Synten 1987 blev ett riktigt mönsterår och det var väl i grunden här som den så kallade “råsynten” på allvar slog igenom med klassiska album från t.ex. Front 242, Nitzer Ebb och Skinny Puppy. Med flera.
Först ut var belgiska A Splitt Second som släppte den ganska rytmiska och elektroniska men lite slätstrukna “Ballistic Status” (3 januari 1987). Det blev en helt annan nivå på det belgiska när Front 242 släppte “Official Version” (1 mars 1987). Jag vet inte vad jag i grunden ska säga om en slags råsyntens åttonde underverks om jag kan mer eller mindre utan och innan. Bandet öppnade med plattans första spår “W.Y.H.I.W.Y.G” när jag såg dem sista gången 30 november 2024 och det är i sanning ett mäktig spår. “Rerun Time” är lite utfyllnadsspår men den hotfulla “Television Station” är ännu bra liksom “Aggressiva Due”. Klassikern “Masterhit”, med sin obegripliga text om “varm små odjur”, står sig ännu. “Slaughter” lite svagare innan “Quite Unusual”, en annan klassiker som jag nästan hört lite för ofta. “Red Team” är underbar aggression innan skivna rundar av med den märkliga monologen “Angst” (där man samplat samma pastor som man även använde på b-sidan “Welcome to Paradise”).
Något senare under månaden kom slovenska Laibach med ännu en klassiker, “Opus Dei” (23 mars 1987) där man för första gången på ett effektivt vis använde tolkningar av andras verk. Man öppnar med en tung version på tyska av den gamla Opus-låten “Life is Life” och “Geburt Einer Nation” som är Queens “One Vision”. Gruppen har doc med väldigt bra egna låtar och följer med den blytunga “Leben: Tod” och mäktiga “F.I.A.T.” (som de brukade avsluta med på turnén 1992) innan de kör en engelskspråkig version av “Life is Life”. Den lät psykedeliska “Transnational” och wagnerianskt episka “How the West Was Won” följer innan man rundar av med den likaså svulstiga “The Great Seal”. CD:n innehåller en del bonusspår från “Krst Pod Triglavom” (16 november 1987). Denna senare skiva, som alltså släpptes som ett eget album, är mer experimentell och skriven för ett teaterstycke. Allt som allt är “Opus Dei” en skiva med idel minnesvärda låtar och detta var även innan Laibach började göra tokroliga covers med vänsterhanden eller tokroligheter överhuvudtaget
Erasure följde upp debuten “Wonderland” med lika klassiska “The Circus” (30 mars 1987) och man staplar fjäderlätta men minnesvärda syntpoplåtar på varandra: “It Doesn't Have to Be”, “Don't Dance”, “Sexuality”, “Victim of Love”, “Sometimes” (min favorit) och titelspåret. Överlag imponerande att man håller så hög nivå även på den berömda andraskivan.
I april 1987 debuterade även schweiziska Young Gods med “Young Gods” som innehåller lite råa låtar med rocksamplingar. Ännu inte i nivå med deras senare alster men det skulle ta sig. En anna av årets monumentala klassiker stod Nitzer Ebb för med sin debut (eller i alla fall första “riktiga” LP) “That Total Age” (11 maj 1987). Även här en skiva som jag i det närmaste kan i sömnen men den är fortfarande en stark upplevelse med sin enkla men aggressiva och starka musik. Från inledande och hårdpumpande “Fitness to Purpose” över den extremt våldsamma “Violent Playground” där Douglas nästa bör ha haft problem med rösten efteråt, vidare till klassikern “Murderous” och “Smear Body”. B-sidan inleds med den religionskritiska och ganska allsångsvänliga “Join in the Chant” medan “Alarm” är en låt som får mig att spela lufttrummor då jag hör den. “Let Your Body Learn” är ett annat nummer som gruppen fått spela live till förbannelse och därefter rundas skivan av med “Let Beauty Loose” och “Into the Large Air”. Starkt inspirerade av DAF lyckades Nitzer Ebb ändå ta aggressionen och renodlandet av detta sound ett steg längre. Gruppen spelade som förband till Depeche Mode i Sverige i februari 1988 och de av mina vänner som var där kan än idag prata om det.
