Popgissfinalen 2018

Så nalkades den stora dagen, d.v.s. Popgissfinalen 2018. Vi var laddade. Alla genomgick sina ritualer. De skickas sms, det ringdes och vem som åkte med vem och vem som tog sig dit hur och så vidare. Vädret var fint och det var en eftermiddag då alla var lyckliga.

Vi anländer. Tävlingen brakar igång på utsatt tid även om det stråk av mörker drog genom salen då Örjan berättade att ett lag hade misstänkts för fusk varvid vi alla uppmanades att vara lite noga med exakt när vi gick på toaletten och hur många mobiler vi hade med oss.

Sedan kom musiken.

Och allt gick åt helvete.

Eller, nej. Inte riktigt. Det började rentav riktigt bra med att vi satte 23 av 25 intron och särskilt Kjelle var alldeles överdjävla på hugget. Kennet tog Saxons "Wheels of Steel" långt innan undertecknad trots att jag hade hört på den så sent som i veckan.

Men sedan. Visst fanns det ljusglimtar såsom att vi satt gamla kultartisten "Blomman" på 70-talet eller att Snoop Doggy Doggs "Gin and juice", en låt jag inte hört förrän i veckan som gick, spelades (varvid jag även kom ihåg den, trots att vi nu talar om modern hip hop). Tomas satte Monostar på intro och Kjelle klippte Doro. Kjelle satte saker som Meredith Brooks och Tomas sådant som Lords of the New Church och tag mig fan om inte just den Chris Andrews-låt som Kennet pratade om för tre veckor sedan kom så att han kunde få klippa den. Man spelar just den låt med Gang of Four som jag kanske kan bäst av alla. Men där var även extremt mycket slarv, otur och stolpar ut. När äntligen ett obskyrt belgiskt EBM-band som Neon Judgement spelas så skriver jag istället ett annat obskyrt belgiskt EBM-band (Cassandra Complex).

Kort och gott är vi jämndåliga, som Kjelle sade efteråt. Vi minns inte vem som gjorde "Speedy Gonzalez" (Pat Boone) eller "Harlem Shuffle" (Bob & Earl). Vi skriver "Monochromes" istället för "Monotones". Kennet nämner The Knack men vi skriver det inte. Eddie and the Hot Rods skriver vi på fel ställe. Okej, vi sätter Ice MC men stunden senare blåser vi Stereolab. Att vi tar Silverbullit är ren tur. Vi känner inte igen Hot Chip, trots att jag borde kunna dem. Vi blåser ta mig fan Johnny Thunders "Born to Lose" på andra vändan med intron!! Vi skriver Faith no More istället för Commodores på "Easy" och Frank Sinatra på Dean Martin. Vi tar dock äntligen Nicky Minaj på det faktum att jag till sist lär mig hennes lite märkliga staccato-utbrott. Ja, det är en hel del vi tar men mest minns jag alla dessa missar, slarvigheter och för snabba svar. Vid åtminstone något tillfälle byter vi ut ett svar (Mando Diao mot Money Brothers fast det första är rätt).

Kort och gott dalar vi stadigt och är femma, sjua, åtta för att till sist helt ramla ut ur tio i topp medan favoritlagen drar ifrån. Och då är vi ändå mer seriösa och fokuserade än någonsin tidigare. Men ändå vill det sig inte. När resultaten presenteras efter nio timmars gissande så är vi på en förnedrande tolfteplats och just då är det ingen särskilt kul stund för Rootmoset. Kjelle går direkt hem. Hamnar med resterande i gänget på efterfesten där folk dansar och har kul medan jag mest står i ett hörn med Kennet och känner mig miserabel varefter jag går hem. Var deprimerad hela söndagen.

Vår skrala insats ska förstås inte skymma det faktum att Popgiss 2018 var en mycket bra och proffsigt genomförd tillställning och att allt gick som smort. Blev bara lite smolk i bägaren då vi gick så rejält på pumpen i finalen att vi tydligen inte (just nu i alla fall) ens är tio-i-topp-material längre. Men efter 20 år är vi lyckligtvis rätt bra även på att hantera motgångar. Så vi kommer igen. Tillbaka till ritbordet, helt enkelt. Hur det blir vet jag inte än. Men alla trogna läsare lär få veta.