SMQ och Bodyfest

Och i början av oktober 2019 föll det sig så att jag, Robert, skulle åka på Bodyfest och eftersom Stockholm Musikquiz (SMQ) inföll blott två dagar innan så var det ju liksom lika bra att slå ihop dessa evenemang. Sagt och gjort.

Under torsdagen 3 oktober hade jag så vaknat 03.30, tagit båten till kungliga huvudstaden, besökt min syster på en plats vid namn Örnsberg och i alla fall sett skymten av lite filminspelning, varefter jag tog en biltur med min syster (som skulle göra lite ärenden) och pratade om ditt och datt innan jag ställdes av vid tunnelbanestationen i Bandhagen och därefter förflyttade mig till Hornstull.

När det är kallt ute kan man ibland behöva slå ihjäl tiden inomhus en smula men till sist var jag så rastlös så jag hamnade utanför Bar Brooklyn redan vid 15.30. Lyckligtvis fick jag inom kort sällskap av den prominente gissaren Rydis varvid vi kunde fördriva tiden med småprat. Fler profiler anslöt sig efterhand och kön var till sist ganska lång.

Fick ett hyggligt bord men hamnade sedan i en soffgrupp då deltagare i vårt lag ville sitta bredvid ett annat lag. Vi hade i alla fall återupplivat Camillas Mirakel (med modifierad sättning) som vi tävlade med 4 april (då Ulf Gerhardz arrangerade). Kvällens arrangörer var veteranerna Quizryche, enligt uppgift kända för att göra ganska kniviga quiz. Till min glädje kunde jag innan det hela drog igång konstatera att ljudanläggningen, som 4 april låtit rätt förfärlig, nu ändå lät helt okej. I alla fall så pass så att man skulle kunna känna igen låtarna.

Tävlingen började på det hela taget bra och det var även en del ruggigt lätta saker. Att det hela öppnade med Erasures "Love to Hate You" invaggade mig genast i trygghet. Första temat hette "Kärlek och hat" och jag kanske borde ha tagit en Nas-låt (som jag försökt mata in från en spellista) men jag och hip hop, då... Även nästan tema med namnet "22:a vinsten, 21:a quizet" var helt okej även om vi försmädligt nog glömde vad Natasha Bedingfield hette.

Den första röda tråden var lite kvistig då vi glatt skrev "Bilar" och det sedan skulle var Rick Ocasek (men det var i alla fall en bilkoppling). Fem One Hit Wornders följde och jag får ärligt erkänna att jag aldrig hört tre av dem eller ens hört namnen på artisterna men de två senare fixade vi. Ett balladtema var ganska lätt och på något vis fixade vi Boyz II Men ("det låter sängkammarsoul!") även om det var fel låt (men jag kan å andra sidan bara en med dem, "I'll Make Love to You")

Fantastiskt rolig var grenen med grupper avbildade utifrån emojjis. Där klarade vi oss väldigt bra på det hela taget. Fast om man inte hört talas om gruppen Honungsvägen så kan man sitta och stirra sig fördärvade på en honungskruka och en väg... I en genre om försvenskningar satte vi en oerhört ung Tommy Körberg ("vem kunde det annars vara från DEN tiden?") men rörde nog till det lite då vi först skrev Alf Robertson och sedan ändrade oss trots att svaret var rätt från början. En klassiker. Klarade oss även ganska bra på artister som spelade på Woodstock 1969, 1994 och 1999.

Nästa röda tråd blev dock väldigt, väldigt kvistig för oss och vi var inte i närheten av svaret "schack" utan hakade upp oss på att flera av låtarna var kända från filmer. En tysk genre fungerade ganska bra för mig även om jag hade glömt bort vem som gjorde, öh, mästerverket "Da Da Da" (Trio).

Den enda lilla kraschen från arrangörernas sida under aftonen var ett sjok med texter där man får vers men inte refräng. Vi var tydligen inte ensamma om att bara fånstirra på dessa utan att kunna särskilt mycket allt (tror vi tog en låt). Därefter följde ett tema om "Baby" och här måste för en gångs skull ljudanläggningen ha spelat mig ett spratt då jag normalt borde ta Suicides "Dream Baby Dream" på två röda. Men inte ikväll inte. Det hela avrundades med några intron och till min glädje även en del hårdrock (som ryktet annars förtäljer inte står så högt i kurs vid SMQ).

