Synten 1986

 

1986 var ett bra år för synten generellt men blev även lite av upptakten till de gyllene åren för det vi ibland kallade “råsynt” i Sverige. Inte minst Belgien stack ju ut under året. Laibach släppte 8 februari 1986 den mäktiga “Nova Akropola” som väl blev kulmen på deras tidiga period med eget material. Jag upptäckte själv merparten av dessa låtar på den ganska obskyra liveskivan “Occupied Europe 1985” där merparten av låtarna från denna skiva ingår. Mäktiga och nästan wagnerikanska nummer som titelspåret, “Vier Personen”, “Panorama”, “Drzava” och givetvis gruppens kultlåt “Die Liebe”. När gruppen kort därpå fick kontrakt med Mute skulle de även börja lätta upp sitt koncept genom att slänga in de personliga covers som de kommit att bli mest kända för. Men det är en senare historia.

Mest som kuriosa, och för att knyta ihop en lös tråd, nämner jag här Talk Talks fantastiska “The Colour of Spring” (17 februari 1986) vilket blir den sista platta med denna grupp som jag lär nämna här just för att Talk Talk faller utanför ramen. Även om gruppen fick agera förband till Depeche Mode 1986 så hade de med denna skiva, fylld till bredden med en brett orkestrerad och vemodig rockmusik, lämnat synten bakom sig. Det är dock en utmärkt skiva liksom uppföljarna “Spirit of Eden” (1988) och “Laughing Stock” (1991). Men jag misstänker att syntpubliken 1986 blev lite förvirrad inför bandets nya inkarnation.

En annan grupp som också genomgick en metamorfos detta år var Ministry som med skivan “Twitch” (12 mars 1986) tagit språnget från syntpop till någon form av lättare EBM. Gruppen hade skrivit på för skivbolaget Sire som förmodligen undrade vad de hade tagit sig an för band. Dock fick Ministry stanna på bolaget trots att de i mångt och mycket fick klara sig utan backning och marknadsföring de närmaste åren.

Ett av syntens hörnstenar kom händelsevis också detta år i form av Depeche Modes “Black Celebration” (17 mars 1986) som väl blev något av ett stilbilande album för den där mörka synten mittemellan syntpop och “råsynt”. Jag har visserligen talat med folk som tycker att gruppen här började spåra ur och bli lättsam medan andra tycker skivan är en klassiker. Det var tydligen en slitsam process då gruppen hösten 1985 speade in skivan med Gareth Jones och Daniel Miller som producenter men det blev ett antal låtar (titelspåret, “Stripped” och “A Question of Time” för att ta några exempel) som än idag är klassiker i gruppens repertoar. Även bonusspåret “But not Tonight” blev en hygglig hit i USA.

I den syntpopiga änden av skalan debuterade Pet Shop Boys med “Please” (24 mars 1986), en vecka efter “Black Celebration”. Gruppen hade harvat några år men fick till sist ett stort genombrott med singeln “West End Girls”. Den återfinns här med andra tidiga klassiker såsom “Two Divided by Zero”, “Opportunities”, “Love Comes Quickly” och särskilt den episka “Suburbia”. Min personliga favorit är dock den lite disiga balladen “Later Tonight” som är det första av flera exempel på vemodiga pärlor från popgruppen.

Jean-Michel Jarre gjorde efter ett par likgiltiga år en uppryckning med “Rendez-Vous” (1 april 1986) som är hans kanske bästa skiva sedan de två första. Stämningsfull instrumentalmusik. Det blev även en liveplatta kort därpå. Art of Noise dängde till med “In Visible Silence” (14 april 1986) som fortsätter där debuten slutade och innehåller låtar som “Opus 4”, “Paranoimia” och covern på “Peter Gunn Theme” (med Duane Eddy). Arty. April var överlag en hektisk månad för den lättsammare synten och Bronski Beat kom 28 april 1986 ut med “Truthdare Doubledare” med ny sångare och en stor hit i form av “Hit that perfect beat”.

En annan duo, i form av Erasure, debuterade med “Wonderland” (1 maj 1986). Jag har lyssnat rätt mycket på skivan över åren och är svårt förtjust i gruppens fjäderlätta och snygga syntpop. Jag älskar nästa varenda låt här med några höjdare som “Who Needs Love Like That”, “Reunion”, “Oh L'Amour” eller avslutande “Pistol”. Något helt annan följde några veckor senare med belgiska Neons Judgements “Mafu Cage” (19 maj 1986) och här var det ännu en grupp som väl sakta rörde sig bort från synten då skivan mer är svartrock. Albumet är för övrigt döpt efter en skräckfilm från 1978.

Alphaville, den tyska gruppen som haft så enorma framgångar med debuten “Forever Young” för två år sedan töjde även på sitt konceåt med uppföljaren “Afternoons in Utopia” (5 juni 1986) som innehåller en storslagen och brett arrangerad musik där kanske soundet mer än enskilda låtar imponerar på lyssnaren. Jimmy Sommerville från Bronski Beat debuterade under namnet Communards och skivan “Communards” (14 juli 1986) som innehåller allt från discocovers med hans typiska falsett till pianoballader med inspiration från klassisk musik.

Två mycket olika skivor kom med dagars mellanrum en bit in i december. Skinny Puppy släppte “Mind: The Perpetual Intercourse” (5 september 1986) där man matar på med ett hopkok av industri och EBM och med tonvikt på rytmerna. Det är åter en skiva jag kan närmast utan och innan och vi hör allt från de råa undergroundklassikerna “Stairs and Flowers” och “Dig it” till vackra ballader som “Love” (med de typiska klockspelsljuden). Inte musik för alla men en verklig audiell resa.

Något därpå kom Human League med den ganska lättsamma “Crash” (8 september 1986) där man jobbade med Janet Jackson-producenterna Jimmy Jam och Terry Lewis. En genomarbetad skiva men rätt fjärran från gruppens tidigare sound och medlemmarna vittnade senare om en hel del kulturkrockar.

Flera av 1985 år stora hjältar famlade lite överlag och A-ha:s “Scoundrel Days” (8 oktober 1986), Howard Jones “One to One” (13 oktober 1986) och Nik Kershaws “Radio Musicola” (20 oktober 1986) är väl inte direkt dåliga men ändå mer anonyma än albumen året innan. Jag gillar dock Nick Kershaws suggestiva “Violet to Blue”. Dock verkade vägen ner lika snabb som vägen upp för dessa herrar. Självaste Kraftwerk fick ett lite ljummet mottagande för “Electric Café” (27 oktober 1986) som tog fem år att färdigställa och omgärdades av bisarra (men osanna) historier om förlorade inspelningar, studiobränder, med mera.

Under året hade Ministry turnerat i USA med Front 242 och senare under året slogs sig Ministrys sångare Al Jourgensen kortvarigt ihop med Front 242:s trummis och bakgrundssångare (senare en av två försångare) Richard 23 tillsammans med belgaren Luc van Acker. Myten påstår att de i väntan på en sampler gick ut och krökade i Chicago och blev kallade för “Revolting Cocks” av en förargad ägare på en nattklubb va1rvid de använde detta som gruppnamn. Gruppens debut “Big Sexy Land” (november 1986) innehåller ett antal ganska aggressiva men enkla hårdsyntlåtar med råa rytmer och dito sång som väl blev ganska effektiva. Richard 23 har senare sagt att musiken blev så enkel för att man inte visste hur man skulle använda samplern klokt.

