En medelålders indieman på gig

 Den medelålders indiemannen anländer hem från jobbet, lagom fredagstrött. Det börjar bra med en bok om finska inbördeskriget 1918 (för att komma i stämning) och därefter ett avsnitt av "I vår herres hage" till TV-måltiden. En vän ringer om en middag i morgon. Vår indieman läser vidare i sin bok och börjar nicka till i fåtöljen. Han inser dock att han ska på konsert även om han ett tag är betänksam angående att lämna sin fåtölj. Sagt och gjort. Bilen till Östercentrum så hemfärden går fort. En enda öl skulle ändå söva vår indieman. Promenad genom Österport och ner till Hästgatan 2 där det tydligen ska finnas en klubb vid namn Luna som vår indieman inte känner till. Ny klubb, nytt folk, ny musik. Till sin fasa inser vår indieman att han för en gångs skull inte känner till en enda människa i lokalen och alla är otroligt unga. Sådär trettio år yngre. Vår indieman reflekterar över hur ofta bartendern måste be om legitimation denna afton. Förakten, Kim Hemström, går på. Det blir en trevlig stund med vemodig rock med starka texter. I pausen hamnar vår indieman i ett hörn och läser på sin mobil en roman av Zola för att upprätthålla löftet om hundra lästa böcker i år. Den trevlige arrangören kommer förbi och pratar. Senare träffar vår indieman ytterligare människor han känner. Bjuds med fram till scenen men fastnar i en kluga och inser snart att han inte längre orkar stå och knuffas fram och tillbaka av livliga besökare. Plus att det känns lite orättvist att en lång drasut på 1.89 skymmer sikten för de extremt kortväxta kvinnor som utgjorde en stor del av publiken. Han hamnar längre bak där andra äldre profiler befinner sig. Den så kallade gubbhyllan. Bandet är bra men spretigt då det är lite vanlig indie, lite shoegaze med brötiga gitarrer och ta mig tusan om inte vår indieman tycker ett nummer låter lite som Kent. Även om vår indieman nickar med till låtarna så står han tillräckligt nära dörren för att snabbt slinka iväg när det står klart att konserten är över. Ännu en behaglig promenad. Det spelas vad som låter som Neil Young (eller en modernare kopia därav) från ett av vår indiemans favoritställen, Creperiet. Hem. Har bara lite kvar i boken om finska inbördeskriget och läser ut den även om ögonen går i kors av trötthet. Reflekterar lite över hur snabbt länder kan falla sönder. Något att bry sin valnött med, spiknykter en sen fredagkväll. Intar sängläge efter ännu en kväll i kulturens tjänst.