Hårdrocken 1990

 

1990 var väl ett sådant där hårdrocksår då 80-talet av förklarliga skäl dröjde sig kvar som om ingenting hade hänt i vissa kretsar även om dödsmetallen nu kan ha sägas fått sitt verkliga genombrott. I övrigt många stabila skivor detta år.

Den första nämnvärda skivan för året var GWAR:s “Scumdogs of the Universe” (8 januari 1990). bandet är ju mer kända för sina blodbad på scenen och för sina groteska kostymer men nummer som “The Salmanizer” och “Sick of You” är helt okej slamrig hårdrock om än inga mästerverk. Dock var det väl ungefär så här bra gruppen skulle bli på skiva. Samma månad kom det glammiga bandet Slaughter med sin “Stick It To Ya” (23 januari 1990) som är okej om än inte ett dugg originell. Bandet skulle senare under året även hinna utge EP:n “Stick It Live”. Januari avslutades annars med en av årets sensationer i form av de charmiga Quireboys och deras “A Bit of What You Fancy” (29 januari 1990). Med sångaren Spike i spetsen bjöd man på slamrig och trevlig pubrock även om detta i grund och botten är The Faces eller Rolling Stones en gång till.

Februari bjöd på i stort sett hela spektrat inom samtida hårdrock. Paradise Lost debuterade med “Lost Paradise” (5 februari 1990) som bjöd på mörk och tung metal med brötig sång och bara små inslag av de mer gotiska eller symfoniska inslag som gruppen senare skulle bli så känd för. Bisarrt omslag med en robot som verkar göra Hitler-hälsning. En annan debutant såg världen två dagar senare då Primus släppte “Frizzle Fry” (7 februari 1990). Jag gillar Primus men jag märker att deras “spatt-rock” (model Zappa under tidigt sjuttiotal fast mer metal) kan bli en smula enformig då man lyssnar på en hel skiva. Duktiga musiker är de ju onekligen. Mot mitten av månaden kom två intressanta skivor inom lite nyare stilar, dödsmetall och power metal. Först ut var Death med “Spiritual Healing” (16 februari 1990) där man på nummer som “Living Monstrosity” och “Altering the Future” dragit ner tempot ett snäpp och blivit lite renare än på de två första skivorna. Plus att man släppt alla löjliga bloddrypande texter för att sjunga om mer socialrealistiska problem. Samma dag debuterade Gamma Ray med “Heading for Tomorrow” (16 februari 1990). Gruppen var i grunden ett projekt skapat av den avhoppade Helloween-gitarristen/låtskrivaren Kai Hansen som även skrivit i stort sett allt på denna skiva. Föga förvånande låter skivan ganska mycket som Helloween i nummer som “Heaven Can Wait” eller det mastiga och 14 minuter långa titelspåret. Mot slutet av månaden kom U.D.O. Med sin andra skiva, “Faceless World” (25 februari 1990) där de flesta låtarna intressant nog skrivits av Accept-trummisen Stefan Kaufmann, som också producerat. Texter stod Udo själv för i huvudsak. Även om det är lite lättare låtar så vilar ju ändå en tung Accept-anda över det hela.

I mars debuterade brittiska Thunder med “Backstreet Symphony” (5 mars 1990) som är klassisk bluesbaserad hårdrock för den som nu gillar det. Prong släppte en vecka senare “Beg to Differ” (12 mars 1990) med “hack-rock” med lite inslag av hardcore. Gruppen skulle senare dra mer åt industri-metal. Damn Yankees debuterade med “Damn Yankees” (13 mars 1990) som är en slags fattigmans-Def Leppard med inslag av blues.