En långlivande grupp med ett ganska personligt sound, Hamburgs KMFDM, debuterade detta år med “What Do You Know, Deutschland?” (december 1986). Även om debuten kanske inte innehöll gruppens mest klassiska nummer så etablerade man tidigt sitt patenterade sound som påminner om ett lite syntigare Sisters of Mercy och med starka refränger och en hel del kvinnlig sång. Början på en lång karriär. Gruppens namn betyder för övrigt “Kein Mehrheit für die Mitleid” (ett grammatiskt felaktigt “ingen majoritet för medlidande”) och inte, som myten säger, “Kill Motherfucking Depeche Mode” även om gruppen själva parodierat detta rykte i en låt.

Under året kom även ett antal spännande skivor som jag inte klokt kunnat datera trots idoga försök till research. I osorterad ordning nämns de mest spännande nedan. DAF gjorde efter några tysta år comeback med “1^st Step to Heaven”, en englskspråkig skiva med lite lättare anslag. Ihågkommen för kultlåten “Brothers”.

Kanadensiska Front Line Assembly släppte under året demos (“Nerve War” och “Total Terror”) som senare kom ut som officiella skivor. Gruppen hade redan från början etablerat det sound som var typiskt för dem under deras första år (även om de senare skulle variera sig friskt) med en mörk och stämningsfull musik som ofta är instrumental och påminner mycket om filmmusik.

I Belgien släppte à;GRUMH... den mörka och hårda “No Way Out”. Brödraduon i Click Click släppte singeln “Scripglow” och albumet “Party Hate” med en musik som i sin “elakhet” påminner om de sena Nitzer Ebb. Mest betydande av de mer kultbetonade belgiska akterna var emellertid Antwerpen-duon The Klinik (bestående av Dirk Ivens på sång och Marc Verhaeghen på syntar. De båda, som länge arbetare i Antwerpens hamn, specialiserade sig på en enkel, långsam och avskalad EBM med mörka texter som gjorde stort intryck på lyssnaren (på gott och ont). Min syster beskrev en gång deras musik som “ond”. Detta år släppte man minialbumen “Melting Close” och “Walking With Shadows” samt maxisingeln “Pain and Pleasure”. Flera av dessa belgiska akter låg för övrigt på skivbolag som Antler-Subway eller Play it again Sam.

Tyska Moskwa TV gav ut singeln “Art of Fashion” (en slags tidig techno) som är värd att lyssna in. Och på tal om techno ska det även nämnas att det hände rätt mycket inom elektronisk musik i både Chicago och Detroit vid denna tid men detta faller kanske lite utanför syntramarna så jag ber att få återkomma.

Mellangiss 2025

 

Sent omsider kommer här en liten rapport från Mellangiss 2024 som ägde rum 29 mars. Dagen följde de sedvanliga rutinerna för min egen del. Tillsammans med Tomas och Kenneth blev det först en runda till Norra kyrkogården på förmiddagen för lite blommor till Kjelle. Traditioner ändras över åren. Därefter åkte vi till Jessens för lite föda (pasta för merparten av oss som vanligt) och någon öl innan Hanna anslöt sig och vi tog promenaden längs ”ärans väg” ner till Donner Event.

Det blir egentligen bara lite nedslag i tävlinge utifrån min lilla synvinkel. Det väloljade maskineriet, i år med sju arrangörer, började förstås punktligt efter de sedvanliga öppninganförandena. Tomas och Hanna låg på under tävlingen med mig och Kenneth som lite backlinje. Totalt delades det ut 15 blad med fyra kategorier på. Redan på första bladet blev jag lättad då jag värkte fram They Might Be Giants fast jag var övertygad om att det var en annan grupp (först ikväll när jag skriver detta räknade jag ut att det var That Petrol Emotion jag tänkte på, varför vet jag inte).

Man blir även glad när man tar en gammal raplåt från 2014 (”My House” med Flo Rida) och känner sig riktgit nere med Kidsen. På ett blad med kvinnliga artister låg mina lagkamrater på och jag behövde inte bidra särskilt mycket där. Trots min allmänt kända antipati tog jag otroligt nog två låtar i den kategorin (Loretta Lynn och den där Buck Owens vars ”Act Naturally” Beatles spelade in men det satt långt inne). Dock var det annars Hanna, vår lagmedlem som tagit sig an countryn, som satte en del där.

Kategorin om skivbolaget Creation spikade vi. Bland arrangörerna utmärkte sig särskilt min gamle gymnasiepolare Eric Wennström med en del roliga anekdoter och annat även om de flesta i staben då och då fick komma till tals. Som vanligt stökade vi till det lite med covers och blandade ihop lite grupper. Sådant händer. Efter kvällsmat där jag närmast åt för mycket (kring blad åtta) så ångade vi så vidare.

Rörde till det lite i en discokategori men satte Flogging Molly i en fyllekategori, dock. Kom inte ihåg vad gruppen Imagination (med låten ”Illusion” hette). En av arrangörerna lovade 500 spänn till den som tog artisten Lena Conradsson. Tror flera lag gjorde det men vet inte hur det gick av. Det kom kategorier inom geografi och One hit Wonders. Senare satte Hanna som troligen en av få tävlande Doves i kategorin ”Djur”. Vi fick en kategori med alla utvikningstjejer från 80-talet som vi satte förutom en Jaki Graham som vi aldrig hade hört talas om (enligt en väl insatt gissare en artist med en känd låt men just den fick vi inte höra).

Vid något senare tillfälle var jag själv glad över att få höra Moka Efti Orchestra från ”Babylon Berlin” i kategorin ”Östersjön” och vi hade även roligt med ”progressivt” (där Hanna satte Tool blixtsnabbt). Det blev musik från 2016 och vi hade alla glömt Mike Posner men kunde värka fran Selena Gomez. Kändes även kul att få ta en låt med Feven i kategorin ”gammal hip hop” (allt efter 2000 är dock modernt för mig). Med 27-klubben hade vi inga problem och särskilt Tomas och Kenneth kunde bara luta sig tillbaka och ösa ur sig svar.

Mot slutet var det dock oerhört jämt i toppen och enligt senare uppgifter var det en Machine Head-låt som avgjorde så att legendariska veteranerna Dr Zoom åter vann en Mellangiss-seger med 299 poäng mot 298 för tvåan i Nine Inch Snails. Det blev lite cirkulerande på slutet men efter omkring 10 timmars giss var vi dock trötta och skingrades snabbt efteråt. Hanna och Tomas tog sina cyklar och jag och Kennet tog en taxi och mötte bekanta som var på väg ner på stan och undrade vart vi var på väg... åter ett välorganiserat men lite långt giss där vi även fick höra en massa bra musik på vägen och där vi hade riktigt roligt trots att vi nog hamnade på en tjugonde plats sådär...

Hårdrocken 1986

 

I boken “1001 plattor du måste höra innan du dör” så utnämns 1986 till det sämsta musikåret någonsin. Troligen är texten skriven av någon regelrätt åttiotalshatare som fäst sig vid ett mindre anta överproducerade album och ett par konstiga frisyrer. Eftersom jag själv köpte mina första LP:s just 1986 och merparten av dessa var hårdrock så är jag ju själv mycket partisk till årets fördel.

