Synten 1988

 

Syntåret 1988 innehöll en hel del klassiker men också en hel del som jag fick gallra bort då det inte ens lät “synt” längre (säg, Neon Judgement) eller inte hade stått sig särskilt bra. Först ut under året var Front Line Assembly som i raskt takt släppte skivorna “State of Mind” (januari 1988) och “Corrosion” (februari 1988). De hårt arbetande herrarna Leeb och Fulber släppte därefter även EP:n “Disorder” (maj 1988) som alla går i den här lite mörka, filmiska och atmosfäriska stilen som låter som den snällare sidan av Skinny Puppy. Stilen är ganska jämntjock men jag är ändå väldigt förtjust i tidiga FLA just för atmosfären. Flera av de här skivorna har sedan kommit ut i hopslagna versioner men försök hålla er till originalen om ni vill höra alla låtar.

Ett annat kanadeniskt band, Psyche, släppte den starks “Mystery Hotel” (12 mars 1988) och gruppen har frångått sitt lite mörkare sound och har snarare flera hårdpumpande låtar i stil med ett hårdare Dead or Alive plus att sångaren Darrin Huss ibland låter lite som Marc Almond. Inte den mest kända gruppen men definitivt en skiva värd att kolla upp, anser jag.

På väg mot storhet i hemlandet var Erasure som släppte sin tredje skiva, “The Innocents” (10 april 1988) med stora hits som “A Little Respect”, “Chains of Love” och “Ship of Fools”. Gruppen släppte senare under året även en lite julaktig EP, “Crackers International” (28 november 1988) som gav dem ännu en stor hits med “Stop!” Norska A-ha följde upp sina tidigare framgångar med “Stay on These Roads” (1 maj 1988) och även om “Living Daylights” och titelspåret är okej så är de här lite mer dämpade.

Efter en sommar utan särskilt mycket händelse inom den rena synten (medan istället den houseinspirerade första “Second Summer of Love” drog igång i Storbritannien) så kom lite olika släpp under hösten. Först ut var ännu ett av alla dessa belgiska band på skivbolaget Play it again Sam i form av A Split Second och skivan “...from the Inside” (1 september 1988). Här snackar vi rak och hederlig EBM med ren produktion utan större tjafs. Dock snällare än en del av kollegorna inom samma genre men skivan har ändå klarat sig ganska bra.

En megaklassiker följde kort därpå när Skinny Puppy släppte “VIVIsectVI” (12 september 1988) där djurplågeri utgör ett tyst tema på plattan. Stenhårda låtar som “Dogshit” och “VX Gas Attack” eller “Human Disease” varvas med den kända “Testure” (som alltså är en sorglig historia om dissektion av djur) som tog sig in på botten av Billboardlistan i USA. Skivan avslutas med den kusliga skräckfilmslåten “Fritter (Stellas Home)” som jag hört spelas med stort allvar på syntfester där alla satt och väntade på att låtens lugna parti skulle övergå i ett bra på slutet.

Pet Shop Boys släppte sin tredje skiva, “Introspective” (10 oktober 1988), där man överraskade genom att släppa en skiva där de lät som om sångerna var remixer på maxisinglar, vilket vid den här tiden var ett ovanligt och roligt grepp. Här finns ju flera fina låtar såsom episka “Left to My Own Devices”, medelhavsdoftande “Domino Dancing” samt “It's Alright”. Och alltså något nytt från PSB-lägret. Dagen därpå kom något helt annat då Ministry släppte den första av sina mer metalliska klassiska i form av “Land of Rape and Honey” (11 oktober 1988) där i alla fall “Stigmata” levt kvar länge i gruppens liverepertoar. Skivbolaget bråkade om omslaget och en förbannad Al Jourgensen lär ha slängt ett rådjurshuvud på ett skrivbord på Sires kontor. Skivan är inte riktigt den kross som de två påföljande albumen skulle bli men en bra bit på väg.

