namn där han i nummer som “Boyz Are gonna Rock” ångade på i partyhårdrocksstil. Bland övriga svenska hårdrockband fanns Treat som släppte “The Pleasure Principle” med ganska snäll hårdrock som förmodligen inspirerats av Europe och andra grupper i samma fålla.

Synten 1985

 

Mot mitten av 80-talet börjar termen “synt” bli just så problematisk som den är i och med musikens helt sanslösa spännvidd. Men nu är detta skrivet ur svensk synvinkel så synt får det bli. Jag kommer göra en kronologi men får sedan avsluta med album där jag saknar exakt datum (trots god research).

Yello släppte 29 januari 1985 albumet “Stella” där de tuffar på i god stil med exempelvis hiten “Oh Yeah” som väl är ännu en av de här låtarna som sammanfattar Yellos speciella sound. Någonting helt annat inom synt släpptes närmare en månad senare då mäktiga Tears for Fears gav ut sin lika mäktiga “Songs from the Big Chair” (25 februari 1985). Med storslagna nummer som “Shout” (den första låt jag hörde med gruppen) och särskilt “Everybody Wants to Rule the World” säkrade Tears for Fears framgången och skulle sedan hinna ändra sig rejält med 1989 års nypsykedeliska “The Seeds of Love” som väl även förde ut dem från synthscenen.

Howard Jones seglade mest vidare på framgångsvågen detta år i och med “Dream into Action” (11 mars 1985) som innehöll dunderhits som “Things Can Only Get Better” “Look Mama” och “Like to Get to Know You Well” samt ytterligare fina låtar. Faktiskt en strålare skiva i den lättare änden av skalan som håller fint än idag. Ännu lättare blev det i och med Modern Talkings “The First Album” (1 april 1985) där man med hiten “You're My Heart, You're My Soul” inledde en rad storhits även om man med en gång hittade sin formel och sedan i stort sett aldrig avvek från den. Detta märktes redan på det andra albumet gruppen släppte detta år, “Let's Talk About Love” (14 oktober 1985).

Den Jugoslaviska gruppen Laibach, som ständigt trakasserats av den annars jämförelsevis liberala kommuniststaten sedan grundadet 1980, var ytterst aktiva på skivfronten detta år och hann med ett par album och flera singlar. Först ut var självtitulerade “Laibach” (27 april 1985) som snabbt följdes av “Rekapitulacija 1980 – 85” (9 maj 1985). Medan den senare skivan alltså innehåller äldre låtar med en mer industriell karaktär (dock mer monotoni än oljud om man jämför med flera tongivande äldre industrigrupper) så innehåller den riktiga debuten ett antal storslagna låtar som ändå anger tonen. Nummer som “Brat Moj” eller “Panorama” är ändå igenkänliga för senare fanns. Ofta sjunger man här på serbokrotatiska och ibland på vad som förefaller vara italienska eller tyska.

Depeche Mode släppte inget album detta år men dock två singlar varav åtminstone den ena blivit en klassiker i deras repertoar. Först ut var “Shake the Disease” (29 april 1985) som både jag och flera med mig nämnt som gruppens bästa låt någonsin med sin storslagna och sorgset romantiska refräng som fungerade väl på de arenor dit gruppen med stormsteg var på väg. Singeln följdes upp av “It's Called a Heart” (16 september 1985), en låt som blev mindre älskad av publiken och rentav hatad av bandet själva som ansåg den som bland det sämsta de gjort. Man körde den live på turnén 1986 men aldrig därefter medan “Shake the Disease” blev betydligt mer långlivad på scen.

En slags hårdpumpande och uppdaterad disco bjöd Dead or Alive på med “Youthquake” (3 maj 1985) och superhiten “You Spin Me Round”. Gruppen figurerade flitigt i tonårspressen vid denna tid men de överträffades lätt och ledigt av norska A-ha vilka släppte debuten “Hunting High and Low” 10 juni 1985. Låten “Take on Me” med sin tecknade video kom ju att leva ett liv på egen hand och gjorde gruppen till superstjärnor. Även titelspåret och “The Sun Always Shines on TV” blev stora hits men så här i efterhand kan jag väl konstatera att de artiga norrmännen i A-ha troligen var lite för välartade för att bli de här riktiga “profilerna” och även om det blev fler framgångar så nådde de aldrig upp till debutens nivå. Samma dag som A-ha släppte sin storsäljare kom Scritti Politti med “Cupid and Psych 85” (10 juni 1985). Jag vet att skivan varit med i flera bästalistor men ärligt talat är musiken här lite för dämpad för att jag ens ska orka ta notis om den. Jag har inget emot det finpolerade men det kan bli FÖR mycket av den varan med.