Först ut bland de skivor jag diskuterar detta år var Ozzy Osbournes “The Ultimate Sin” (24 januari 1986). Med Jake E Lee på gitarr har Ozzy här fått ett lite mer strömlinjeformat sound men det finns ändå en del låtar som är värda att komma ihåg såsom titelspåret, “Thank God for the Bomb” och givetvis den ganska storslagna “Shot in the Dark”. Nästan samtidigt släppte resterna av Black Sabbath skivan “Seventh Star” (28 januari 1986) och det var i sanning rester eftersom artisten som anges på skivan är “Black Sabbath featuring Tony Iommi”. Gitarristen ville släppa en soloskiva men skivbolaget vägrade släppa något där inte Black Sabbath nämndes på omslaget vilket alltså resulterade i att Iommi blev “featured” i sitt eget band. Kvar från det gamla bandet var bara keyboardisten Geoff Nichols men i övrigt var det kompetenta men med Black Sabbath tidigare icke associerade namn som Glenn Hughes (sång), Dave Spitz (bas) och Eric Singer (trummor). En ganska slätstruken hårdrocksplatta även om titelspåret är okej.

Det var lite av en ironi att det band som Ozzy sedan anlitade som förband under året släppte sitt tredje (och enligt många, däribland mig, bästa) album kort därpå. Metallica klippte till med “Master of Puppets” 3 mars 1986 och det är inte så mycket jag kan tillägga om denna massivt inflytelserika thrash-platta där det egentligen inte finns en dålig låt bland de åtta numren (“Battery”, “Master of Puppets”, “The Thing That Should Not Be”, “Welcome Home (Sanitarium)”, “Disposable Heroes”, “Leper Messiah”, “Orion” och “Damage Inc.”. Inte minst briljerar den snart döde Cliff Burton med sitt basspel och då inte minst på mäktiga instrumentallåten “Orion” som är en stor favorit för mig. Kanske hann Ozzy ångra att han anlitade ett förband som förmodligen spelade honom av scenen var och varannan kväll men Metallica fick i alla fall ett större genombrott detta år med en genuin klassiker.

Ett annat, mer kämpande, thrash-band var kanadensiska Voivod som släppte sitt andra album “Rrröööaaarrr” 14 mars 1986 och även om ljudbilden är lite klarare än på debuten så är det fortfarande ganska brötigt men det är en okej skiva som jag då och då ändå lyssnar på även om bandet hade sin mer intressanta tid framför sig.

Ett band som gjorde en snygg övergång detta år var Van Halen som efter sångaren David Lee Roths avhopp återkom med “5150” (24 mars 1986) och nu med Sammy Hagar på sång. “The Red Rocker” hade redan haft några framgångar i USA men var nog inte svårflirtar inför detta erbjudande. Han är inte lika yvig som Lee Roth (vare sig i sång eller framträdande) men han sjunger ändå kraftfullt och övertygande i nummer som inledande “Good Enough” (som får ange tonen) eller stora hiten “Why Can't This Be Love”. Nummer som “Dreams” eller “Love Walks in” visar att det i grunden bara rullar på för Van Halen som i fråga om instrumentering låter som de brukar.

Judas Priest gjorde en annan snygg övergång då de tog in lite syntar på i mina öron klassiska “Turbo” (7 april 1986) vars nummer dock bara något år senare blev synnerligen styvmoderligt behandlade på turnéerna (d.v.s. att de under många år inte spelades alls) och jag tycker inramningen (som aldrig tillåts ta överhanden) fungerar bra i det mäktiga titelspåret, “Locked in”, “Parental Guidance”, “Out in the Cold” eller “Hot for Love”. Faktiskt en Priest-skiva som ligger mig ganska varmt om hjärtat ännu många år senare i och med de effektiva låtarna och det lite modernare soundet.

En kort tid efter kom en av de där första LP:na som jag köpte i form av Accepts “Russian Roulette” (21 april 1986). Nummer som “Tv War”, “Aiming High” eller “Walking in the Shadow” sitter mer eller mindre i min ryggmärg och jag är knappast opartisk när jag skriver om denna platta som både kritiker och fans gett blandade omdömen men som för min del var den sista klassiska Accept-skivan på många år.

Sverige fick uppleva den första stora hårdrocksframgången på det internationella planet då Europe släppte “The Final Countdown” (26 maj 1986). De genomarbetade låtarna är givetvis ganska sönderspelade för vilken svensk som helst men om man nu försöker lyssna med nya öron så är det bara att erkänna att nummer som “Carrie”, “Rock the Night” eller “Cherokee” tillhör de bättre numren bland 80-talets mer melodiska och radiovänliga hårdrock. Mest uppmärksamhet fick givetvis det syntdrivna titelspåret som småningom fick gitarristen John Norum att hoppa av bandet och ersättas av Kee Marcello lagom då bandet verkligen kunde skörda framgångarna.

En något underskattad och bortglömd grupp från åttiotalet är utan tvivel Cinderella som LP-debuterade med “Night Songs” (9 juni 1986). Jag har själv nött och nött plattan men även om det inte är uselt så fastnar de lite bluespåverkade numren inte helt och hållet. Men jag gillar titelspåret även om nummer som “Nobody's Fool” blev mer omtyckta.

Någonting helt annat (och precis som Europe från Upplands-Väsby) kom dagen efter Cinderellas debut i och med Candlemass “Epicus Doomicus Metallicus” (10 juni 1986). Det blytunga bandet blev stilbildande då det gällde att lansera genren “Doom Metal” och i och med stämningsfulla nummer som “Solitude”. I Sverige vid den tiden definitivt ett band som, tillsammans med Bathory, hade ett mycket eget sound.

Thrash-banden duggade tätt detta år och ett av de som kom i kölvattnet av Metallica och Slayer (med flera) var Flotsam and Jetsam som släppte “Doomsday for the Deceiver” 4 juli 1986. I grunden låter nummer som “Hammerhead som ett lite snällare Metallica. Basisten Jason Newsted skrev alla texter men skulle under hösten 1986 lockas över till just Metallica .

David Lee Roth släppte 7 juli 1986 sin debut “Eat'em and Smile” som till stilen tar vid där EP:n “Crazy from the Heat” slutade. Även om merparten av låtarna är skrivna av Lee Roth och Steve Vai, hans gitarrist vid denna tid, så låter de ibland som om de vore covers på äldre nummer. Det är med andra ord rätt lite hårdrock över detta men desto mer klassisk showbiz.

Två veckor senare kom Motörhead med “Orgasmatron” (21 juli 1986) med sitt kanske mest helgjutna album sedan “Ace of Spades”. Inget nytt under solen men nummer som “Deaf Forever”, “Nothing Up My Sleeve”, “Dr Rock” samt titelspåret blev älskade konsertklassiker under många år framåt.

En rad för åttiotalet typiska album släpptes i övergången mellan sommar och höst. Först ut var glamrockarna Poison som släppte “Look What the Cat Dragged in” (2 augusti 1986) och fick en hit med halvballaden “Talk Dirty to Me”. Kort efter kom Bon Jovi med albumet “Slippery When Wet” (18 augusti 1986) och drämde till med en räcka av de mest klassiska radiohårdrockslåtarna under hela decenniet i och med “You Give Love a Band Name”, “Raise Your Hands”, “Wanted Dead or Alive” och särskilt maffiga “Living on a Prayer”. En skiva som mer eller mindre gjorde Bon Jovis namn.

Samma dag (24 september 1986) kom Ratt med “Dancing Undercover” som bjuder på ytterligare glamrock från detta fattigmans Mötley Crüe men samtidigt kom även Alice Coopers början till comeback med albumet “Constrictor” och hitsen “Teenage Frankenstein” och “He's Back (the Man Behind the Mask)”. Jag köpte skivan och hade ingen aning om att Alice Cooper var en “gammal” artist.

