Hårdrocken 1988

 

Vi kan lugnt säga att hårdrocksåret 1988 var ett bra och fullmatat år (men jag är partisk här) och kanske det bästa året sedan, säg, 1981 eller 1984. Det är många skivor att bocka av så jag öser på.

Först ut under året var “So far, So Good... So What?” (19 januari 1988) med Megadeth som är okej men inte en av deras bästa bland de tidigare utan här mosar de på lite planlöst och plattan är lite av en transportsträcka mellan “Peace Sells...” och “Rust in Peace”. Dock ändå helt okej. Därefter följer en paus utan särskilt minnesvärda album under februari eller mars.

Yngwie Malmsteen klappade till med ett av sina mer minnesvärda tidiga album i form av “Odyssey” (8 april 1988) där exempelvis “Rising Force” blivit bestående klassiker i hans repertoar. Överlag en välljudande skiva med bra insatser från alla berörda parter och givetvis inspirerat spel från mannen själv. Tre dagar senare kom Iron Maiden med en av årets bestående klassiker och min favorit med dem i form av “Seventh Son of a Seventh Son” (11 april 1988) som är en konceptskiva med klart progressiva tendenser och där jag i stort sett kan varenda låt utan och innan eftersom jag köpte skivan då den kom.

En annan klassiker för året kom i och med Queensrÿches “Operation Mindcrime” (3 maj 1988) och den konceptuella historien om en spion och den onda sjuksköterskan Mary. Geoff Tate låter för övrigt hyggligt lik Bruce Dickinson så den som aldrig hört den idag kanske lite bortglömda gruppen bör ge denna fantastiskt genomarbetade skiva en chans. Särskilt “Eyes of a Stranger”. En vecka senare kom Testament ed “The New Order” (10 maj 1988). Gruppen räknas ju till “andra vågen” av Thrash Metal i Kalifornien och med den ären. Jag älskar deras råa och riviga sound på de första tre skivorna i synnerhet och på denna skiva är t.ex. “Trial of Fire” en given klassiker. Kan lyssna hur länge som helst på detta hederliga band med sitt karaktäristiska sound.

Överlag fanns det många fina skivor från maj 1988 och tre dagar efter Testament gick Judas Priest hårt ut med “Ram It Down” (13 maj 1988). Efter den syntorienterade “Turbo” (som jag i och för sig älskar) kände gruppen att de behövde tuffa till sig och här rakar de på med raka och enkla låtar. Finns rentav en som heter “Heavy Metal”. Plus covern på “Johnny B Goode”, förstås, som man gör enligt JP-mallen. Även denna skiva köpte jag då den var ny. Fem dagar senare kom tyska Blind Guardian med sin “Batallions of Fear” (18 maj 1988) som är ganska primitiv och låter lite som tidiga Helloween men ändå är rätt okej. Två dagar senare kom Flotsam and Jetsam, nu utan Jason Newsted, med “No Place for Disgrace” (20 maj 1988) som innehåller ganska vanlig Bay Area-thrash plus en cover på Elton Johns “Saturday Night (is alright for Fighting)”.

Om Judas Priest nu inte hade släppt en (bra) skiva detta år så kunde hårdrockare ha lyssnat på Panteras “Power Metal” (24 juni 1988) som i princip är en helt ok Judas Priest-skiva. Bandet levde ännu på gig i Texas och denna skiva var deras sista oberoende och de har senare inte gjort något för att föra fram den även om de faktiskt körde titelspåret “Power Metal” så jag såg dem 1995. Framåt halvårsskiftet kom en av årets verkligt intressanta skivor då kanadensiska Voivod, som dragit allt mer åt det progressiva, släppte “Dimension Hatröss” (29 juni 1988). Skivan innehåller ett antal låtar med spännande takt- och tempobyten men ändå fortfarande med Voivods karaktäristiska sound om än lite mer komplicerat och polerat.

Precis efter halvårsskiftet kom två intressanta skivor där i alla fall den ena är en totalklassiker. Bay Area-bandet Death Angel, som släppt en imponerande debut året innan, kom med “Frolic Through the Park” (5 juli 1988) som är lite mer städad och anonym även om den har en klassisk låt i form av slacker-eposet “I'm Bored”. Samma dag släppte Slayer “South of Heaven” (5 juli 1988) som utöver titelspåret innehåller klassiker som “Mandatory Suicide” och “Dissident Aggressor” plus låtar om abort (“Silent Scream”) och nazism (“Behind the Crooked Cross”). Slayers tredje bästa skiva. Alldeles mot slutet av månaden släppte Carcass “Reek of Putrefaction” (28 juli 1988). Denna Liverpool-quartet med stenhård men dynamisk musik och groteska texter hade med en gång hittat sitt sound även om skivan lider av viss underproduktion. Dock en grupp som förblivit en stor favorit för min del.