Laibach släppte nu sin först rena coverskiva i och med “Let it Be” (24 oktober 1988) som är deras tolkning av Beatles sista skiva. Vid den här tiden hade de ännu inte börjat göra tokroliga covers med vänsterhanden utan hade tvärtom lagt ner stor möda på låtarna som kan lyssnas på med stor behållning då det blir som ett nytt album. Jag lyssnar fortfarande regelbundet på denna skiva. Märkligt nog hade man dock inte med titelspåret “Let it Be”.

Årets stora klassiker blev väl Front 242:s “Front by Front” (28 oktober 1988) och det känns nästan lite löjligt att skriva om skivor man kan utan och innan. Många menade att denna var en smula “lättare” än föregångaren “Official Version” men här finns ändå många tunga och genomarbetade låtar med fantastisk stämning. “Headhunter” blev ju den stora klassikern och även denna maxisingels b-sidan, “Welcome to Paradise” blev en klassiker från perioden även om den alltså ofta åker in som bonusspår på denna skiva, tillsammans med EP:n “Never Stop” (som jag ska återkomma till). I övrigt är nummer som “Until Death Us Do Part”, “Circling Overland” och särskilt “Im Rhythmus Bleiben” ännu enastående delar av min ungdoms DNA.

Yello släppte “Flag” (1 november 1988) som blivit ihågkommen mest för att superklassikern “The Race” är med på den men i ärlighetens namn är låten inte så otypisk för skivan då ganska mycket går lite i denna stil och skivan är överlag jämn.

Bland ickedaterade släpp från 1988 kan ytterligare antal skivor lyftas fram. Paul Harcastle, mannen som mest blev känd med hiten “19” släppte “No Winners” där huvudspåret är ett trettio minuter långt kollage om vansinnet med kärnvapenkrig. Ganska intressant och mannen är värd att kolla upp för mer än bara “19”. Revolting Cocks, nu utan Rickard 23, släppte “You Goddamn son of a Bitch... live” som spelats in på Metro i Chicago 4 september 1987. Röjigt och kul med Bill Rieflin och Chris Connelly som nya medlemmar, med flera. My Life With the Thrill Kill Kult, ännu en av Ministrys många kompisar, släppte sin kanske mest kända skiva i form av “I See Good Sprits, I See Bad Spirits” som låter lite som ett snällare Ministry.

Därefter ska jag nämna några släpp från Belgien och Tyskland. Parade Ground, bestående av de två bröderna Jean Marc och Pierre Pauly som en kort tid 1993 var medlemmar i Front 242, släppte “Cut Up” där även den inte otypiska “Strange World” kan höras. I Frankfurt figurerade ett gäng viktiga band och den senare kultgruppen X Marks the Pedwalk släppte under namnet Scarecrown EP:n “Blackdoor”. Det är mörk och intensiv råsynth med lite skräckfilmskänsla som jag verkligen gillar och satt och blev nostalgisk till då jag lyssnade igenom detta år. Man bytte sedan namn. Gruppen hamnade på klassiska skivbolaget Zoth Ommog, vars ägare Talla 2XLC (Andreas Tomalla), startade ett antal projekt. Bland deras fanns hårda Bigod 20 som släppte singlarna “Body and Energize”, “Acid to Body” och “America” (med en cover på Depeche Modes “Photographic”). Feta grejer. En annan Frankfurt-son, Sven Väth, var med och bildade den sena Italo disco-orkestern OFF (Organisation For Fun) som detta år fick en hit med “Electrica Salsa” på albumet “OFF” vilket kanske blev den sista Italo Disco-hiten överhuvudtaget?

Hårdrocken 1988

 

Vi kan lugnt säga att hårdrocksåret 1988 var ett bra och fullmatat år (men jag är partisk här) och kanske det bästa året sedan, säg, 1981 eller 1984. Det är många skivor att bocka av så jag öser på.

Först ut under året var “So far, So Good... So What?” (19 januari 1988) med Megadeth som är okej men inte en av deras bästa bland de tidigare utan här mosar de på lite planlöst och plattan är lite av en transportsträcka mellan “Peace Sells...” och “Rust in Peace”. Dock ändå helt okej. Därefter följer en paus utan särskilt minnesvärda album under februari eller mars.