Megadeth följde upp sin något skakiga debut med den betydligt mer intressanta “Peace Sells... but Who's Buying?” (25 september 1988) där Dave Mustaine på ett snyggt sätt vävt ihop numren på delar av skivan. Hans lite hotfulla sång har här utvecklats mycket jämfört med debuten. Blev ett övertygande genombrott för hans band i hårdrocksvärlden.

Bara dagar senare kom Iron Maiden med “Somewhere in Time” (29 september 1986) där man precis som Judas Priest givit låtarna en ganska “syntig” inramning. Överlag en storslagen och fantastisk skiva som grep tag i mig ordentligt då den kom med det episka titelspåret, “Wasted Years”, “Sea of Madness” och “Heaven can Wait” (med effektiv körsång). Avslutas typiskt nog med en lång låt om Alexander den store.

Precis som Iron Maiden gick även Slayer ett i hårdrockskretsar stort genombrott men en klassiker detta år: “Reign in Blood” släpptes 20 oktober 1986. Den knappt 29 minuter långa skivan spelades in i en liten (och idag riven) studio i Los Angeles med Rick Rubin som producent och det lite avskallade och snabba soundet gick hem hos publiken. En kort stund hade Slayer närmast status som “världens snabbaste band” (de blev snart omkörda). De mest kända numren förblir inledande “Angel of Death” (om Dr Mengele) och det avslutande titelspåret med maffig gitarrslinga.

På tvärs med Slayer kom Stryper dagar efter med “To Hell With the Devil” (24 oktober 1986), en skiva som lät som andra glamrockskivor från denna tid med det undantaget att Stryper var djupt kristna. I slutet av månaden kom de mindre kristna W.A.S.P. med “Inside the Electric Cirkus” där de två mest kända låtarna typiskt nog är covers och resten är okej även om de börjat upprepa sig.

Det började samtidigt lossna för braslianska Sepultura som släppte den underproducerade men ändå intressanta “Morbid Visions” 10 november 1986. Samma månad kom även Kreator, ett annat band på väg mot något större, med “Pleasure to Kill”.

Tesla var ett band som jag länge stoppade in under andrasorteringen bland åttiotalets många hårdrocksband men när jag lyssnade på “Mechanical Resonance” (8 december 1986) så hörde jag till min förvåning ett antal låtar som jag faktiskt återvände till (“Little Suzie”, “Cover Queen”) då jag väl uppskattade det lite diskret Stones-påverkade soundet. Precis mot slutet av året gav Geffen ut EP:n “Live Like a Suicide” (16 december 1986) med den ganska okända Los Angeles-kvintetten Guns'n'Roses. Tanken var att skivan skulle föreställas vara en independent-produktion men det var alltså Geffen som låg bakom. Även “liveinspelningarna” på skivan är i grunden fejkade och plockade från andra konserter då bandet vid denna tid harvade på inför en småpublik. En kuriositet som väl kanske inte direkt avslöjar bandets kommande storhet.

Kiss gamle gitarrist Vinnie Vincent släppte under namnet “Vinnie Vincent Invasion” en skiva med samma namn där han i nummer som “Boyz Are gonna Rock” ångade på i partyhårdrocksstil. Bland övriga svenska hårdrockband fanns Treat som släppte “The Pleasure Principle” med ganska snäll hårdrock som förmodligen inspirerats av Europe och andra grupper i samma fålla.

Synten 1985

 

Mot mitten av 80-talet börjar termen “synt” bli just så problematisk som den är i och med musikens helt sanslösa spännvidd. Men nu är detta skrivet ur svensk synvinkel så synt får det bli. Jag kommer göra en kronologi men får sedan avsluta med album där jag saknar exakt datum (trots god research).

Yello släppte 29 januari 1985 albumet “Stella” där de tuffar på i god stil med exempelvis hiten “Oh Yeah” som väl är ännu en av de här låtarna som sammanfattar Yellos speciella sound. Någonting helt annat inom synt släpptes närmare en månad senare då mäktiga Tears for Fears gav ut sin lika mäktiga “Songs from the Big Chair” (25 februari 1985). Med storslagna nummer som “Shout” (den första låt jag hörde med gruppen) och särskilt “Everybody Wants to Rule the World” säkrade Tears for Fears framgången och skulle sedan hinna ändra sig rejält med 1989 års nypsykedeliska “The Seeds of Love” som väl även förde ut dem från synthscenen.

Howard Jones seglade mest vidare på framgångsvågen detta år i och med “Dream into Action” (11 mars 1985) som innehöll dunderhits som “Things Can Only Get Better” “Look Mama” och “Like to Get to Know You Well” samt ytterligare fina låtar. Faktiskt en strålare skiva i den lättare änden av skalan som håller fint än idag. Ännu lättare blev det i och med Modern Talkings “The First Album” (1 april 1985) där man med hiten “You're My Heart, You're My Soul” inledde en rad storhits även om man med en gång hittade sin formel och sedan i stort sett aldrig avvek från den. Detta märktes redan på det andra albumet gruppen släppte detta år, “Let's Talk About Love” (14 oktober 1985).

Den Jugoslaviska gruppen Laibach, som ständigt trakasserats av den annars jämförelsevis liberala kommuniststaten sedan grundadet 1980, var ytterst aktiva på skivfronten detta år och hann med ett par album och flera singlar. Först ut var självtitulerade “Laibach” (27 april 1985) som snabbt följdes av “Rekapitulacija 1980 – 85” (9 maj 1985). Medan den senare skivan alltså innehåller äldre låtar med en mer industriell karaktär (dock mer monotoni än oljud om man jämför med flera tongivande äldre industrigrupper) så innehåller den riktiga debuten ett antal storslagna låtar som ändå anger tonen. Nummer som “Brat Moj” eller “Panorama” är ändå igenkänliga för senare fanns. Ofta sjunger man här på serbokrotatiska och ibland på vad som förefaller vara italienska eller tyska.

Depeche Mode släppte inget album detta år men dock två singlar varav åtminstone den ena blivit en klassiker i deras repertoar. Först ut var “Shake the Disease” (29 april 1985) som både jag och flera med mig nämnt som gruppens bästa låt någonsin med sin storslagna och sorgset romantiska refräng som fungerade väl på de arenor dit gruppen med stormsteg var på väg. Singeln följdes upp av “It's Called a Heart” (16 september 1985), en låt som blev mindre älskad av publiken och rentav hatad av bandet själva som ansåg den som bland det sämsta de gjort. Man körde den live på turnén 1986 men aldrig därefter medan “Shake the Disease” blev betydligt mer långlivad på scen.

En slags hårdpumpande och uppdaterad disco bjöd Dead or Alive på med “Youthquake” (3 maj 1985) och superhiten “You Spin Me Round”. Gruppen figurerade flitigt i tonårspressen vid denna tid men de överträffades lätt och ledigt av norska A-ha vilka släppte debuten “Hunting High and Low” 10 juni 1985. Låten “Take on Me” med sin tecknade video kom ju att leva ett liv på egen hand och gjorde gruppen till superstjärnor. Även titelspåret och “The Sun Always Shines on TV” blev stora hits men så här i efterhand kan jag väl konstatera att de artiga norrmännen i A-ha troligen var lite för välartade för att bli de här riktiga “profilerna” och även om det blev fler framgångar så nådde de aldrig upp till debutens nivå. Samma dag som A-ha släppte sin storsäljare kom Scritti Politti med “Cupid and Psych 85” (10 juni 1985). Jag vet att skivan varit med i flera bästalistor men ärligt talat är musiken här lite för dämpad för att jag ens ska orka ta notis om den. Jag har inget emot det finpolerade men det kan bli FÖR mycket av den varan med.