Av 33 deltagande lag kom vi på en 19:e plats vilket väl ändå får vara okej med tanke på att SMQ ligger på en brutalt mycket högre nivå än vår små giss i Visby. Men hur som haver ändå roligt komponerat och säkert kände jag en tredjedel eller mer av de deltagande så nog fick jag träffa folk. Och aftonen avrundades med att gissprofilen Ulf gav mig lift till min systers port så mer komfortabelt kunde det väl inte bli.

Två dagar senare var jag och min gamle vän Mange (i Visby känd som "synthar-Mange") på Nalen för att bocka av den första Bodyfest sedan 2014, när jag tittade efter. Vi hade tagit det lugnt under eftermiddagen, hade strosat igenom Nationalmuseum och kommenterat konst, tagit en öl i Kungsträdgården, smitit förbi Manges hotell för att hämta mer kläder inför kommande kvällskyla och gjorde oss heller ingen brådska med att se första bandet, Nattskiftet, utan gled nonchalant in vid 18.30 och hann då se svenska Severe Illusion (ett band jag tydligen såg som förband till Front 242 i december 2014, även om jag ärligt talat inte minns ett skvatt av detta). De var på det hela taget ganska okej. Vi kunde därefter cirkulerar lite och småprata i väntan på Die Krupps.

Just när det gällde Die Krupps, som jag senaste gången såg 1994, så visste man inte vad det skulle bli. Samma manglande hårdrockssynth som de spelade på 90-talet? Eller skulle de gå tillbaka till sitt äldre sound? "De har tydligen lämnat gitarrerna hemma" hade Mange läst på nätet och det stämde också när bandet äntrade scenen vid 20.15. Man öppnade friskt med "Volle kraft voraus", "Goldfinger" och ett gäng nummer från främst andra skivan men överlag spelades mycket från 80-talet. Först på slutet kom ett par 90-talslåtar men då ganska elektroniska sådana. Jürgen Engles hann även slå på sina rör ganska mycket under låtarna. Man gick av men kom sedan åter och rundade av med "Metal Machine Music" och (förstås) "Wahre Arbeit Wahre Lohn." Allt som allt en rolig spelning där även killarna själva såg ut att ha kul där under 75 minuter på scenen.

Vi smet in i lilla rummet för att se någon akt vid namn ELM men det var så proppfullt så att vi snart drog oss tillbaka till stora salen och väntade. Vi kollade in en rödhårig ljudtekniker som pratade flamländska men inte såg ut direkt som Daniel Bresanutti. Bandet gick punktligt på vid 22.30 och under närmare 90-minuter rakade de igenom ett antal klassiker (se setlist nedan) och även en och annan låt som man inte hört på ett tag såsom "Take One". Det blev inte någon ny upplevelse (det blir det aldrig när det gäller Front 242 numera) men efter att nu ha sett dem för femte gången så kunde jag i alla fall konstatera att de 60-åriga herrarna ändå ger så mycket de orkar på scen och att de, liksom Die Krupps, faktiskt verkar ha kul. När de gick av efter extranumren så släppte de en stund på sin kalla scenimage, log lite mot publiken och vinkade. Den som för övrigt såg gladast ut och vinkade mest var den anonyme extratrummisen. Jag skippade eftersläckaren, Presto Fervant, och fick ett punktligt tunnelbanetåg till min systers lägenhet. Och det var så 10-talets sista Bodyfest.

Setlist Front 242
1. First in/First Out
2. Take One
3. No Shuffle
4. Don't Crash
5. Funkhadafi
6. Quite Unusual
7. In Rhytmus Bleiben
8. Together
9. Kampfbereit
10. Commando Mix
11. Body to Body
12. Operating Tracks
13. U-Men
14. Headhunter
15. Moldavia
16. Happiness
17. Welcome to Paradise