Yngwie Malmsteen klappade till med ett av sina mer minnesvärda tidiga album i form av “Odyssey” (8 april 1988) där exempelvis “Rising Force” blivit bestående klassiker i hans repertoar. Överlag en välljudande skiva med bra insatser från alla berörda parter och givetvis inspirerat spel från mannen själv. Tre dagar senare kom Iron Maiden med en av årets bestående klassiker och min favorit med dem i form av “Seventh Son of a Seventh Son” (11 april 1988) som är en konceptskiva med klart progressiva tendenser och där jag i stort sett kan varenda låt utan och innan eftersom jag köpte skivan då den kom.

En annan klassiker för året kom i och med Queensrÿches “Operation Mindcrime” (3 maj 1988) och den konceptuella historien om en spion och den onda sjuksköterskan Mary. Geoff Tate låter för övrigt hyggligt lik Bruce Dickinson så den som aldrig hört den idag kanske lite bortglömda gruppen bör ge denna fantastiskt genomarbetade skiva en chans. Särskilt “Eyes of a Stranger”. En vecka senare kom Testament ed “The New Order” (10 maj 1988). Gruppen räknas ju till “andra vågen” av Thrash Metal i Kalifornien och med den ären. Jag älskar deras råa och riviga sound på de första tre skivorna i synnerhet och på denna skiva är t.ex. “Trial of Fire” en given klassiker. Kan lyssna hur länge som helst på detta hederliga band med sitt karaktäristiska sound.

Överlag fanns det många fina skivor från maj 1988 och tre dagar efter Testament gick Judas Priest hårt ut med “Ram It Down” (13 maj 1988). Efter den syntorienterade “Turbo” (som jag i och för sig älskar) kände gruppen att de behövde tuffa till sig och här rakar de på med raka och enkla låtar. Finns rentav en som heter “Heavy Metal”. Plus covern på “Johnny B Goode”, förstås, som man gör enligt JP-mallen. Även denna skiva köpte jag då den var ny. Fem dagar senare kom tyska Blind Guardian med sin “Batallions of Fear” (18 maj 1988) som är ganska primitiv och låter lite som tidiga Helloween men ändå är rätt okej. Två dagar senare kom Flotsam and Jetsam, nu utan Jason Newsted, med “No Place for Disgrace” (20 maj 1988) som innehåller ganska vanlig Bay Area-thrash plus en cover på Elton Johns “Saturday Night (is alright for Fighting)”.

Om Judas Priest nu inte hade släppt en (bra) skiva detta år så kunde hårdrockare ha lyssnat på Panteras “Power Metal” (24 juni 1988) som i princip är en helt ok Judas Priest-skiva. Bandet levde ännu på gig i Texas och denna skiva var deras sista oberoende och de har senare inte gjort något för att föra fram den även om de faktiskt körde titelspåret “Power Metal” så jag såg dem 1995. Framåt halvårsskiftet kom en av årets verkligt intressanta skivor då kanadensiska Voivod, som dragit allt mer åt det progressiva, släppte “Dimension Hatröss” (29 juni 1988). Skivan innehåller ett antal låtar med spännande takt- och tempobyten men ändå fortfarande med Voivods karaktäristiska sound om än lite mer komplicerat och polerat.

Precis efter halvårsskiftet kom två intressanta skivor där i alla fall den ena är en totalklassiker. Bay Area-bandet Death Angel, som släppt en imponerande debut året innan, kom med “Frolic Through the Park” (5 juli 1988) som är lite mer städad och anonym även om den har en klassisk låt i form av slacker-eposet “I'm Bored”. Samma dag släppte Slayer “South of Heaven” (5 juli 1988) som utöver titelspåret innehåller klassiker som “Mandatory Suicide” och “Dissident Aggressor” plus låtar om abort (“Silent Scream”) och nazism (“Behind the Crooked Cross”). Slayers tredje bästa skiva. Alldeles mot slutet av månaden släppte Carcass “Reek of Putrefaction” (28 juli 1988). Denna Liverpool-quartet med stenhård men dynamisk musik och groteska texter hade med en gång hittat sitt sound även om skivan lider av viss underproduktion. Dock en grupp som förblivit en stor favorit för min del.