Något jag gillade betydligt mer vad tyska gruppen Propagandas “A Secret Wish” (1 juli 1985) där vi hör Ralf Dörper från Die Krupps med ytterligare medarbetare såsom sångerska Susanne Freytag. Man hade vissa framgångar med halvhårda/halvlätta synthlåtar som “Dr Mabuse” och jag gillar givetvis detta germanska band som körde på några år innan Dörper återvände till Die Krupps. Samma månad, och lite i samma division släppte Cabaret Voltaire “Drinking Gasoline” (22 juli 1985) som innehåller skojig och stundtals stunsig musik som rört sig rätt långt från gruppens industriella rötter. Gruppen följde sedan upp detta album med “The Cocant, the Sword and the Arm of the Lord” (14 oktober 1985) som låter lite som ett Art of Noise med hårdare inslag.

En mycket stark och spännande debut kom från Skinny Puppy i och med “Bites” (augusti 1985). Gruppen hade släppt mini-albumet “Remission” året innan men blommade här ut och tog stormsteg jämfört med den ändå ganska traditionella debuten (i alla fall traditionell för att vara denna grupp). Med klassiker som “Assimilate” eller “The Choke” och råa nummer som “Ice Breaker” och “Last Call” karvade Skinny Puppy snabbt ut en nisch i gränslandet mellan EBM och industri och hård synth i största allmänhet. Överlag en skiva som jag ännu lyssnar ganska mycket på.

Lika mäktig är Einstürzenede Neubautens dittills mest fullgångna skiva, “Halber Mensch” (2 september 1985) med klassikern “Yü-Güng” som överlag blivit något av en signaturmelodi för gruppens tidiga år. Dock allt som allt en mycket spännande skiva med intressanta klanger och ljudexperiment men ändå betydligt mer lättsmält än gruppens tidigare alster.

En riktigt stark skiva i den lättare änden på skalan är Blancmange med sin “Believe You Me” (11 oktober 1985). Jag rekommenderar lyssnaren att höra på skiva från början till slut och då gärna två eller tre gånger. Mycket genomarbetad skiva från en grupp jag mest betraktade som “några i högen” innan dess.

Sist på året kom gruppen Psyche, likt Skinny Puppy från Vancouver, med “Insomnia Threatre” (23 november 1985) som är en rätt blek historia inom den lite hårdare och mer experimentella synten.

Ett stort antal skivor där jag inte har datum utöver att de utkom 1985 släpptes också och här kommer ett axplock i icke sorterad ordning.

Vangelis släppte “Invisible Connections” där han fortsätter på en spännande och lite experimentell linje som gör skivan mer än väl värd att lyssna in sig på.

Brittiske Paul Hardcastle, känd för hiten “19” släppte hela tre album under året i form av “Zero One”, “Rain Forests” och “Paul Hardcastle” vilka i mångt och mycket innehåller en breakdanceinspirerad elektronisk musik där hiten (som också är med) inte alltid är representativ för Hardcastles sound.

De kommande brittiska sensationerna detta år var annars Nitzer Ebb som dock bara släppte singlarna “Isn't it Funny How Your Body Work” och “Warzaw Ghetto” vilka väl gick något under radarna förutom i de kretsar som älskade just “råsynt”. Kraftigt inspirerade av DAF och Die Krupps gjorde Nitzer en agressiv och minimalistisk synt med Douglas McCarthys fantastiska sång i förgrunden.

Annars vällde det fram spännande grupper från Belgien detta år. À:Grumh... släppte den ganska skitiga maxin “Mix Yourself” medan Neon Judgement släppte LP:n “MBIH” som innehåller en form av mörk synthrock. Lite liknande tongångar men dock mer synthiga hittade man även hos A Split Seconds LP “Stained Impressions”. Annars var ju de belgiska flaggskeppen från detta år Klinik (eller The Klinik, namnet varierar) som släppte den närmast ondskefullt minimalistiska “Sabotage” med bland annat liveinspelningar från Norge(!). Här finns ett par klassiker inom genren i form av “Hours and Hours” och “Brain Samage”. Front 242 släppte även maxin “Politics of Pressure” med idel klassiker i form av “Don't Crash”, “Funkhadaffi”, “Kommando Remix” och “No Shuffle”, nummer som gruppen fick köra live till dess de lade av i januari 2025. Mycket imponerande.

Märkligt nog fick Sverige detta år en synnerligen färdigutvecklad syntgrupp i och med NASA och skivan “Power of the Century”. Gruppen hade rentav vissa frangångar på radion med nummer som “Paula” och “Stockholmssommar”. Idag tämligen bortglömda men på den tiden något som kunde ha blivit större.

I västra Tyskland fortsatte intressant musik strömma fram i form av Moskwa TV från Frankfurt som med “Dynamics and Discipline” bjöd på en form av tidig techno även om det väl vid denna tid mest skulle ha kvalat in som “råsynt” enligt många svenskar. Die Krupps puttrade på utan Ralph Dörper (se ovan) med en betydligt mer lättsmält musik på “Entering die Arena”. Musiken rätt hurtig men ändå okej.

Parallellt med Laibach fanns även Borghesia i den slovenska delen av Jugoslavien och denna duo släppte den experimentella men lite dämpade “Ljubav Je Hladnija o Smrti” (“Kärlek är kallare än döden”) detta år.

Allt som allt ett år då den undergroundbaserade hårdsynthen nu rusade fram på bred front och mot nya höjder.

Hårdrocken 1985

 

Det är lite som om hårdrocken toppade i rent kommersiell mening 1985. I alla fall KÄNDES det nog så för oss som var med. Det var Monsters of Rock, drösvis med reportage i Okej och det ena bandet efter det andra fick ett bredare genombrott.

Först ut var en EP som visserligen knappast är hårdrock men bakom micken hittar man fjolårets mest uppburne hårdrocksvokalist. Jag syftar givetvis på David Lee Roths “Crazy from the Heat” (28 januari 1985). Diamond Dave tog här ut svängarna lite och körde ett antal covers hämtade från världen utanför hårdrocken. Hans cover på “Just a Gigolo/I Ain't Got Nobody” är dock inte så charmig som den kan verka eftersom den är plankad rakt av från Louis Primas version från femtiotalet (plus att det var denne som slog ihop de två låtarna vilket Dave kanske inte ens varit medveten om). Här finns även hans cover på “California Girls” med tillhörande 80-talsknasig video. En klackspark men en charmig sådan. Dessvärre skulle Dave komma att uppskatta dessa fritidsaktiviteter så pass så han småningom tog sin Mats ur skolan...

Knappt en månad senare kom Accepts “Metal Heart” (25 februari 1985), en skiva med gruppen som jag väl kan mer eller mindre utantill och som ligger mig varmt om hjärtat. Från titelspåret (med inslag av “Für Elise” bort till “Bound to Fail” så är det bara låtar jag tycker är rena höjdare (“Midnight Mover” och “Screaming for a Love-bite” är väl ett par höjdpunkter). Tydligen ansågs plattan mer strömlinjeformad jämfört med en del av gruppens tidigare produktion men då detta var den första hela skiva med gruppen som jag hörde på så jag just inget att jämföra med utan älskade dennas suggestiva men ändå ösiga hårdrock. Tre dagar senare, 28 februari 1985, kom de idag hyggligt bortglömda King Kobra med “Ready to Strike” som innehåller melodiös men rätt konventionell åttiotalshårdrock. Detsamma kan väl sägas om Bon Jovis “7800 Fahrenheit” (27 mars 1985). Plattan sålde säkert bra men jag kan väl inte påstå jag minns mycket av låtarna. Men jag är väl heller inte direkt målgruppen.