Celtic Frost, vilka tappat publikens gunst med den mer lättsamma “Cold Lake” (1988), återvände till sin mer mörka och brötiga stil med den mer stabila “Vanity/Nemesis” (11 april 1990). samma dag släppte Yngwie Malmsteen sin “Eclipse” (11 april 1990) där det lunkar på i typisk YM-stil. Ännu sålde han plattor men inom några år skulle det sakta gå utför. Men medan Celtic Frost försökte hitta tillbaka till sina rötter och Yngwie körde på i välbekanta hjulspår så skulle en annan svensk akt, Bathory, mer och mer ändra stil. Trött på att förknippas med Black Metal drog Quorthon ned tempot på “Hammerheart” (23 april 1990) som exempelvis innehåller den fina “Baptised in Fire and Ice” med suveränt rå och kraftfull sång. Stor favorit hos mig.

Bruce Dickinson debuterade som soloartist med den mycket fina “Tattoed Millionaire” (8 maj 1990) som gott och väl överträffade Maidens skiva från samma år med fina låtar som titelspåret (en känga åt grupper som t.ex. Poison), “Son of a Gun”, “Dive, Dive, Dive” eller covern på “All the Young Dudes”. Janick Gers, senare i Iron Maiden, spelar här. En vecka senare kom en ganska trött Dio ut med “Lock up the Wolves” (15 maj 1990) som väl inte skiljer sig mycket från andra Dio-skivor förutom att låtarna är sämre. Det är dock samma nu generiska texter om regnbågar och skit och det fanns kanske en förklaring till att Dio tappade då han envisade med att göra samma skiva hela tiden fast med tiden allt sämre.

En total klassiker detta år var ändå svenska Entombed “Left Hand Path” (4 juni 1990) med sina varierade dödsmetall-nummer och sina sågtandade gitarrer. Särskilt titelspåret sticker förstås ut och återkommer regelbundet som intro på olika musikgiss jag deltar i. En skiva jag fortfarande med regelbundenhet återkommer till. Den enda marginella kritiken är väl att skivan är en smula jämntjock. Tre dagar senare kom likaledes svenska Tiamat (tidigare Treblinka) med “Sumerian Cry” (7 juni 1990) med en brötig dödsmetall som dock har små spår av goth, en tendens som med tiden skulle bli starkare och ge gruppen mer av en särprägel. Deicide från Florida debuterar också mycket starkt med “Deicide” (26 juni 1990) med en tjock och solid ljudbild och en närmast arketypisk dödsmetall, numera åtminstone. I juni 1990 släppte Y & T även “Ten” där det glammiga åttiotalet mest rullar vidare fast lite sämre.

Två andra grupper som också rullade på var Suicidal Tendencies och Poison. De förra släppte ännu lite gunig och manglande hardcore-metal i och med “Lights... Camera... revolution!” (3 juli 1990) och de senare kom en vecka senare med “Flesh and Blood” (10 juli 1990) som gav ifrån sig glam-metal-klassiker som “Unskinny Bop” och den skojiga “Poor Boy Blues”. Blind Guardian gav ut en ganska stark skiva i och med “Tales from the Twilight World” (16 juli 1990) med power metal á la Helloween. Ett band som helt gått under radarn på 80-talet (utom i hemstaten Texas), Pantera, släppte den lätt nyskapande “Cowboys from Hell” (24 juli 1990) med en ny och dynamsik typ av metal som en del kallat “Groove Metal” och där titelspåret och “Cemetary Gates” sticker ut. Musik med både råhet och dynamik på samma gång och gruppen skulle därefter utvecklas snabbt. Napalm Death kom med sin tredje skiva, “Harmony Corruption” (30 juli 1990) att frångå den extrema Gridcore-stil som karaktäriserade gruppens två första skivor. Kort och gott lite rakare, lite mindre tempo och bröt och helt okej i nummer som “Suffer the Children”.