Våra svenska storheter Europe följde up “The Final Countdown” med “Out of This World” (9 augusti 1988) där man nu ersatt avhopparen John Norum med Kee Marcello. Extremt välproducerat och snyggt, inte minst i “Superstitious”. Lite därefter kom Saint Vitus, ett doom metal-band, med “Mournful Cries” (22 augusti 1988) som bjöd på något helt annat i form av tunga och långsamma Black Sabbath-riff. Inte blytungt men tungt nog. Lite därefter kom den alternativa orkestern Jane's Addiction med den enastående “Nothing's Shocking” (23 augusti 1988) där jag kan i stort sett varenda låt utantill. Då gruppen kallades “The Thinking Man's Guns'n'Roses” så bjuds här på en slags alternativ glamrock med spöklik sång och funkiga basgångar. Bäst är den rödvinsstinna “Summertime Rolls”.

Mot slutet av augusti kom ytterligare två högerligen intressanta skivor. Metallica, som släppt en skojig cover-EP 1987, kom ur sin letargi och släppte den matiga “And Justice for All” (25 augusti 1988) vilken innehåller en rad komplexa och progressiva låtar men med det omisskänliga Metallica-soundet. Dock skada att Jason Newsted är så nermixad. Fyra dagar senare gav Halloween ut “Keeper of the Seven Keys Pt II” (29 augusti 1988) som blev en av de viktigaste skivorna inom Power Metal under sent åttiotal och som i mycket tog upp tråden från Rainbow på sjuttiotalet. Även denna skiva köpte jag som nyutkommen. Flera trevliga sånger och exempelvis “Dr Stein” har jag sjungit allsång till mer än en gång.

Schweiziska Celtic Frost släppte “Cold Lake” (1 september 1988) i början av hösten och det har gjort en del poänger av skivans mer slätstrukna sound men det är i grunden Celtic Frost med en mer publikvänlig ljudbild. Bekräftas även av den livevideo som släpptes från turnén. Dock är det många fans som ännu hatar skivan och jag har en god vän son rentav gav bort den gratis eftersom ingen ville ha den ändå. Något helt annat bjöd Napalm Death på med “From Enslavement to Obliteration” (16 september 1988). Ofta olyssningsbara enminuterlåtar med sång i stil med skjuten gris men dock musikhistoriskt interessant. Anthrax mal på tomgång med “State of Euphoria” (19 september 1988) och talande nog är covern “Antisocial” den bästa låten.

Bara en kort tid senare släppte tyska Running Wild “Port Royal” (26 september 1988) där man fortsätter på pirattema från “Jolly Roger” i en rad svulstiga låtar. Två dagar senare kom vår framlidne Ozzy med “No Rest for the Wicked” (28 september 1988) där vi får höra ett antal ganska städade men bra rocknummer som “Miracle Man”. Ozzy blir lite självkritisk i nummer som “Demon Alcohole”.

Motörhead gav sent denna höst ut “No Sleep At All” (3 oktober 1988), såsom en anspelning på deras klassiska liveskiva från 1982, vilket i stort sett är en uppdatering med lite nyare låtar och även en del nummer de körde på förra skivan. I USA började nu Ministry, tidigare mest ett syntband, röra sig in på metallens omrde och med “The Land of Rape and Honey” (11 oktober 1988) som erbjöd en visserligen mekanisk men dock metalliskt syntig form av hårdrock. “Stigmata” är och förblir en klassiker för mig. Sex dagar senare släppte Bathory “Blood, Fire, Death” (17 oktober 1988) där gruppen nu nått ett nytt och ganska maffigt sound men dock med återspeglingar av tidigare sound.

Åter avslutad med två ganska olika skivor. Florida-bandet Death släpper sitt andra album, “Leprosy” (16 november 1988) som innehåller åtta maffiga och brutala Death-metal-nummer med topp i oförglömliga “Pull the Plug”. Slutligen avrundas året med Candlemass “Ancient Dreams” (23 november 1988) med den mäktige Messiah på sång. Otroligt mörk, tung och storslagen skiva.