Lite andra tongångar bjöds det på i april med två hyggliga thrashalbum. Först ut var Exodus “Bonded by Blood” (5 april 1985) där låtarna är riviga och sången skrikig och rå. Föredrar nästan denna framför Slayers “Hell Awaits” (8 april 1985) som mest är en upprepning av debuten fast med lite snabbare och mindre minnesvärda låtar.

Magnum gav 13 maj 1985 ut “On a Storyteller's Night” där de fortsätter med sin starka melodiska rock. Särskilt minnesvärda är öppnande “How Far Jerusalem” och “Just like an Arrow”. Man tar aldrig miste på Magnum, vill jag påstå. 14 dagar senare följde Bathory upp debuten med “The Return...” (27 maj 1985) och precis som med Slayers andra så var det lite av “The Sophomore Slump”. Det är mest en upprepning av debuten men inte lika stark. Ratt släppte sitt andra album “Invasion of Your Privacy” (30 maj 1985) där nummer som “You're in Love” och “Lay it Down” visar att de hade etablerat sig som en slags fattigmans-Mötley Crüe. Dock helt okej för alla vänner av åttiotalets glamhårdrock.

Överlag blev juni en månad då släppen, av de mest varierande slag, duggade tätt. Helix släppte 6 juni 1985 “Long Way to Heaven”, uppföljaren till skivan med megahiten “Rock You” och jag måste nästan säga att jag föredrar den jämfört med skivan innan men åter är det nostalgin som talar. Köpte den på kassett på Konsum i Klintehamn och spelade den sönder och samman så jag kan den mer eller mindre utantill. Megadeth kom bara sex dagar senare med debuten “Killing is My Business... and Business is Good” (12 juni 1985). Lite ofokuserad och inte så stark som senare releaser men å andra sidan gick merparten av bandet på tunga droger och det var även si och så med budgeten. Dave Mustaine och gänget skulle dock visa vad de gick för längre fram.

Scorpions saftade på med den obligatoriska livedubbeln i och med “World Wide Live” (14 juni 1985) som effektivt fungerar som en slags greatest hits live då man kör det mest kända från sina senaste album. En vecka senare, 21 juni 1985 (min trettonårsdag), kom Mötley Crüe med “Theatre of Pain” och Phenomena med sin självtitulerade debut. Mötley tuffar på med lite glammig stil och ett par klassiker i form av “Home Sweet Home” och covern på Brownsville Stations “Smokin' in the Boys Room” samt ytterligare nummer i typisk glamhårdrockstil. “Phenomena” var istället en grupp som tog sitt namn från en film om det ockulta och jag tyckte onekligen musiken var lite stämningfull och kuslig, inte minst numret “Dance With the Devil”. Tyvärr har väl effekten avtagit något 40 år senare.

Juni avslutades med att Y&T släppte liveplattan “Open Fire” (24 juni 1985) som med all önskvärd tydlighet visar att gruppens låtar lyfte live. Senare under året skulle gruppen även släppta en ny studioskiva, “Down for the Count” (9 november 1985) där man antagit ett sound som delvis närmar sig Van Halen, såsom i exempelvis gruppens kanske största frangång “Summertime Girls”. Här fanns även en cover på Loggins & Messina-låten “Your Mama Don't Dance” som några år senare dock skulle bli mer känd via Poisons version.

AC/DC hade gjort några skivor som malde på tomgång men släppte detta år “Fly on the Wall” (1 juli 1985) där man åter körde en räcka starka och minnesvärda låtar. Vad jag förstått har fansen varit något kluvna angående skivan men då detta var den första AC/DC-skiva jag hörde (surprise: kasset inköpt på Konsum i Klintehamn) så älskar jag dessa rappa och medryckande låtar (t.ex. “Shake Your Foundations”, “Stand Up” eller “Hell or High Water”) även om jag tyckte att Brian Johnson hade världens skrovligaste röst.

Det var för övrigt rätt många av dessa skivor som jag hade på kasset och så även Dios “Sacred Heart” (12 augusti 1985). Gissa var jag köpte den... egentligen ingenting nytt förutom att Dio för tredje gången lyckas prestera ett antal starka låtar (“King of Rock'n'Roll”, titelspåret, “Rock'n'Roll Children”, “Hungry for Heaven” med flera) som dock inte har så varierade texter. Det var först därefter som det skulle börja fallera något.

En vecka senare kom en platta jag dock inte hade på kasset, nämligen Yngwie Malmsteens “Marching Out” (19 augusti 1985). Snäppet mer konventionell än den yviga debuten även om jag särskilt gillar det avspänt neoklassiska spelet på titelspåret. Påminns här om att Yngwie låter väldigt bra om han bara tar det lite lugnt i låtarna. Vi visste redan vid denna tid att han kunde spela fort. Fyra dagar senare kom Stryper med “Soldiers under Command” (23 augusti 1985). Musiken är vanlig melodiös hårdrock där jag inte har så mycket att tillägga men det roliga med just Stryper var att de var varmt kristna, vilket stack ut lite i den tidens hårdrocksmiljö.

Augusti avslutades med en smäll då delar av Anthrax gav ut vad som var hobbybandet S.O.D. (Stormtroopers Of Death) med Billy Milano på sång. Skivan “Speak English or Die” (30 augusti 1985) var förmodligen det hårdaste jag hade hört några år senare och definitivt det snabbaste. Dock osäker på om jag hörde S.O.D. innan Slayer så det kanske blir dött lopp. Det är snabbt och extremt korta låtar med texter som förstås är ironiska men som skulle vara ganska stötande om det var allvarligt menade. Sålunda är figuren “Sgt D” en rå rasist och fascist i största allmänhet. Musiken fungerar fortfarande bra även om jag häpnar över hur snabbt Milano kan sjunga i exempelvis “Pussywhipped” där han sväljer halva meningar. Samma månad kom även Celtic Frosts EP “Emperor's Return” som kanske är lite mindre rå än debut-LP:n men ändå bjuder på mer av samma grovhuggna Black Metal som bara låter snäppet snällare än Bathory. I oktober kom gruppen även med albumet “To Mega-Therion” som fortsatte i samma stil.

Hösten rullade in och med den åtminstone fyra minnesvärda släpp i september. Pirathårdrockarna Running Wild släppte “Branded and Exiled” 1 september 1985 där exempelvis nummer som “Chains and Leather” ännu är värda att lyssna på. Dagen efter kom Gary Moore med den solida “Run for Cover” (2 september 1985) med Moore-klassiker som balladen “Empty Rooms” och “Out in the Fields”. Den senare låten sjöng Moore med sin gamle vän Phil Lynott som även sjöng huvudsång på låten “Military Man” (även med text av Lynott). Bör ha varit bland det sista Lynott gjorde på skiva innan sin hastiga död i januari 1986. Denna skiva är nästan den arketypiska åttiotalsskivan från Gary Moore. Samma dag kom Saxon med “Innocence is no Excuse” (2 september 1985) som vissa bedömde som mer strömlinjeformad men som ändå innehöll minnesvärda nummer som “Rockin' Again”, “Back on the Streets” eller “Raise Some Hell”.

