Häromkvällen höll jag, Robert, ett lite rockgiss och påpekade för deltagarna att jag snart blir 52 år men att det just denna dag, 14 februari, var 26 år sedan jag för första gången deltog i ett musikgiss av något slag. Med andra ord har jag lagt halva mitt liv åt musikgissande och det tar onekligen en stor del av min tid. Kollegorna på jobbet skojar med mig om detta. Häromdagen, då det hölls ett giss på jobbet, så kom jag in i matsalen och insåg att jag inte hade någon penna. Gick fram till ett gäng kollegor och frågade "Har ni penna?" varvid jag slog mig ner vid dem. Alla vid bordet blev glada för här kom ju en "professionell musikgissare" in i laget (vi blev tvåa eller trea eller något i den vägen).
Livet som gissare går givetvis upp och ner. Ibland har jag tänkt att jag bara vill hoppa av och ofta känner jag att "fan att man inte kan lyssna på musik på normalt vis längre". För ursprungligen var ju gissandet bara en kul grej som man kunde hålla på med därför att man lyssnade mycket på musik. Och den musik jag gillade var ofta den musik som kom på gissen. Men sedan svällde det hela ut. Det kom nya generationer och musik som jag i värsta fall hatade på gissen. Det förekom att jag bara satt av tiden på större som mindre giss och tänkte "Vad i helvete håller jag på med det här för när jag kunde sitta hemma hos några vänner och bara dricka öl och höra på exakt den musik vi vill höra på?"
Ja, varför håller jag ännu på med det? För gemenskapen, för vänskapen, för den otroliga stämning som ändå uppstår när ett antal musikintresserade sammanstrålar. Även om jag ibland suckar över att jag inte kan någon nyare musik så kommer jag ibland ändå in i en andra, tredje eller fjärde andning och plockar en och annan ny låt. Eller så råkar arrangörerna spela de numera mer nischade saker som jag gillar. Idag blir det Popgissdebut för vårt lag The Feeling Groovies och vi går dit helt förutsättningslöst. Det får gå som det går. Men roligt ska vi försöka ha i alla fall.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar