Popens Stephen Spielbergs.

NOTA BENE: Denna essä kommer vid ett par tillfällen att omnämna Ace of Base. Ni har blivit varnade.

För några år sedan klämde arrangörerna på ett mellangiss till med ABBA-tema. Det var ett lika överraskande som genialt drag eftersom det nog sällan muttrats, jämrats och svurits så mycket kring borden som den gången. Uppdraget var egentligen enkelt: ta ett antal ABBA-låtar och passa in dem på rätt LP samt uppge vilket år nämnda LP kom ut. Hade det gällt t.ex. Beatles, Stones, Bowie, m.fl. hade jag till och med kunnat dunka in b-sidor på singlar och i några fall inte bara år utan exakta releasedatum. Men nu gällde det som sagt ABBA. Jag och min medtävlare blåste denna uppgift rejält. Och allt det här visste givetvis de listiga arrangörerna.

Och varför är det så? För givetvis är ABBA inte en grupp som förekommit särdeles flitigt (läs: inte alls) på våra rootmos-möten. Jag är osäker på om någon i vår lilla krets lyssnar seriöst på den storsäljande kvartetten. Personligen kan jag tycka musiken ofta är lite väl inställsam och smetig och nummer som "Honey, Honey" och "I Do, I Do, I Do" tangerar dansband (och den senare spelades väl även in av Ingmar Nordströms, gruppen med 36 saxofoner).

Men beror ABBA:s frånvaro i Popgiss-sammanhang enbart på att många inte lyssnar på den typen av musik? Nej, det tror jag inte. För några år sedan (nu kommer det) så skrev någon mindre vetande journalist att man verkligen inte kunde jämföra Ace of Base (ouch) med ABBA eftersom (fritt citerat) "de inte alls var lika intressanta personer". Musikaliskt kan det nog stämma eftersom ABBA trots allt varierade sig medan As med bas odlade sin österrikiska reggae i låt efter låt. Men sen kommer man till det här med personligheterna. Säga vad man vill, men kvartetten från Götet kunde ändå ståta med en gammal nynazist (som givetvis aldrig ägnat sig åt sådant, nej då) och att en av sångerskorna blev överfallen i hemmet av ett psyko.

Vad gäller ABBA lär vi aldrig få se en platta med titeln "Benny/Bjorn was a nazi". Lyckligtvis. Och det är just sådana här saker som gör att ABBA är så frånvarande i musiknördiga sammanhang. För några år sedan skulle någon slaskjournalist skriva en "skandalbok" om ABBA. Det värsta han lyckades gräva fram var att tjejerna slagits, därtill med guldskivor. Det var det absolut rockigaste han kunde gräva fram.

På så vis kan man ibland undra om det verkligen fanns en kvartett vid namn ABBA eller om låtarna faktiskt skrev sig själva på något konstigt vis. ABBA nämns aldrig av några kritiker som annars kan frossa i Stones, Dylan, diverse punk och grunge. Tji ABBA. Inga av de stora musikskribenterna ägnar sig åt att skriva "den definitiva boken om ABBA". Und so weiter. I en av de få artiklarna jag faktiskt hittat om gruppen (i tidningen Pop kring 1994 någon gång) berättade Björn, förlåt Bjorn, att han var på vippen att inte bli insläppt på scenen då man skulle framför "Waterloo" en gång till efter segern i Brighton 1974. Likt en annan Bryan Adams. Och detta trots att Bjorn kunde ståta med sina lila platåmackor och allt. Så vanlig måste han ändå ha verkat inför vakterna.

Och det lär aldrig dyka upp några foton av Benny som partar med Jagger eller Warhol på Studio 54, antagligen för att sådana situationer aldrig uppstod. ABBA tycks ha förblivit fyra svennar som hamnade mitt i popens centrum utan nämnvärd rörelse. Likt Stephen Spielberg som satt inne och såg film trots att han befann sig i Kalifornien i slutet av 60-talet.

Men ponera ändå att Benny, gruppens John Lennon, någon kväll kände sig lite äventyrlig efter att ha slagit an de sista pianoackorden vid en konsert i New York. Ponera att Benny ville gå på Studio 54 ("man är ändå i storstan"). Risken kunde förstås finnas att Benny inte blev insläppt eftersom han såg vanlig ut och såsom en trevlig svensk inte vill komma med något drygt "I am in ABBA" inför vakterna. Men Benny har turen att bli igenkänd och insläppt ("that is the guy in ABBA, the bearded one, not the short one") varefter han sen försvinner i myllret och glider runt på sitt tomtemysiga vis innan han kommer på att Agnetha nog väntar samt att han vill plita ihop ett par hits till innan han går i säng i lagom tid. Benny är för övrigt en av de där relativt få personerna man inte kan tänka sig berusad, än mindre inne på muggen för att dra en line med Mick och Bianca.

Och detta är alltså den yttersta förklaringen till ABBA:s frånvaro: de var de svenskaste av svenskar. De jobbade hårt i studion (utan anekdoter) och fick hits med sina skivor. Åkte på turné (åter utan värre anekdoter än att Agnetha viftade lite med röven på scen, tidigt i säng). Åkte hem till Sverige och tog det lugnt. Komponerade. In i studion igen och så samma ramsa igen. Inte ens när äktenskapen i gruppen barkade åt helvete producerade det några intressanta anekdoter. ABBA släppte aldrig någon "Blood on the Tracks", inte ens en "Rumours" (vilket passat extra bra). De fortsätte pumpa glada hits och låtsas som ingenting fram till det stillsamma slutet. Som givetvis kom "not with a bang, but with a whine". Inga rättegångar, inga telegram till journalister. Den senare processen mot Stikkan A sköttes diskret. För att travestera Urban Släke: "så jävla svenskt".

Detta lär alltså förbli ABBA:s fortsatta öde. De lär fortsätta dra in pengar på sina hits samtidigt som frånvaron inom musiknördarnas värld lär bli än starkare med tiden. Allt eftersom de som kunde producerat lite roligare anekdoter försvinner. Världen lär få vänta på ABBA:s "The Dirt".