Något jag gillade betydligt mer vad tyska gruppen Propagandas “A Secret Wish” (1 juli 1985) där vi hör Ralf Dörper från Die Krupps med ytterligare medarbetare såsom sångerska Susanne Freytag. Man hade vissa framgångar med halvhårda/halvlätta synthlåtar som “Dr Mabuse” och jag gillar givetvis detta germanska band som körde på några år innan Dörper återvände till Die Krupps. Samma månad, och lite i samma division släppte Cabaret Voltaire “Drinking Gasoline” (22 juli 1985) som innehåller skojig och stundtals stunsig musik som rört sig rätt långt från gruppens industriella rötter. Gruppen följde sedan upp detta album med “The Cocant, the Sword and the Arm of the Lord” (14 oktober 1985) som låter lite som ett Art of Noise med hårdare inslag.

En mycket stark och spännande debut kom från Skinny Puppy i och med “Bites” (augusti 1985). Gruppen hade släppt mini-albumet “Remission” året innan men blommade här ut och tog stormsteg jämfört med den ändå ganska traditionella debuten (i alla fall traditionell för att vara denna grupp). Med klassiker som “Assimilate” eller “The Choke” och råa nummer som “Ice Breaker” och “Last Call” karvade Skinny Puppy snabbt ut en nisch i gränslandet mellan EBM och industri och hård synth i största allmänhet. Överlag en skiva som jag ännu lyssnar ganska mycket på.

Lika mäktig är Einstürzenede Neubautens dittills mest fullgångna skiva, “Halber Mensch” (2 september 1985) med klassikern “Yü-Güng” som överlag blivit något av en signaturmelodi för gruppens tidiga år. Dock allt som allt en mycket spännande skiva med intressanta klanger och ljudexperiment men ändå betydligt mer lättsmält än gruppens tidigare alster.

En riktigt stark skiva i den lättare änden på skalan är Blancmange med sin “Believe You Me” (11 oktober 1985). Jag rekommenderar lyssnaren att höra på skiva från början till slut och då gärna två eller tre gånger. Mycket genomarbetad skiva från en grupp jag mest betraktade som “några i högen” innan dess.

Sist på året kom gruppen Psyche, likt Skinny Puppy från Vancouver, med “Insomnia Threatre” (23 november 1985) som är en rätt blek historia inom den lite hårdare och mer experimentella synten.

Ett stort antal skivor där jag inte har datum utöver att de utkom 1985 släpptes också och här kommer ett axplock i icke sorterad ordning.

Vangelis släppte “Invisible Connections” där han fortsätter på en spännande och lite experimentell linje som gör skivan mer än väl värd att lyssna in sig på.

Brittiske Paul Hardcastle, känd för hiten “19” släppte hela tre album under året i form av “Zero One”, “Rain Forests” och “Paul Hardcastle” vilka i mångt och mycket innehåller en breakdanceinspirerad elektronisk musik där hiten (som också är med) inte alltid är representativ för Hardcastles sound.

De kommande brittiska sensationerna detta år var annars Nitzer Ebb som dock bara släppte singlarna “Isn't it Funny How Your Body Work” och “Warzaw Ghetto” vilka väl gick något under radarna förutom i de kretsar som älskade just “råsynt”. Kraftigt inspirerade av DAF och Die Krupps gjorde Nitzer en agressiv och minimalistisk synt med Douglas McCarthys fantastiska sång i förgrunden.

Annars vällde det fram spännande grupper från Belgien detta år. À:Grumh... släppte den ganska skitiga maxin “Mix Yourself” medan Neon Judgement släppte LP:n “MBIH” som innehåller en form av mörk synthrock. Lite liknande tongångar men dock mer synthiga hittade man även hos A Split Seconds LP “Stained Impressions”. Annars var ju de belgiska flaggskeppen från detta år Klinik (eller The Klinik, namnet varierar) som släppte den närmast ondskefullt minimalistiska “Sabotage” med bland annat liveinspelningar från Norge(!). Här finns ett par klassiker inom genren i form av “Hours and Hours” och “Brain Samage”. Front 242 släppte även maxin “Politics of Pressure” med idel klassiker i form av “Don't Crash”, “Funkhadaffi”, “Kommando Remix” och “No Shuffle”, nummer som gruppen fick köra live till dess de lade av i januari 2025. Mycket imponerande.

Märkligt nog fick Sverige detta år en synnerligen färdigutvecklad syntgrupp i och med NASA och skivan “Power of the Century”. Gruppen hade rentav vissa frangångar på radion med nummer som “Paula” och “Stockholmssommar”. Idag tämligen bortglömda men på den tiden något som kunde ha blivit större.

I västra Tyskland fortsatte intressant musik strömma fram i form av Moskwa TV från Frankfurt som med “Dynamics and Discipline” bjöd på en form av tidig techno även om det väl vid denna tid mest skulle ha kvalat in som “råsynt” enligt många svenskar. Die Krupps puttrade på utan Ralph Dörper (se ovan) med en betydligt mer lättsmält musik på “Entering die Arena”. Musiken rätt hurtig men ändå okej.

Parallellt med Laibach fanns även Borghesia i den slovenska delen av Jugoslavien och denna duo släppte den experimentella men lite dämpade “Ljubav Je Hladnija o Smrti” (“Kärlek är kallare än döden”) detta år.

Allt som allt ett år då den undergroundbaserade hårdsynthen nu rusade fram på bred front och mot nya höjder.