Fredagsbilagor och nöjesjournalistik - då och nu.

Det här lilla inlägget handlar bara delvis om musik (som ju annars är trevligast skriva om) då den röda tråden är fredagsbilagor i kvällstidningarna och hur de utvecklat sig. Eller inte. Det fanns ännu en tid (då dinosaurierna gick på jorden) när man faktiskt ibland läste kvällstidningarna och i synnerhet då fredagsbilagorna, Expressen fredag och Puls i Aftonbladet. Jag kom att tänka på detta i samband med att jag såg lite gamla avsnitt av "Percy Tårar" där ju Expressen fredag utsattes för ett lustmord.

Hur såg då den typiska fredagsbilagan ut? Ett exempel: bröderna Hanson (minns någon dem) hade just behagat förorena etern med sin "Mmmbop" och självklart hamnade den unga trion därmed på omslaget till Expressen fredag/Puls (den ena eller båda, minns ej nu). Och tidningens huvudreportage (ofta på, säg, fyra sidor) veks givetvis åt omslagspojkarna. Poängen är dock att även om "Mmmbop" var en lättspydd trudelutt så hade bröderna Hanson dock GJORT något. De hade faktiskt spelat in en skiva och fått en duktig hit och därmed var det ändå något som var värt skriva om i nöjespressen.

Och detta var det gyllene 90-talet då inte nödvändigtvis bröderna Hanson prydde omslaget. Det kunde lika gärna vara Oasis (eller åtminstone bröderna Gallagher), Nirvana, Prodigy eller Billy Corgan från Smashing Pumpkins. Those were the days. Och i samtliga fall hade dessa personer, med tyngre eller lättare musik, faktiskt GJORT något som var värt skriva om. Sådan var nu nöjesjournalistiken i dessa avlägsna dagar.

Sen tappade jag under några år kontakten med kvällspressen eftersom tidningarnas innehåll blev sämre och sämre. Dessutom lades ju fredagsbilagorna, som jag kände dem, ned efterhand. Och det hände mycket hemska saker under den tiden, helt klart. Kanske blev tidsandan sämre, kanske förvandlades alla nöjesjournalister till skvallerkärringar, kanske tömdes musiken på allt innehåll. Vad vet man. Men när
jag efter några år började ögna lite mer på vad som skrevs i kvällstidningarnas nöjesspalter överlag så märkte jag att vissa saker förändrats. Detta var då i glappet mellan dåtidens och nutidens fredagsbilagor, även om jag är lite osäker på kronologin här.

Exempel: mot mitten av 00-talet skrev pressen oupphörligt om någon som hette Lindsay Lohan. Eftersom jag är ointresserad av mode och sällan ser lättare filmer hade jag ingen aning om vem människan vara och visste bara att hon var berusad och/eller drogpåverkad mest hela tiden. Det framgick inte på något vis att människan faktiskt "gjort" något. Det var när jag kollade upp henne som jag kunde konstatera att hon även varit lite sångerska, lite modell och lite skådespelerska (om än i filmer som ingen vuxen människa kan ha något större utbyte av). Men vad skrev pressen om? Fyllor och drogskandaler samt huruvida hon knullade med män eller kvinnor. Oerhört djävulskt förkrossande intressant.

Och värre har det blivit i de nyare fredagsbilagorna (bland annat Klick!). Numera skriver man inte ens ointressanta saker om folk som "gjort" något utan till och med om folk som inget gjort i högre grad. Läser man omslagen finns där inte gnuttan av en musikartist utan på sin höjd några jävla dokusåpakändisar som tagit till micken och utöver det slask om Beckham, Pitt, Jolie och hela surven. Först nyligen kollade
jag vem denna "Jordan" som man ständigt skrev om var (jag trodde i flera år det var hon som gjorde "Jordan, rättsläkaren") och det visade sig vara en avdankad modell med dopade bröst, med andra ord en totalt ointressant människa. Men dessa samhällets onödiga myllrar nu på omslagen till fredagsbilagor och andra nöjespublikationer och man känner en närmast förkvävande känsla när man konfronteras med vad som verkar
vara vår tids totala tomhet och meningslöshet. I alla fall inom nöjessvängen.

Och varför är det så här? Kanske för att mycket av den mainstreamorienterade musiken under 00-talet var så totalt menlös och ointressant så det inte räckte med den. Det räckte inte med Britney Spears trudelutter utan man måste skriva om hur hon gifter sig, skiljs, flippar, rakar skallen, åker in och ut på rehab und so weiter. Och värst är Paris Hilton som inte är känd för något utom att vara känd. Å andra sidan kan man alltid hoppas på revolutionen. Ingen hade förväntat sig att Nirvana skulle ta död på det lika menlösa spandex- och kajalpräglade sena 80-talet (som dog 1991). Men tills dess: Vade retro, fredagsbilagor.