Våra svenska storheter Europe följde up “The Final Countdown” med “Out of This World” (9 augusti 1988) där man nu ersatt avhopparen John Norum med Kee Marcello. Extremt välproducerat och snyggt, inte minst i “Superstitious”. Lite därefter kom Saint Vitus, ett doom metal-band, med “Mournful Cries” (22 augusti 1988) som bjöd på något helt annat i form av tunga och långsamma Black Sabbath-riff. Inte blytungt men tungt nog. Lite därefter kom den alternativa orkestern Jane's Addiction med den enastående “Nothing's Shocking” (23 augusti 1988) där jag kan i stort sett varenda låt utantill. Då gruppen kallades “The Thinking Man's Guns'n'Roses” så bjuds här på en slags alternativ glamrock med spöklik sång och funkiga basgångar. Bäst är den rödvinsstinna “Summertime Rolls”.

Mot slutet av augusti kom ytterligare två högerligen intressanta skivor. Metallica, som släppt en skojig cover-EP 1987, kom ur sin letargi och släppte den matiga “And Justice for All” (25 augusti 1988) vilken innehåller en rad komplexa och progressiva låtar men med det omisskänliga Metallica-soundet. Dock skada att Jason Newsted är så nermixad. Fyra dagar senare gav Halloween ut “Keeper of the Seven Keys Pt II” (29 augusti 1988) som blev en av de viktigaste skivorna inom Power Metal under sent åttiotal och som i mycket tog upp tråden från Rainbow på sjuttiotalet. Även denna skiva köpte jag som nyutkommen. Flera trevliga sånger och exempelvis “Dr Stein” har jag sjungit allsång till mer än en gång.

Schweiziska Celtic Frost släppte “Cold Lake” (1 september 1988) i början av hösten och det har gjort en del poänger av skivans mer slätstrukna sound men det är i grunden Celtic Frost med en mer publikvänlig ljudbild. Bekräftas även av den livevideo som släpptes från turnén. Dock är det många fans som ännu hatar skivan och jag har en god vän son rentav gav bort den gratis eftersom ingen ville ha den ändå. Något helt annat bjöd Napalm Death på med “From Enslavement to Obliteration” (16 september 1988). Ofta olyssningsbara enminuterlåtar med sång i stil med skjuten gris men dock musikhistoriskt interessant. Anthrax mal på tomgång med “State of Euphoria” (19 september 1988) och talande nog är covern “Antisocial” den bästa låten.

Bara en kort tid senare släppte tyska Running Wild “Port Royal” (26 september 1988) där man fortsätter på pirattema från “Jolly Roger” i en rad svulstiga låtar. Två dagar senare kom vår framlidne Ozzy med “No Rest for the Wicked” (28 september 1988) där vi får höra ett antal ganska städade men bra rocknummer som “Miracle Man”. Ozzy blir lite självkritisk i nummer som “Demon Alcohole”.

Motörhead gav sent denna höst ut “No Sleep At All” (3 oktober 1988), såsom en anspelning på deras klassiska liveskiva från 1982, vilket i stort sett är en uppdatering med lite nyare låtar och även en del nummer de körde på förra skivan. I USA började nu Ministry, tidigare mest ett syntband, röra sig in på metallens omrde och med “The Land of Rape and Honey” (11 oktober 1988) som erbjöd en visserligen mekanisk men dock metalliskt syntig form av hårdrock. “Stigmata” är och förblir en klassiker för mig. Sex dagar senare släppte Bathory “Blood, Fire, Death” (17 oktober 1988) där gruppen nu nått ett nytt och ganska maffigt sound men dock med återspeglingar av tidigare sound.

Åter avslutad med två ganska olika skivor. Florida-bandet Death släpper sitt andra album, “Leprosy” (16 november 1988) som innehåller åtta maffiga och brutala Death-metal-nummer med topp i oförglömliga “Pull the Plug”. Slutligen avrundas året med Candlemass “Ancient Dreams” (23 november 1988) med den mäktige Messiah på sång. Otroligt mörk, tung och storslagen skiva.