Einstürzende Neubauten släppte “Fünf auf der Nach Obende Richterskale” (22 juni 1987) som väl inte direkt innehåller några klassiker men ändå bjuder på gruppens typiska sound med mycket klang och buller och Blixas råa sång. Bara dagar senare släppte Skinny Puppy “Cleanse, Fold and Manipulate” (25 juni 1987) där gruppen närmast fullt ut utvecklat vad som kan räknas som deras klassiska sound. Plattan lever mycket på de inledande starka numren “First Aid” och “Addicition” som visar på känslan för rytm i kombination med skräckfilmsestetiken. Flera av de senare låtarna på skivan är mer luddiga och stämningsfulla, såsom “The Mourn”. Skivan bidrog dock starkt till att kultgruppen Skinny Puppy blev alltmer populära. Senare under året kom även mini-LP:n “Chainsaw” med flera remixer.
New Order släppte inget album detta år men två mäktiga och kraftigt syntiga singlar i form av “True Faith” (20 juli 1987) och “Touched by the Hand of God” (7 december 1987). Båda numren är närmast episka och visar på att gruppen, som ännu var rockig på sina album, gärna var mer elektroniska på sina singlar/maxisinglar.
Hösten kom och med den en uppsjö av klassiker. Pet Shop Boys “Actually” (7 september 1987) känns som en enda stor hitkavalkad där alla tio låtarna är extremt minnesvärda (“One More Chansen”, “What Have I Done to Deserve This?”, “Shopping”, “Rent”, Hit Music”, “It Couldn't Happen Here”, “It's a Sin”, “I Want to Wake Up”, “Heart” och “King's Cross”. Skivan sitter närmast i mitt DNA och bäst gillar jag i grunden balladerna och särskilt den vackra “It Couldn't Happen Here”. En imponerande prestation.
Belgiska The Klinik släppte några veckor senare en skiva i en lite annan stil, nämligen “Plague” (25 september 1987). “Släpig seriemördarbody” skrev någon en gång om gruppen efter att ha sett dem live och det ligger något i det med kusliga och avskalade nummer som “Murder” och “Into Deep Water”. Senare under året kom även maxisingeln “Fear”. The Klinik är dock en av de starkaste liveupplevelser jag någonsin upplevt så jag har nära band till gruppen.
Ett och ett halvt år efter “Black Celebration” kom Depeche Mode med “Music for the Masses” (27 september 1987) som också är rätt sönderspelad för min del. Mäktig inledning med “Never Let Me Down Again” och sedan lite dämpad med “The Things You Said” innan klassiska “Strangelove” (som de ännu inte spelat live sedan 1988). “Sacred” är rätt vacker medan “Little 15” har en del syntljud som irriterar mig. “Behind the Wheel” är också ett fantastiskt bilåkarnummer och “I Want You Now” är mycket intensiv. “To Have and to Hold” är väldigt dämpad med svag sång medan jag älskar rytmerna i den pessimistiska “Nothing”. Avslutande “Pimpf” är mäktig och blev ett bra into på turnén 1987 – 88. Genomarbetad skiva som vissa dock menade var lite steril, inklusive bandet själva. Jag tycker dock mycket om den ännu.
Pop Will Eat Itself släppte “Box Frenzy” (26 oktober 1987) som med sina låtar med halvrap och breakbeats-rytmer inte helt stått sig trots ett par hitsinglar. Småroligt idag å sin höjd. Året avslutades med att FrontLine Assembly i december släppte sin debut “The Initial Command” som innehåller en mörk och stämningsfull musik som påminner om filmmusik, precis som deras tidigare demos. Soundet är inte så varierat men om man gillar det kan man nästan inte få nog av det.
Det kom även ett antal skivor som jag inte kunnat datera utöver året. Numb, också från Vancouver, släppte “Numb” som mest lät som ett snällare Skinny Puppy. Ett annat gäng belgare, à;Grumh, släppte “Black Vinyl Under Cover” (senare “Silver Circle Under Plastic”) som innehåller en råd body som är lite ofullgången men ändå har något visst. Ett annat eblgiskt genom, Vomito Negro, släppte “Dare” som är betydligt starkare och mörkare och ligger närmare The Klinik i sitt uttryck. Typiskt nog kom en av gruppens medlemmar att spela med The Klinik på denna grupp sista konserter. Moskwa TV bjöd på “Blue Planet” dels på lite proto-techno men även på lite kylig och väldigt europeisk elektronisk musik. Slutligen släppte slovenska Borghesia “No Hope, No Fear” där i alla fall titelspåret blivit en klassiker inom EBM.
.jpg)