Kiss upprepade i stort sett bravaden från året innan med ett starkt album i form av “Asylum” (16 september 1985). Och JA! Jag hade även denna på kassett från Konsum i Klintehamn och därför kan jag den nästa bättre än föregående “Animalize” (som troligen ändå hade snäppet bättre låtar även om det är lite dött lopp för mig). Låtar som “Any Way You Slice It” eller “Love's a Deadly Weapon” är dock skönt hjärndöd sjuttiotals-Kiss, nästan. Faktiskt en platta där nästan varenda låt sitter ännu, från inledande “King of the Mountain” till skojiga “Uh! All Night!” (tyckte i alla fall trettonåringen).

En annan skiva som jag kan mer eller mindre utantill (även om jag där fick nöja mig med en avspelad kassett, har jag för mig) var Iron Maidens monumentala “Live After Death” (14 oktober 1985) som väl i mina öron är liveplattan framför andra med Iron Maiden och en av mina favoriter i största allmänhet. Kort därpå kom W.A.S.P. med sitt andra album “The Last Command” (25 oktober 1985) som är en fin uppföljare till debuten med ett antal riviga låtar såsom “Wild Child”, “Fistful of Diamonds” och inte minst den alkoholindränkta klassikern “Blind in Texas”. Och Blackies röst är alltid rå och härlig att höra. Fick till julen plattan på kassett från min då knappt ettåriga brorson. Stod det på paketet i alla fall.

Utöver den ovannämnda andraplattan med Celtic Frost så utkom i oktober 1985 även Kreator med “Endless Pain” (brötig thrash med rå sång från Mille Petrozza) och Anthrax kom med “Spreading the Disease” där man plockad in nye sångaren Joey Belladonna och gitarristen Frank Bello. Ljudet var bättre och vi bjuds på klassiker som “Madhouse”. Dock låter Anthrax ändå så mycket snällare om man jämför med Metallica eller Slayer trots att de hade en dåtida “hårdhetsstämpel”.

Aerosmith gjorde efter ett droginspirerat sammanbrott en försiktig comeback med “Done With Mirrors” (4 november 1985). Bandet har själva senare sagt att de inte gillade skivan men jag tycker personligen den är rätt okej. Men det beror på att jag köpte den till reapris på LP (faktiskt inte kassett) på Elektronikservice i Hemse året därpå så den råkar vara en av de här skivorna jag lyssnade på mycket.

Helloween, här ännu med Kain Hansen på sång, LP-debuterade med “Walls of Jericho” (18 november 1985). Jag tror jag hörde låtarna på något radioprogram när de var rätt hårda (exempelvis “Murderer” och “Starlight”) och tyckte dettta var oerhört rått och snabbt men det låter förstås ganska beskedligt när tidens tand fått verka lite. Dock ändå väldigt energiskt och man anar att gruppen har mer att ge.

Dokken, närmast sinnebilden för generisk melodisk hårdrock från 80-talet, kom med plattan “Under Lock and Key” (22 november 1985) och efter lite lyssning så märker jag att exempelvis “It's Not Love” fastnar. Men originalitet kan ju Don Dokkens orkester inte beskyllas för. Samma dag släppte Twisted Sister “Come Out and Play” (22 november 1985) som väl var en av de absolut första album jag köpte och som jag därmed kan utantill. Titelspåret är ju TS när de är en smula hårdare men annars domineras skivan även av mer skojfriska nummer som covern på “Leader of the Pack” eller “Be Chrool to your Scuel” (sic!) och ytterligare nummer som jag nog ännu kan texterna till, så mycket som jag lyssnade på denna. Hög nostalgifaktor med andra ord. Samma månad släppte Faith No More även den lite funkiga men ofärdiga debuten “We Care a Lot” som härmed får avsluta hårdrocksåret 1985.

En medelålders indieman på gig

 Den medelålders indiemannen anländer hem från jobbet, lagom fredagstrött. Det börjar bra med en bok om finska inbördeskriget 1918 (för att komma i stämning) och därefter ett avsnitt av "I vår herres hage" till TV-måltiden. En vän ringer om en middag i morgon. Vår indieman läser vidare i sin bok och börjar nicka till i fåtöljen. Han inser dock att han ska på konsert även om han ett tag är betänksam angående att lämna sin fåtölj. Sagt och gjort. Bilen till Östercentrum så hemfärden går fort. En enda öl skulle ändå söva vår indieman. Promenad genom Österport och ner till Hästgatan 2 där det tydligen ska finnas en klubb vid namn Luna som vår indieman inte känner till. Ny klubb, nytt folk, ny musik. Till sin fasa inser vår indieman att han för en gångs skull inte känner till en enda människa i lokalen och alla är otroligt unga. Sådär trettio år yngre. Vår indieman reflekterar över hur ofta bartendern måste be om legitimation denna afton. Förakten, Kim Hemström, går på. Det blir en trevlig stund med vemodig rock med starka texter. I pausen hamnar vår indieman i ett hörn och läser på sin mobil en roman av Zola för att upprätthålla löftet om hundra lästa böcker i år. Den trevlige arrangören kommer förbi och pratar. Senare träffar vår indieman ytterligare människor han känner. Bjuds med fram till scenen men fastnar i en kluga och inser snart att han inte längre orkar stå och knuffas fram och tillbaka av livliga besökare. Plus att det känns lite orättvist att en lång drasut på 1.89 skymmer sikten för de extremt kortväxta kvinnor som utgjorde en stor del av publiken. Han hamnar längre bak där andra äldre profiler befinner sig. Den så kallade gubbhyllan. Bandet är bra men spretigt då det är lite vanlig indie, lite shoegaze med brötiga gitarrer och ta mig tusan om inte vår indieman tycker ett nummer låter lite som Kent. Även om vår indieman nickar med till låtarna så står han tillräckligt nära dörren för att snabbt slinka iväg när det står klart att konserten är över. Ännu en behaglig promenad. Det spelas vad som låter som Neil Young (eller en modernare kopia därav) från ett av vår indiemans favoritställen, Creperiet. Hem. Har bara lite kvar i boken om finska inbördeskriget och läser ut den även om ögonen går i kors av trötthet. Reflekterar lite över hur snabbt länder kan falla sönder. Något att bry sin valnött med, spiknykter en sen fredagkväll. Intar sängläge efter ännu en kväll i kulturens tjänst. 

Synten 1984

 

Överlag kan man nog betrakta 1984 som ett riktigt klassiskt syntår som på många vis, lite som 1981. förkroppsligar åttiotalets elektroniska musik. Det var väl dock detta år som syntmusiken verkligen blev så bred och folklig som den någonsin blev under åttiotalet och med ett gäng nya akter och artister.

Den första intressanta skivan under året var Talk Talks “It's My Life” (13 februari 1984) där i synnerhet titelspåret blev gruppens kanske största hit (senare tolkad av No Doubt) och där gruppens grundläggande sound är ganska etablerat trots senare radikala stilbyten. Man känner dock alltid igen sångaren Mark Hollis sorgsna röst. Kanske är de inte ett fullfjädrat syntband här men musiken är ändå ganska så elektronisk och gruppen fick exempelvis agera förband för Depeche Mode på turnén 1986.

