Pink Floyd betraktat från trumpodiet.

Ägnade någon dryg vecka åt att i godan ro läsa boken "Inside Out" som är en skildring av Pink Floyd, författad av gruppens batterist Nick Mason. Eftersom min uppmärksamhet gentemot Pink Floyd slackat en smula på senare år (det händer ju inte så mycket nytt) så får jag erkänna jag hade missat det faktum att åtminstone en av medlemmarna faktiskt författat en biografi över både sig själv och gruppen. Fokus ligger dock på just Pink Floyd och Masons eget privatliv (liksom de andra medlemmarnas) nämns bara i förbifarten. Likaså hans bilintresse (Mason är ju även känd för sitt bilsamlande och har författat minst en bok om ovanliga äldre bilmodeller).

Den som alltså vill läsa en riktigt smaskig historia med skandaler blir besviken. Vi som känner till Pink Floyd kunde emellertid ha räknat ut detta redan i förväg. Trots att gruppens musik kan få den oinvigde att tro att gruppen gick på droger dygnet runt så var medlemmarna i det avseendet raka motsatsen. Med undantag för deras förste ledare Syd Barrett (medverkande på en fullängs-LP, några singlar samt två spår på gruppens andra LP) som ju lyckades droga sig till bestående hjärnskador så var medlemmarna absolut inga acid-killar. Det faktum att Barrett dessutom blåste ut hjärnan med LSD gjorde väl knappast övriga medlemmar mer sugna på att pröva.

Mason antyder helt diskret att vissa medlemmar hoppade över skaklarna med diverse damer de möte på turné men annars är det mest gruppens roadies som står för konstigheterna. Man får bland annat veta att gruppen hade skådespelerskan Naomi Watts far, David, som en nyckelperson i sin stab och att denne arme man drogade sig till en förtidig död 1976. Roliga anekdoter av andra slag finns det emellertid gott om och Mason är väldigt välformulerad och underfundig och inte minst självironisk.

Vad gäller det som många nog är intresserade av, bråket mellan Roger Waters och de övriga medlemmarna, så är Mason även här ganska fin i kanten. Alldeles mot slutet av boken avslöjar han att han rentav bett de övriga medlemmarna (inklusive Waters, som skrev "skitsnack" med grön tuschpenna över en manussida) att titta på texten och lägga till och dra ifrån. Det är förstås inte samma sak som att Mason alltid behöver ha tagit till sig deras inlägg men det visar ändå på att han tog hänsyn till sina gamla kollegor innan han bara pytsade ut en bok utan deras vetskap.

Verket sträcker sig fram till återföreningen vid Live8 2005 och det bildar ju därmed en sympatisk men även definitiv final. Syd Barretts död 2006 hinner också noteras men däremot har boken, givetvis, inte hunnit få med Rick Wrights död i september 2008. I och med detta är alla diskussioner om en återförening av Pink Floyd av mer varaktig slag akademisk. Så denna bok lär troligen utgöra den definitiva skildringen av en av de mer intressanta grupperna inom modern musik.