Jon BonJovi solodebuterade likaså med “Blaze of Glory” (7 augusti 1990) där han, trots en rad gästartister, låter mycket som sitt band men hitsen ramlade förstås in. Samma dag kom Annihilator med sin andra skiva “Never, Neverland” (7 augusti 1990) som minner lite om tidiga Helloween och är väl värd en lyssning. Cannibal Corpse släppte “Eaten Back to Life” (17 augusti 1990) och har du hört denna så har du hört det mesta med gruppen. Skitjobbigt bröt. Anthrax trampar vatten med “Persistence of Time” (21 augusti 1990) där bästa låten, “Got the Time”, typiskt nog är en cover. Detta datum kommer Ratt även med “Detonator” (21 augusti 1990) som även denna trampar vatten. Samma dag kom typiskt nog också en tredje och betydligt mer spännande skiva, Jane's Addictions “Ritual de lo Habitual” (21 augusti 1990) med hiten “Been Caught Stealing” och den episka “Three Days”. Skiftet mellan åttio- och nittiotal blir här övertydligt. En annan skiva som signalerade början på ett skifte var Alice in Chains mörka och tunga debut “Facelift” (28 augusti 1990) som i grunden är ett lite uppdaterat Black Sabbath. Många starka nummer. Och som kontrast kom Don Dokken samma dag med solodebuten “Up from the Ashes” (28 augusti 1990) som kom efter bråk inom hans band. Skivan innebar, föga förvånande, knappast att han reste sig ur askan utan han försvann under nittiotalet liksom flera andra åttiotalsikoner.

Queensryche släppte den pampiga “Empire” (4 september 1990) som väl i grunden för vidare soundet från “Operation: Mindcrime”. Warrant fick en hit med titelspåret på den gullig glamrockiga “Cherry Pie” (11 september 1990). allsång. En star comeback efter några likgiltiga år gjorde Judas Priest med den snabba och hårda “Painkiller” (17 september 1990) som trots flera fina låtar dock inte blev någon framgång vid den tidpunkten. Titelspåret har förblivit en klassiker. En fin comeback gjorde även AC/DC med “The Razors Edge” (24 september 1990) en vecka senare. Med dunderhiten “Thunderstruck”. Samma dag som denna stabila skiva kom även Megadeth med “Rust in Peace” (24 september 1990) som gav gruppen stora framgångar med nummer som “Holy Wars” eller “Hangar 18”. Skivan påverkade förmodligen rivalerna Metallica mer än de vill erkänna då de gjorde svarta albumet året därpå.

Iron Maiden började trampa vatten med “No Prayer for the Dying” (1 oktober 1990) som, trots hits som “Bring Your Daughter... to the Slaughter” (gruppens första etta i UK) eller “Holy Smoke” även innehåller många utfyllnadslåtar eller upprepningar. Ett av årets bästa album kom i och med Slayers “Seasons in the Abyss” (9 oktober 1990) där jag väl kan närmast varenda nummer utantill. En total klassiker och särskilt nummer som “War Ensemble”, “Dead Skin Mask” och “Skeletons of Society” ligger mig varmt om hjärtat. Slayers största stund i mina öron. Samma dag kom Testament med den lite mindre uppmärksammade “Souls of the Black” (9 oktober 1990) där gruppen låter som de brukar, tycker jag, även om de tydligen började tappa lite kommersiellt med detta släppt. Samma månad kom Helmet med den “hackiga” debuten “Strap it on” och skulle senare blomma ut på uppföljaren.

Scorpions fick en sista topp med “Crazy World” (6 november 1990) och stora hiten “Winds of Change” innan de också åkte ner i nittiotalets mörka hål. I övrigt inget nytt på fronten. Tesla släppte den charmiga och intima “Five Man Acoustical Jam” (9 november 1990) som inte är originell men som sagt ganska trevlig. Iced Hearth kom i november 1990 med debuten “Iced Earth”. Man hade i början en annan sångare som lät lite mer som killen i Cirith Ungol men redan här hade man Iron Maidens lite galopperande stil. Odaterade album från året inkluderar The Obsesseds “The Obsessed” som är doom, om än inte av det mest blytunga slaget. Dock helt okej. Svenska Europe-kopiorna Talisman släppte “Talisman” med stora hiten “I''ll Be Waiting” vilket i stort sett var vad de blev kända för innan de försvann.