Tätt efter denna platta kom Nik Kershaws debutalbum “Human Racing” (27 februari 1984) som innnehöll stora hits som “Wouldn't it be good” och “I Won't let the sun go down on me”. Överlag märks redan på debuten vilket flyt Kershaw har i sina melodier och du känner lätt igen hans röst. Han skulle sedan toppa debuten med uppföljaren “The Riddle” (19 november 1984) där jag kan titelspåret närmast utantill. Även “Don Quixote” och “You Might” är fina och liksom flytande låtar. Kershaw gjorde ett komiskt framträdande i “Nöjesmassakern” där han mitt under framträdande springer ut för att göra en giv i ett parti kort bakom scenen. 1984 ändå.

I februari 1984 släppte Laiback även sin första riktiga skiva, maxisingeln “Boji/Sila/Brat Moj” som har ett ganska industriellt men inte olyssningsbart sound och där texterna framförs på slovenska. Senare under året kom även singeln “Panorama/Decree” och flera av dessa låtar kom senare att samlas upp på gruppens första mer officiella LP, “Nova Akropola”.

En artist som ofta jämfördes med Nik Kershaw (de debuterade samtidigt och hade ett liknande sound) var Howard Jones vars debutalbum “Human's Lib” kom 9 mars 1984. Även Jones skulle under några år bli oerhört populär med sin ganska lättsmälta elektropop och från debuten blev “What is love?” och “New Song” stora hits. Skillnaden mot Kershaw är kanske att Jones är snäppet mer hurtig men det är ju en smaksak.

Soft Cell rundades av sin karriär med den ganska ofokuserade “This Last Night in Sodom” (16 mars 1984) som åtminstone innehåller den fantastiska “The Soul Inside”. Även om Almond och Ball inte var ovänner så var det otroligt trötta på att vara popstjärnor och hade i realiteten redan lagt ner bandet när denna skiva kom.

I mars 1984 kom även Section 25 med den lättsmälta LP:n “From the Hip” som kanske inte är världens mest originella skiva men som innehåller en del trevliga nummer i tidstypisk stil. Plattan producerades av Bernard Sumner och låter, inte oväntat, en smul som New Order.

Human League släppte sin första LP sedan “Dare” i och med “Hysteria” (7 maj 1984). soundet har dock blivit lite mer mainstream och hiten “Louise” låter nästan mesig jämfört med deras tidigare sound även om “The Lebanon” är lite mer i deras äldre stil.

Art of Noise, en “hemlig” grupp bakom vilken Trevor Horn var den drivande kraften, släppte sitt debutalbum “Who's Afraid of the Art of Noise” (19 juni 1984) och även om den del tidstypiska studioexperiment kanske inte helt åldrats med värdighet så är exempelvis mäktiga “Moments in Love” med sitt närmast ambienta sound ännu en väldigt stark upplevelse.

En knapp vecka senare kom X-Mal Deutschland med den mycket genomarbetade LP:n “Tocsin” (25 juni 1984) med ett kallt och nästan lite gotiskt syntsound som jag känner att jag behöver bekanta mig med mer.

I juli 1984 släppte Tangerine Dream soundtrack till filmen “Firestarter” (som hade gått upp på biograferna 11 maj 1984) och det är onekligen mycket spännande och atmosfärisk musik och jag blir närmast nyfiken på att se om filmen för att se hur musikens använts (då jag inte minns mycket eftersom det var ett tag sedan jag såg den, milt sagt). Tangerine Dream har här på allvar landat i ett mer åttiotalistiskt sound, för det mesta instrumentalt (och på denna skiva helt och hållet, förstås). I november detta år skulle gruppen även släppa en av sina bättre konsertalbum, “Poland”, med drömsk och meditativ musik i gammal god stil om än med det lite uppdaterade soundet.

Annars blev 1984 ett verkligt Depeche Mode-år. Jag minns att jag aldrig hade hört talas om dem förrän de släppte “People are People” (som gjorde livedebut 2 juni 1984 i Ludwigshafen) och sedan då även “Master and Servant”. Albumet “Some Great Reward” släpptes 24 september 1984 och gruppen turnerade nu i större lokaler och filmade i december även en konsert i Hamburg. Överlag är “Some Great Reward” kompetent synth men kanske med en smula mindre experiment än på föregångaren. Kan ju skivan utan och innan och även nummer som “Something to Do” ligger mig varmt om hjärtat även om jag väl aldrig riktigt blir vän med den smått mesiga pianoballaden “Something”.

En annan grupp som slog igenom med dunder och brak ungefär samtidigt som Depeche fick sitt breda genombrott var Alphaville som fick en omedelbar framgång med debutalbumet “Forever Young” (27 september 1984). Titelspåret är närmast sönderspelat och idag kanske jag hellre hör på “Big in Japan”, “Sounds like a Melody” eller “Summer in Berlin” men med sin vemodiga syntpop vann gruppen emellertid en stor publik även om de aldrig riktigt skulle upprepa bravaden.

I september 1984 kom Front 242 även med mini-LP:n “No Comment” (där termen “Electronic Body Music” nämns på omslagets baksida) och där låtar som “Commando Mix”, “Lovely Day” och “No Shuffle” förblivit klassiker i repertoaren. Jag är dock även svag för den mystiska “S.fr.Nomenklatura” som ofta öppnade konserterna i mitten av åttiotalet (exempelvis vid en fantastisk välinspelad konsert från Västerås 1986).

Bronski Beat var en annan ung grupp som slog stort med plattan “The Age of Consent” (oktober 1984) och de sexualpolitiskt orienterade låtarna “Why?” och “Smalltown Boy”. Musiken är snygg (gillar särskilt de feta basgångarna i “Why”) men mest minns man sångaren Jimmy Sommervilles höga röstläge.

Breddeb inom synten kan visas av de två rätt olika skivor som släpptes samma dag, nämligen Cabaret Voltaires “Micro-Phonies” och Frankie Goes to Hollywoods “Welcome to the Pleasuredome” (båda 29 oktober 1984). Medan den förra gruppen ännu rör sig i utkanrten av det industriella och kör en rytmisk stil med lite drag av både EBM och syntpop så kör Frankrike en ganska hårdpumpande sen disco och liksom Bronski Beat med något sexualpolitiskt orienterade texter. Dock blev även den fina balladen “The Power of Love” en stor hit för gruppen utöver de tidigare singlarna “Relax” och “Two Tribes”.

Jean-Michel Jarre återvände med “Zoolook” (16 november 1984) där han tydligt tagit enn del intryck av electro men även går en smula på tomgång. En tidigare mer svårsmält grupp, SPK, återkom nu som en hurtig syntpoporkester, om än med lite hård image, i och med albumet “Machine Age Voodoo” (30 november 1984). Gruppen hade rentav vissa framgångar med singeln “Metal Dance”.

En av den hårdare syntens mest inflytelserika akter, Vancouver-baserade Skinny Puppy, debuterade i december 1984 med mini-LP:n “Remission” på det oberoende skivbolaget Network. Här är gruppen kanske så lättsam som den någonsin blev under sin klassiska era med lättsamma synthslingor (“Glass Houses”, “Far to Frail”) i kombination med en betydligt hårdare sång från Nivek Ogre samt obskyra samplingar från exempelvis skräckfilmer. Gruppen skulle snabbt slå in på än mer äventyrliga vägar.

En skiva var exakt releasedatum jag inte har, men väl värd att nämna, är Manuel Göttschings “E2-E4” som med sina drömska och experimentella synthljud anses ha inspirerat den senare ambientmusiken (som mest hade föregångare som Brian Eno att lyssna på vid denna tid). Förbluffande modernt sound överlag men lättare att lyssna på än att jag försöker beskriva det.